onsdag 31 december 2014

Om privat och offentlig moral, samt välvilja som ett påtryckningsmedel

Jag tror att det är viktigt att skilja på privat och offentlig moral. Det är när du inte gör det som du får en sharialagstiftning. Den privata moralen är just till för att få människor att växa, föra dem närmare varandra. Den offentliga moralen handlar om att skapa ett regelverk för att gripa in i människors liv med olika påtryckningsmedel. Den skall man vara försiktig med.

Bra moral kommer inifrån. Utifrån kommande moral är rättesnören. Sådana rättesnören skall vara klart utformade. Detta är värdegrunden som vi alla delar, detta är lagen vårt handlande vilar på. Emellan detta och den personliga moralen blir det då ett glapp för var och en att utforma sin livsinställning på. Blir den offentliga moralen för omfattande - för petimeterstyrd eller allmänt luddig så tröttnar folk och känner sig kvävda. Det måste finnas ett utrymme där det personliga får ta plats. Det har sagts om Sverige att detta land är så litet att det bara finns plats för en åsikt åt gången och jag kan tycka att det ligger något i det. Därför skall myndigheterna vara tydliga i sin roll som informatörer och tjänsteutövare utifrån normer som är fastställa för dem, inte av dem. Partierna drar upp de stora riktlinjerna i fri ideologisk debatt. Och här skall man kunna säga "Så här tycker vi, detta står vi för". Men när man kommer ner till sakfrågenivån skall myndighetspersonen ta vid. Ge underlag, förklara hur det ligger till, ge motiv för besluten. 

När politiker konfronteras med denna nivå tar de (utifrån rädsla eller insikt om sin bristande sakkunskap) ofta till moraliska övertoner "Hur kan du tycka så här?" "Jag trodde inte jag skulle få höra något liknande i en politisk debatt" "Vad har du för människosyn" "Är du rasist?" . Det ger åhörarna ett intryck av att det finns en färdigbestämd offentlig politisk moral som man "måste" dela, vilket det inte gör. Och de som inte delar den eller inte tycker sig ha fått sina sakfrågor bemötta skräms då i händerna på missnöjespartierna. Och det är synd för Sverige, för ett öppet samtal är det enda vi har att möta framtiden med

söndag 21 december 2014

Om det revolutionära i bokstaven R

Hörde intressant på radion igår att bokstaven R tydligen har flest allofoner , åtminstone ett tiotal olika uttalssätt från en försiktig, engelsk halvvokal till ett rungande Piaf- R (som faktiskt har en egen fonetisk symbol) Den tydliga tendensen att gå från tungspets- till tungrots-r går även att följa historiskt. Eländet började i Normandie någonstans, spred sig till Paris och vidare över världen på 1700-talet. En bidragande orsak anses ha varit franska revolutionen, då perukfolket talade med tungspets-r, medan folket skorrade. En av de få historiska tillfällen då den proletära sociolekten - av förståeliga skäl - har besegrat den aristokratiska.

Just migrationen är en av anledningarna till att detta går att forska på över huvud taget. Innan fonografen uppfanns hade vi inga andra sätt att bevara språkljud på, annat än den kunskap som fördes vidare i generation efter generation i vissa religioners traditioner av muntligt traderande. Särskilt hinduerna var mästare på detta, eftersom veda fastslog att gudarna inte hörde böner som inte var rätt uttalade. Därför vet vi tämligen exakt hur sanskrit lät för 2000 år sedan, men övriga uttalstraditioner har i stort sett gått förlorade. Ljudvärden skrivs ju inte ned, de ristas inte in i sten och de bevaras inte som sjungande sånger i luften. Istället dör de bort och bara de skrivna bokstäverna blir kvar. Men  just genom att vi rör på oss, genom migrationen så vet vi något om hur språken lät förut. De folk som flyttar iväg från sin kulturkrets tenderar att i högre grad behålla de gamla språkljuden, varför de förändringar som sker hos majoritetsfolken inte går att spåra hos dem.Därför låter islänningar idag mer som vi lät på tusentalet i Sverige än vad vi själva gör idag. Och de akkadiska fransmännen i Louisiana och Quebec som emigrerade till Amerika innan franska revolutionens blodiga dagar - de skorrar inte! Därför vet vi något om hur ursprungsfranskan lät. Se där vilken nytta det finns i att människor tillåts att vandra fritt över planeten.

Mysteriet om varför fransmän har fått var och varannan dialekt från Norditalien till södra Sverige och hela det tyska språket att även börja skorra, det tål att fundera över. Men tills vidare kan vi ju tillskriva det som ytterligare en svallvåg efter den franska revolutionen.

Det spelar vi en låt på.






fredag 19 december 2014

Alla svenskar är inte svenska


Allt som förekommer i Sverige är inte (etniskt) svenskt. Allt som förekommer i Finland är inte finskt. Det gäller att skilja på etnicitets- och nationalitetsbegreppet. Finländarna har det enklare, de har olika namn på statstillhörigheten och etniciteten. Finländskt = tillhörande staten/landet Finland. Finsk - en del av den finska nationen/finska etniciteten. Finlandssvenskar är Finländare, men inte finnar. Något liknande borde vi ha i Sverige - samerna är svensklänningar men inte svenskar. Då hade aldrig den fåniga diskussionen om vilka etniciteter som får finnas i Sverige inte uppkommit och sverigedemokraterna hade tappat 10 %

Föreställningen att allt som förekommer i Sverige skall vara etniskt svenskt är = Nationalism!. Därför tänker såväl sverigedemokrater som många Politiskt Korrekta nationalistiskt. Sverigedemokraterna exkluderar och vill ta bort det som inte är etniskt svenskt ur landet, medan PK-nissrna inkluderar och vill plocka in allt i landet in i den svenska etniciteten.

Så allt i Sverige är inte svenskt och alla svenskar är inte svenskar. Däremot till hör vi alla svenskligheten, förlåt - mänskligheten var det jag skulle skriva.

fredag 7 november 2014

Resebrev från Italien 7 - Att bli italienare, språket del 1 - Förarbetet


Vi har ju olika förutsättningar för detta.

Min historia är lite underlig. Jag har inga förkunskaper i det italienska språket som har kommit till mig utan  ansträngning. Men jag har fått någonting annat än mer värdefullt. En obändlig ambition, lika stark som livet. Och detta beror på min fader Sigvard Nordlund som var tränare för det italienska skidlandslaget mellan 1946 och 1964 och representerade Italien i tre olympiader, 1956 i Cortina, 1960 i Squaw Walley och 1964 i Innsbruck. 1968 kom den första stora framgången genom Franco Nones guld på tremilen i Grenoble. Då hade min far redan slutat, men något av stjärnglansen stänkte ändå över på honom. Det var ju han som hade byggt upp landslaget och den italienska skidtraditionen, för att sedan lämna över ledarskapet till en annan svensk, Bengt- Herman Nilsson.

I denna svensk- italienska miljö växte jag upp. Jag deltog i träningsläger i Italien från fyraårsåldern och jag såg italienska landslagslöpare i nationell träningsdräkt besöka vårt hem i Boden långt senare. Italien var en dröm, ett annat hemland högst närvarande och jag frågade min fader, - Pappa, kan du inte lära mig lite italienska? men han svarade "Jag vet inte hur man gör, jag har bara lärt mig det på egen hand."

Så jag gjorde det enda rätta en ung man kan göra. Jag läste lagen, tog reda på att det var en rättighet för gymnasiestuderande att begära italienska som C-språk om man hade en intresserad grupp på minst 8 elever och en lärare kunnig i ämnet och en sådan fanns på Tallboskolan i Boden i form av Schweizaren och tyskaläraren Muller och gud nåde dem av mina forna klasskamrater i 9:an som sade nej till en invitation till italienskastudier och så hade vi så det underlag som behövdes och en villig lärare och därmed var italienskaundervisningen på Tallboskolan ett faktum, vad jag vet en av de tre gymnasieskolor i landet som på 1970-talet undervisade i det språket.

Jag var ingen stjärnelev på gymnasiet och jag tror inte att jag fick mer än en trea i betyg, men vad gjorde väl det. Jag hade brutit barriären och återerövrat något av min barndom. De soliga sommardagarna i Firenze fick äntligen ett namn och de lekfulla somrarna i Jesolo med jämnåriga flickor på badstränderna och långa, föräldralösa promenader bland strandgatornas cafèer var inte längre oåtkomliga för minnet och Nones guldmedalj som jag hållit i min hand var nu även min egen erövring,  men inte på det sportsliga området utan det språkliga. Jag hade återfått en del av min identitet, den som min fader fött i mig och som det återstod för mig att ta för mig av. Och så fick det förbli i många år, fram till 1984 då tidens bana åter förde mig till Venedig genom den stora för att inte säga gigantiska anarkistfestival som hölls i staden detta år.

Anarkistfestivalen i Venedig, Ciao Anarchici samlade över 5000 frihetliga socialister från hela världen. Det fanns olika anledningar till att folk åkte dit, en del ville gå på föreläsningar, andra ville supa skallen av sig, åter andra ville träffa gelikar från hela världen och stå po torgen och diskutera i en skön omgivning av temporära barserveringar och arkitektoniskt klassiska fonder . För min del fanns glädjen i att äntligen efter över ett decennium som vuxen på egen hand för förstagången få prova ut mina språkkunskaper på italiensk mark. Och efter flera trevande försök kan jag än idag klart och tydligt komma det ögonblick då det lossnade. På ett arbetarfik av den typ som då ännu fanns kvar i Venedig satt jag och en venetianare långt från anarkistfestivalens vimmel och pratade med varandra. Eller rättare sagt, han pratade och jag höll med, vad det nu än var han pratade om. För plötsligt, mitt i en mening minns jag hur hans ord blev tydliga. Likt en Neo som förvånad med ens kan börja plocka kulor ur luften i Matrix  , började jag kunna urskilja orden ett efter ett ur italienarens talflöde och långsamt plocka ihop dem till ett sammanhang, som om jag hade lyckats frysa själva tiden med mina tankar. Berusad av både upptäckten och vinet tackade jag för samtalet och stormade ut mot gränderna, där jag fann en italiensk flicka att vandra hem med på vägen längs kanalerna. Vi pratade med varandra hela vägen, på hennes språk, under paraplyet hon bar. Vi skrattade och nojsade och när det var dags att skiljas gav jag henne en kram och vem vet kanske en kyss med och jag kände mig så lycklig, så lycklig och äntligen som om jag vore slutligen hemma.

När det var dags att åka hem igen till det i Sverige väntande fängelsestraffet för vapenvägran kastade jag mig i sista minut ut ur bussen för att springa iväg och gömma mig i en buske och gråta. En kvart minst uppehöll jag mina medtrafikanter, medan ett par stadiga italienska damer talade mig tillrätta och sade att det nog var dags att jag åkte nu, för jag kunde ju trots allt alltid om jag ville komma tillbaka.

torsdag 6 november 2014

Resebrev från Italien 6 - Att bli italienare, kulturen


Låt mig först säga det till de av mina vänner som tycker att jag nedvärderar det svenska. Nej, det är inget fel med att vara svensk och Dan Anderson är en lika stor poet som någonsin en Vergilius eller en Dante, men vi bör förstå för vår egen självbilds skull att vi tillhör utkanten. Vi är få, vi har varit fattiga och det vi har byggt upp vår kultur på är lånegods i högre grad än vad som gäller för de centrala delarna av Europa. Och Europa är i sin tur en utkant till mer befolkningsrika centra i Syd- och Östasien. Det har så varit och det kommer att så bli igen. Europas 300-åriga koloniala överlägsenhet pga.  kunnigheten i metallurgi,  skeppsbyggarkonst och våldsanvändning kommer att ebba ut, liksom Sveriges 100-åriga tätposition beroende på vår skog, vår järnmalm och den goda förmågan att hålla sig utanför väpnade konflikter. Sönderfallet har redan börjat och vår vana att titta ut över världen från världsbästapositionen kommer att avmattas.

Den svenska kulturen är relativt mager. Den är inte dålig men mager. Antalet medeltidskatedraler är ringa. Risken att gräva upp en antik marmorkolonn behöver inte bekymra byggbolagen, även om flintyxorna kan vara nog så irriterande.  Antalet världsberömda, omdanande, normsättande konstnärer inom måleri, litteratur, musik, skulptur etc finns, men de är snabbare genomgångna. Det svenska är inte dåligt, men det är i jämförelse föga. Och det beror inte på vår oförmåga, utan på omständigheterna, vårat antal och vår plats på planeten och i historien.

Har man det klart för  sig kan man börja närma sig det italienska. Har man det inte får man det.

Från en bok på italienska om italienares och utlänningars citat om Italien har jag fått bilden , fritt citerad av "italienaren som en man som vet att han bor på en arkeologisk guldgruva men föredrar att använda den till att bygga ett hönsskjul och sätta potatis". Denna guldgruva i form av konst, litteratur, språk, arkeologi och andra kulturskatter som finns överallt i varenda by och vartenda gathörn är underligt nog även vår guldgruva, eftersom så mycket hos oss kommer från dem, men det är italienaren som har byggt sitt hönshus på de övervuxna stadsruinerna , medan vårt står på moränen.

För mig som sysslar med språk blir detta klart varje dag jag upptäcker någon ny latinsk språkskatt och känner igen den från mitt eget språks struktur och historia, väl medveten om att det är detta som är ursprunget, enkelt, klart och regelbundet mitt i förfiningen, medan det från min svenska kultur är inlånat, och därmed suddigare och omformulerat. Musikern och konstvetaren kan slå i de italienska konstlexikonen i timtal för att hitta sina förebilder. Och en arkeolog kan jag tänka mig upplever något liknande gällande smycken och krukskärvor, hur de pryttlar som hittas i vår jord har en förhistoria som kan spåras tillbaka till Medelhavet, och tacka för det, det är ju vi som är inflyttade därifrån en gång i tiden, inte de som är utflyttade från oss.

Lena Hagerman har i boken Det rena Landet, om konsten att uppfinna sina förfäder visat hur allt från lerkrukor, silverskålar, mynt, självbilder, gudasagor och historiska myter har inlånats av germanerna från medelhavsområdet, så att det blir omöjligt för oss att se på oss själva utan att samtidigt se på dem. Denna relation är dock inte omvändbar på samma sätt. Italienaren blickar sorgligt nog inte upp emot norr för att finna sina förebilder. Det  är inte Snorre Sturlasson, Axel Oxenstierna, Gustav III, Anders Zorn eller August Strindberg som är de stora nordiska förnyarna här nere utan Jultomten (som rider på amerikanska renar) , IKEA och Pippi Calsalungha. Möjligtvis Carl von Linnè eller Selma Lagerlöf. Den senare inte för Herr Arnes Penningar eller Kejsaren av Portugallien utan för Nils Holgersson. Nils och Akkas resa över Sverige är underligt nog kända, kanske är det genom barnböckerna och populärmusiken vi från norr har gjort vårt största intryck.

Detta kan göra att man som svensk kan uppfatta italienaren som kulturellt självupptagen. Allt kommer härifrån, inget kommer utifrån. All film dubbas, de flesta konstverk, matverk, viner och kulturyttringar kommer från grannskapet och som längst från Sicilien och kunskapen om omvärlden är därmed begränsad. Men det vore fel att tolka detta som ett ointresse eller en okunskap, snarare en övermättnad av kulturarv. Vart du än gräver finns det nya ruiner. Varje gatunamn har en lång förhistoria, medan en tämligen anonym ringmursomgärdad stenstad från 1400-talet kan anses ha en "modern" stadsplan. Visste ni t ex att det i Parma finns en förening eller kanske snarare en akademi bestående av personer vars förnamn återfinns i någon av Verdis operor och, att antalet medlemmar är begränsat och att en ny medlem bara väljs in när en annan dör, som med svenska Akademin? Så när Aida eller Otello avlider går akademimedlemmarna igenom folkbokföringsböckerna med samma nit som någonsin Herodes för att hitta den nya akademimedlemmen med rätt förnamn. Och denna akademi är synnerligen levande, den åker runt i skolorna och föreläser om Verdis verk och alla barn i skolan får gå på operor och konstnärer och lära sig allt om den stora operakompositören.

Men bara i Parma. I Mantova 5 mil härifrån har man sina egna konstnärer, här startade ju renässansen. Och i Piacenza 5 mil åt andra hållet firar man sina egna mecenater och adelsfamiljer och likaså i Bologna. Och då har vi ännu inte rört oss långt från Emilien.

Detta ger även nyckeln till den andra hemligheten runt italienarnas kulturliv. För det första är det rikt och originellt i betydelsen att ursprunget i hög grad uppstått på platsen. För det andra är det lokalt. Här lever föreställningen om det lokala med samma frenesi som i byarna runt Siljansringen, medan det nationella intresset är svagare och i första hand består av språket. De interna motsättningarna inom landet är även massivt på det kulturella planet. Inte ens pasta kan de göra rätt i de andra regionerna och parmaborna framhåller gärna att deras Parmigianerost måste lagras minst 24 månader, mellan den usla Padovan 15 km härifrån på andra sidan Po bara lagras i 18.

Detta gör att svensken i Italien får finna sig att kasta sig mitt in i leken och lära sig nytt. Det är här det finns och sakerna här tas på allvar. Den svenska kulturen fungerar som partytrick och man kan visst upprätthålla intresset med den en stund, men man får finna sig i att även det för oss mest välkända är ganska vagt uppfattat här, medan det som vi känner som vår förhistoria här har rika paralleller. Kort sagt  vi vet vad en fresk är, men man skall inte förvänta sig att de känner till Morahästen eller runalfabetet.

Men den 15 meter höga Pinocchiostatyn i Borås är numera känd runt flodvallarna i Torrile och dess existens, vars make inte återfinns någonstans i Italien fortsätter att förundra.




tisdag 4 november 2014

Resebrev från Italien 5 - Att bli Italienare


Hur enkelt är det att byta land?

Jag har fått ställa mig den frågan ofta den senaste månaden.

Vill jag flytta? Varför skall jag flytta? Kan jag försörja mig? Smiter jag eller finner jag något nytt? Efter ett tag låter jag alla dessa tankar falla samman till en punkt av beslutsamhet där jag säger till mig själv - "Nu har du påbörjat det här projektet. Fullfölj det nu så att du får någonting med dig hem från det, så att det bara inte blir ytterligare ett av dina infall som inte ledde till så mycket"

För jag har ju möjligheten att åka hem igen, till skillnad från de som flyr från värre omständigheter än mig.

Mina egna omständigheter försämras betydligt efter den 15 dec. Då tar a-kassan slut och svenska staten tar sina händer ifrån mig. Kommer jag inte hem då är jag "on my own" - och mer än det, jag får inget aktivitetsstöd heller när jag kommer hem igen. Jag blir utförsäkrad och får vända mig till socialkontoret för min försörjning.

Det här har ställt mig inför en helt ny situation. Det svenska välfärdssystemet har alltså en bortre parentes och jag kan alltså komma att hamna utanför det. Mitt hus kanske kan skänkas till ungarna i ett förskottsarv och så kan jag börja betala hyra till dem, för att kunna bo kvar i det utan att tvingas till försäljning. Eller så kan jag söka svenska jobb från Italien och inte komma hem förrän jag hittat något säkert.

Vem vet, nu är dock min finansiella situation sådan att jag har råd att fundera över det alternativet. För det finns en möjlighet för mig att skaffa permanent uppehållstillstånd här nere utan att ha hittat ett arbete att försörja mig på.

Så här funkar det:

Initialt har jag fått ett U2-tillstånd av IAF, Inspektionen för Arbetslöshetsförsäkringen att befinna mig tre månader i Italien för att söka arbete. Under denna tid får jag befinna mig här med bibehållen a-kassa och går alltså runt ekonomiskt, till och med med ett litet plus. Hittar jag ett arbete under den tiden kan jag stanna och bli italienare, söka permanent uppehållstillstånd och börja betala skatt här nere. Hittar jag inget måste jag åka hem. Pengarna från Sverige uteblir och uppehållstillståndet i Italien går ut.

Trodde jag.

För nu har det visat sig att det finns ett sätt att kringgå uträkningen. Sverige kan jag bara strunta i, hejdå till bidragspengarna, men hur gör jag för att få permanent uppehållstillstånd  i Italien utan att ha arbete?

Jag vet inte om de som har skrivit reglerna har tänkt på detta, men i U2-avtalet ingår att jag måste följa den italienska arbetslöshetsmyndighetens direktiv medan jag är här nere. Och de har sagt till mig att du får söka jobb på egen hand, men skall du stå som arbetssökande måste du även studera italienska på CTP, det statliga institutet för vuxenutbildning i italienska språket. Och det liksom, passar ju mig som fina fisken, eftersom jag är i behov av fortbildning i italienska och de svenska a-kassereglerna gör det svårt för mig att studera italienska på hemmaplan. Väl inskriven på CTP har jag genom information från vänner och bekanta plötsligt fått en möjlighet att söka uppehållstillstånd som studerande. De ytterligare kriterierna för ett uppehållstillstånd är:
  • En fast adress. Check
  • Ett skattenummer. Fixat
  • En inskrivning i det italienska sjukvårdssystemet. Fixades med hjälp av ett temporärt uppehållstillstånd från den italienska folkbokföringen Anagrafe och mitt gröna, svenska EU-sjukvårdskort.
  • En försäkran att jag har tillgång till tillräckligt mycket kontanter för att försörja mig i ett år, en femsiffrig summa som enligt svenska förhållanden är överkomlig.
Med allt detta i hamn kommer jag nu den 24 november få ta ställning till frågan - Vill jag stanna eller inte?

Just nu lutar det år det. Jag har råd, jag bor bra. Folk är vänliga mot mig - ännu så länge. Jag har sommardäck på bilen. Jag studerar italienska. Jag lär mig nya saker varje dag. Men hoppet om att få jobb är ganska svagt, vill jag hitta något att försörja mig med får jag nog ordna det på egen hand, med hjälp av egna affärsideer om export-import, turistresor eller EU-projekt. Vi får se åt vilket håll det lutar.

Det här var den enkla biten - den byråkratiska. Den andra då? Hur går det att bli italienare på riktigt, språkligt, kulturellt, socialt.

Den jättefrågan får jag återkomma till

torsdag 30 oktober 2014

Resebrev från Italien 4 - Alla dessa kooperativ

En sak som ständigt förvånar mig. Alla dessa nätverk. Dessa kommuner, kooperationer, kollektiv. Allt detta volontärsarbete och alla dessa organisationer.

Italien lever liksom två olika liv. Ett är det officiella livet och storföretagens. De storskaliga lösningarnas tempel. Ett par , fåtaliga jätteföretag som kontrollerar större delen av landet, Pizarotti, Barilla, Zanussi, Fiat  och en tafatt regering som försöker förbättra villkoren för dem så går medan de grälar sinsemellan och med oppositionen. Och så bankerna så klart.

Men där under. Alla dessa nätverk. Parma där jag bor och kanske särskilt La Casa Rossa på Strada della Selva är omgivet av nätverk. Matinköpen görs via ett kooperativ bestående av 20 familjer som tillsammans finansierar lokala producenter av ekologiska matvaror och beviljar dem säkra arbetsvillkor. Skolmaten lagas av ett jättekooperativ som fått uppdraget att leverera mat till alla skolor i provinsen och i varje by ser man de tomma lokalerna efter Agricoltura, nätverk för matsolidaritet, biodiversitet, fröinsamlande, jordbrukets kooperativa inköpscentral som just har konkat. Och häromdagen fick jag en inbjudan till vernissage på den kooperativa läderverkstaden Jacono som tillverkar modeväskor åt hela Italien. Och för sjukvården, fattiga, halta och lytta finns ett volontärsarbete utan motstycke, ständigt fler intresserade av att delta än att det förnuftigt går att organisera. Som efter översvämningen i Parma då det fanns fler frivilliga hjälparbetare än kommunala spadar. Och så alla körerna.

Kooperationen i Italien är inte problemfri, men betydligt mer aktiv och levande än i Sverige och på något sätt mer ingående i folks vardag. Det svenska uttryckssättet att det "inte går" att arbeta kooperativt att det "måste finnas en chef" för att någonting skall fungera saknar motsvarighet. Istället talas om delaktighet, behovet av att det skall vara korta beslutsvägar och att kontrollen av ledningen för de kooperativt ägda företagen skall vara god.

Detta är det röda Emilien,  mellan stadsstaterna Venedig, Firenze, Mantova, Genova där företaget, bokföringen, bankväsendet och kapitalismen uppfanns som en del av det ständigt växande sociala medvetandet runt 1300-talet. Hur det ser ut i resten av landet återstår det för mig att lära mig.

torsdag 16 oktober 2014

Resebrev från Italien 3 - Får man säga neger.

Vi satt och pratade på torget i Colorno idag, nedanför raderna av sandsäcker runt torgbron vilka skyddat staden från översvämning och vattenskador i mångmiljon-, för att inte säga miljardklassen, men kom snabbt in på ett mer brännande samtalsämne. För hur är det i Italien, får man egentligen säga neger.

Bron (!) från översvämningen till negerordet var så klart Pippi Calsalungha, en av de få svenska beröringspunkter förutom jultomten som idag när Anita Ekberg blivit gammal och hängig ännu är känd för alla italienare. Och från Pippi över till pappa Efraim och den svenska negerdebatten, har den någon motsvarighet i Italien?

Enligt min samtalspartner som är en barägare till en annan bar i Colorno än den vi satt på just nu, (i brist på frisörer får man ta barägare här för att höra folkets röst) , är hela negerordsdiskussionen som finns här med absolut urfånig.  Negro (neger) eller nero (svart), vad är skillnaden egentligen? Det har alltid hetat neger och vit, negro e bianco. I varenda film fram till för tio år sedan används negerordet, skall man nu dubba om alla filmer bara får att några ignoranter (hans uttryck) från medelklassen vilka gillar att slicka anglicismen i arslet (mitt färgstarka tillägg) har fått för sig att negerordet är fult. Nej, stopp och belägg. Neger har det hetat och neger skall det heta i fortsättningen med. På min fråga på hur styrkeförhållandet mellan negersägarna och ignoranterna är svarade dock barägaren att ignoranterna har övertaget. De är fler och dominerar den offentliga debatten, men de fattar nada. Och vanligt folk fortsätter använda ordet som de har lust, för beskyllningarna om rasism är huvudlösa och överdrivna, det finns inget rasistiskt i att använda ett ord som alltid har använts och oavsett vad ignoranterna får för sig är det tanken bakom som räknas, inte ordet. Ger man det ingen dubbeltydighet eller nedsättande klang så finns det inte någon sådan innebörd. Alternativen till att säga neger (negro) är att säga svart, afrikan eller färgad (nero, africano o colorato) och enligt min vän var färgad det absolut värsta, det riktigt ryste i kroppen på honom över tanken på att behöva säga det.

Med det ämnet avklarat kunde jag inte låta bli att gå över med jämställdheten mellan män och kvinnor. Hur är det med den i Italien, funkar den eller inte. Är det ännu ett samtalsämne. Jodå, sade min vän barägaren. Det står bra till med den i Italien, kvinnor och män är jämställda, men det har blivit ett bakslag på senare år på grund av alla invandrare som har kommit hit. De förstår inte hur man skall bete sig mot sina kvinnor. Det är inte bara att komma hit till Europa och säga att man är fri och fri och kan göra vad man vill. Vaffanculo. Frihet kräver ansvar och det staten borde göra är att tala om för alla invandrare vad som gäller, så , så och så. Och passar inte det så kan de åka hem igen, friheten är till för de som förtjänar den och kan vårda den på rätt sätt.

Vilka regler som gäller för mig som invandrare fick jag dock inte reda på innan baren stängde för siestan. Dock har jag ingen kvinna ännu att utöva dem med, så vi får väl se om och när det kommer , den dagen den sorgen.

Diskussionen kan kännas igen från hemlandet kan tyckas, men jag märkte en skillnad. Inte en enda gång i samtalet dök frasen "men så får man inte säga i det här djävla landet" upp. Så det där är kanske precis just det man får säga här.

lördag 4 oktober 2014

Resebrev från Italien 2 - Hur står det till med feminismen?


Naturligtvis har jag inte kunnat låta bli att fråga hur det står till med feminismen i det land jag numera bor i, för då jag har tänkt stanna såpass länge att jag numera betalar månadshyra tycker jag inte att ordet "besöker" räcker till för att beskriva det jag håller på med.

Att även Italien befinner sig i en brytningstid förstår jag efter några få, men inte alltför många diskussioner jag har haft med grannar och medmänniskor om saken. Gamla familjemönster lever kvar, som att pojkar inte får sova över hos sina flickvänner förrän de har skaffat hus och gift sig, pojkar knappt lämnar mamma förrän de är 35 eller gifter sig, att kvinnor förväntas meddela sina makar vad de håller på med, fast samma meddelandeplikt inte gäller makarna och att man - underligt nog för svenskar - aldrig tackar för maten eftersom det anses så självklart att den ställs fram på bordet av den som ansvarar för hushållet, mestadels kvinnan.

Men diskussion om dessa värderingar förekommer, inte minst bland de ingifta svenska vänner jag träffar. Att mannen i hushållet hänvisar till sin mor som hjälpreda när orken i familjelivet tryter håller inte i mötet med en så främmande kultur som den svenska och det där med att ungdomar skall tvingas köpa hus innan de får sova tillsammans kanske funkade medan husen ännu kostade under 300 000 Euro, en investering som föräldrarna oftast tvingas bära på egen hand.

Men som självständig politisk rörelse har jag inte sett några spår av feminismen ännu. Jag har för säkerhets skull frågat min värdinnas son som är ledare för den största studentfackföreningen i Parma och han avvisar frågan. Det finns ingen politisk rörelse i Italien med feminismen som huvudfråga och feminismen är ett perspektiv bland andra Det finns en medvetenhet om könsdiskriminering, men det finns så många olika diskrimineringsgrunder, så varför skulle man just lyfta genusfrågan? Enligt honom är motsättningen mellan Nord och Syd i Italien den största grunden för diskriminering och viktigast att arbeta emot. Och angående frågan om kompetens och könsbalans med tanke på den svenska regeringssammansättningen förstår han inte poängen. "Om åtta män eller åtta kvinnor är mest kapabla och intelligenta är det väl bäst att man väljer dem till en grupp av tolv människor än att man försöker hitta sex av varje". En pragmatisk inställning som i hemlandet håller på att bli lika obsolet som föreställningen att unga par inte skulle
 få ligga med varandra innan de är gifta.

onsdag 1 oktober 2014

Resebrev från Italien 1

Det är den första oktober idag och även den första höstdagen i Italien. Vädret är småruggigt, runt 17 - 18 grader och regnigt. Jag har varit borta från Sverige i 20 dagar nu och i Italien  sedan 17

Det är min första dag med hemlängtan, inte en sådan där stormande längtan efter att återse det gamla hemmet, mer en molokenhet, en dyster tanke på vad jag har lämnat bakom mig och svårigheterna framåt. Något arbete finns inte i sikte och vardagen i Italien blir allt mindre festlig. Inte för att detta är något jag inte har förberett mig på, nej jag trodde inte att det skulle bli en semester, men av alla de motigheter jag kunde räkna in var den jag nu känner den mest oväntade. För det är ju alltid så att det man får är det man inte förväntar sig.

Det jag är trött på är inte vädret, det är underbart även ner det kylslagnare slår till. Det är inte vinet eller maten, nejdå, jag kan fortsätta med detta hur länge som helst. Inte heller sinnelaget eller mötet med italienarna i vardagen.

Det som tröttar mig är språket. Jag är vanvettigt less på italienska. Jag är trött på att inte förstå, på att inte kunna uttrycka mig. Jag har blivit allt trubbigare i mina utspel, allt tystare. Allt mer lyssnande och mindre pratande. Jag är trött på att inte hitta orden, inte kunna uttrycka mig med elegans, inte kunna variera mig, uppleva att allt jag sätter är trötta upprepningar. Jag vill ha ett rikare språk, känna till fler samtalsämnen, kunna uttrycka mig mer belevat, förstå  nyanserna, inte längre känna mig som ett vilset barn i alla konversationer och behöva fråga om vad som sägs, utan uttrycka mig vältaligt, världsvant och med finess som jag kunnat på mitt hemspråk, vilket jag upplevt som en styrka.

Jag har blivit en lyssnare.

De som känner mig skulle nog säga att det inte är till min nackdel, men det var oväntat. Jag är trött, orkar inte ta till mig mer, går till andra och ber om hjälp istället för att läsa själv, får kämpa med småsaker i varje informationsmoment och är slutligen nöjd med att bara sitta ifred och drömma.

I'm an alien, I'm a swedish Alien, I'm an alien in Colorno.


tisdag 30 september 2014

The Matter of Palestine, part 3

Palestinafrågan har påverkat relationerna inte bara i Mellanöstern utan i hela världen. Den judiska diasporan har gett sionismen en röst i många länder, särskilt i USA (världens största judiska befolkning finns i New York och inte i Israel.) Men palestinierna har nu också fått uppleva sin diaspora och en uttalad önskan att skapa ett eget hemland väcks nu av palestinier som har uppnät viktiga positioner inte bara i Mellanöstern och Asien utan även i Västvärlden. Där en gång sionismen var den enda rösten som med allmän trovärdighet kunde anses sprida en sann bild av skeendena i Mellanöstern ges nu mer trovärdighet till palestinierna. Men även om de vinner argumentationen är det sionisterna som tar marken. Västbanken och Jerusalem säkras för Israel som Jabotinsky och revisionisterna hela tiden önskade skulle ske, genom judisk ockupation och besittningar, Den israeliska regeringens mål har satts av samma Menachem Begin som utformade Irguns terrorism och inneber en önskan att erhålla en övervägande judisk kontroll över hela det historiska kungarike ”Eretz Israel” som Gud lovade judarna. Detta är inte en fredlig bosättning, utan krig med andra medel: varje bosättning är en del i en större försvarsplan. Därför ser palestinierna i exil sitt land försvinna, bokstavligen, under betong och makadam.

Irgun segrade över Britterna därför att de satte upp gränser för vilka förluster de var villiga att ta. Israel har besegrat palestinierna genom att göra det klart för dem att de inte skyr några medel för att försvara sitt hemland. Denna politik tvingade grannländerna att antingen sätta upp gränser för den palestinska Fedayin eller att utvisa dem, som Jordanien gjorde. Den palestinska armen har fört katastrofer till varje land den har kommit och värst av allt i Libanon. Två inbördeskrig, utlängsk ockupation och många tusentals döda har obönhörligen följt ankomsten av det palestinska militärkommandot från Jordanien, vilket gjorde Libanon till en frontstat i deras krig mot Israel. De Israeliska framryckningarna innebar katastrof för palestinierna, men har också stängt antalet öppningar för Israel. De har genomförts av skäl som inte längre kan motiveras med ett försvar av hemlandet, därför att inget hot existerade vilket kan motivera aktioner av en sådan skala. Massakern på flyktinglägren i Chatila och Sabra uppfattades allmänt som , rätt eller fel, att Israel utnyttjade en vendetta genomförd av kristna libaneser på samma sätt som Latinamerikanska regimer använt sig av oberoende dödspatruller: att kunna eliminera en fiende utan själv behöva bära ansvar för handlingen. Gränser har nu satts upp för såväl Israelisk politik som den internationella opinionen vad gäller det framtida handlingsutrymmet.

Irgun och sammanslutningen av palestinska motståndsorganisationer har utövat samma sorts krigsföring angående samma markytor. I sin kamp för ett judiskt hemland försökte Begin misskreditera den brittiska administrationen ”Historien och våra egna observationer övertygade oss om att om vi kunde förstöra regeringens anseende.... skulle de automatiskt dra bort sina styrkor. Därför gav vi dem ingen lugn och ro på denna punkt. Genom alla år av vårt uppror slog vi emot britterns prestige, avsiktligt, outtröttligen, utan slut. ” Det var en strategi som hade fötts ur svaghet och brist på alternativ. Nu är även palestinierna utan någon trovärdig strategi i eftermälet av kriget i Libanon. De skulle kunna göra värre saker än att spela samma spel som Irgun.

tisdag 23 september 2014

Mansyoga på Dagsås Mangalam, könsroller och energenus



Ända seden jämställdhetsdebatten körde igång har jag känt att det saknas ett mellanläge mellan två extrempositioner. Den ena, konservativa säger att män är män och kvinnor är kvinnor. De roller vi har är huggna i sten, givna av naturen och inget att göra åt. Talrika exempel kan ges på skillnaderna könen emellan , vilka bekräftar att skillnaderna skulle vara eviga och oföränderliga.

Den andra extrempositionen säger att människan är ett oskrivet blad, en Tabula Rasa där vad vi än utvecklas till, skrivs på oss utifrån. Det enda könsskiljande är de reproduktiva organen, medan resten av karaktären formas av samhället. Vi är lerklumpar, där vår egen bild av oss själva – könsidentiteten och samhällets yttre förväntan på oss, könsrollen och genus befinner sig i en ständig kamp och där så gott som varje identifierbar skillnad könen emellan på det psykologiska planet är konstruerad.

Själv har jag som god buddhist som vanligt hamnat på en medelväg mellan de två extrempositionerna. Jag ser visserligen samhällets påverkan, hur vi förmås att välja ett rollspel utifrån samhällets krav, snarare än vår egen önskan. Men jag ser även att könsidentiteten hämtar sin näring från något annat än fördomar och att hänvisningen till de reproduktiva organen som den enda skillnaden könen emellan är otillräcklig för att beskriva det som jag uppfattar som min verklighet.

Ett tag laborerade jag med en trestegsmodell, där det mellan det av naturen givna könet och det av samhället skapade genus även fanns ett energenus, en livsenergi som tudeledes i en manlig och en kvinnlig polaritet. Den manliga energin, utgående från den manliga kroppen och dess förutsättningar skiljde sig från den kvinnliga, var huvudmotorn bakom sexualiteten, växte i sin yin-yang – polaritet under puberteten, men återgick till sitt neutrala, helhetliga läge under ålderdomen då könsskillnaderna avmattas. Denna bild, hämtad ur österländsk filosofi kunde också förklara motorn bakom kampen mellankönsidentiteten och genus, dvs varför samhället skapar könsnormer och varför vi finner att vi vill göra uppror mot dem. Om det inte fanns några kön att börja objektifiera, varför skulle vi då skapa en samhällskultur runt dem? Och om vi verkligen var ett tabula rasa, varför skulle vi då inte acceptera skapelsen utan frågor, utan hänvisa till att vi har en inre natur och vill följa den, som män och som kvinnor oavsett de normer som samhället tillskriver oss angående våra identiteter.

Mina tankar runt detta har fått näring och form av traditionen inom kundalini yoga. Här talar man om en enda livsenergi, den mänskliga pranan som dock är polariserad i en manlig och en kvinnlig form. Den manliga energin liksom den kvinnliga knuten till vissa chakran, beteenden, energiformationer, men de är representerade hos bägge könen. Män har både manliga och kvinnliga energier, medan kvinnorna har detsamma. Skillnaden är att männen har ett överskott av manlig energi och är rotad i den, medan kvinnorna har ett överskott av en kvinnlig. Nåja, inte alla. Ett 80 20 förhållande föreslås, så att den som inte känner sig bekväm med beskrivningen skall kunna forma sin bild av energiernas fördelning och arbete utifrån den egna upplevelsen istället för en förskriven manual om vad det är man ”borde” uppleva och inte.

Under kursen Yoga för män på Yogacentret Mangalam i Dagsås lotsade Jesper Lundqvist oss under ett antal söndagskvällar oss igenom kundalinikrafternas mysterier med fokus på den manliga energin som grunden för vår könsidentitet. Vi lärde oss både fysiska yogaövningar för att väcka våra inre energier, samt gick igenom teoretisk diskussion runt vad de var åsyftade att åstadkomma, samt något om hur yogan ser på relationsspelet mellan man och kvinna. Några kvinnor var ej tillåtna i gruppen annat än i form av kokerskan Hanna som stod för den utsökta veganska förplägnaden under pausen.

Det fanns flera orsaker till att gruppen endast hölls med män som deltagare. Dels var övningarna och resonemangen särskilt inriktade på den manliga kroppen och dess upplevelser, men det sades även att den upplevelse man får av ett yogapass med bara män är annorlunda än den där även kvinnor ingår. Det räcker med att en kvinna kommer in i rummet så skiftar fokus för uppmärksamheten och de manliga energierna börjar rikta sig mot henne istället för att fokusera på sin egen uppbyggnad. Jag upplevde det befriande att kunna samtala i dessa termer istället för att som oftast behöva fokusera på könsneutralitet och likheter istället för skillnader i spelet män och kvinnor emellan. Det var tydligen en upplevelse även för kursledaren Jesper, eftersom rent manliga grupper är ovanliga i yogavärlden där kvinnodeltagandet överväger.

Vad innebär då talet om en manlig och en kvinnlig energi och vad skulle skillnaden mellan dem bestå i? Förutom de egna upplevelser vi hade av att vara män berikades vi med en del yogateori om hur dessa två olika former av energi är tänkta att samarbeta. En huvuduppdelning som jag upplevde meningsfull vara att den manliga energin är potentiell, medan den kvinnliga är kinetisk. Manlig energi väntar medan kvinnlig energi rör sig. Manlig energi stödjer djup, medan kvinnlig energi vill omsätta sig- Socialkonstruktivisten känner nog redan blodad tand för att dekonstruera begreppen, men istället för att ge sig på ett intellektuellt sönderhackande bör man kunde vi se påståendena som förslag och under tiden vi gjorde yogaövningarna se vilken relevans de hade för oss. För mig var som sagt den nämnda bilden mycket meningsfull. Jag har under större delen av min levnad identifierat mig mer med min känslosamma och talföra moder, än min stillsamma, tystlåtna men kraftfulla far. Ändå har jag i hans närhet funnit en styrka och en trygghet som varit svår för mig att beskriva, men med kursens terminologi blev den klar för mig just som en potentiell energi, en kraft i vilande. En klassisk bild inom hinduismen är paret Shiva- Shakti, där den manlige guden Shiva sitter tyst på sin bergstopp och mediterar, medan den kvinnliga Shakti dansar i en ring runt honom för att dra honom ur hans overksamhet Hur skall då dessa bilder om energier användas i praktiken.

I mansgruppen fokuserade vi på de olika chakrana , vilka är energicentra placerade som ett pärlband längs ryggraden i människokroppen. Chakrana är 7 st och styr var sin aspekt av känslolivet. Chakra 1, 3 och 5 har en manlig polaritet, medan 2, 4 och 6 har en kvinnlig. Vi fokuserade därför mycket på chakra 1 och 3, även om vi gradvis arbetade oss upp genom ryggraden med övningar för varje chakra. Chakra nummer 1, baschakrat är (hos män) beläget i mellangården mellan pungen och anus längst ner där ryggraden slutar. Denna punkt ger oss en rot i tillvaron, någonstans där vi kan höra hemma. Att kontrollera och stimulera rotchakrat genom olika övningar, tex genom att spänna musklerna i regionen med det sk ”rotlåset” kan hjälpa oss att fokusera vår energi och bli mer närvarande. Enligt yogateorin kan livsenergin antingen röra sig utåt i form av sexuell attraktion eller inåt i form av kundalini. Genom att spänna rotlåset kan de inre processerna ges mer näring, vilket då ger oss en möjlighet att transcendera, eller förfina energierna till högre nivåer med andra syften. Om fokus och närvaro är målet för chakra nr 1:s arbete, så ger chakra nr 3 mål och riktning. Att vara här och nu, samt att vilja någonstans skulle den manliga energins målsättning kunna sägas vara. Den kvinnliga energin med säte i chakra nr 2 och 4 står för gemenskap, sexualitet, kreativitet, kärlek och medkänsla. Kombinationen av dessa skulle då vara att det manliga ger en plats i tillvaron, samt en målsättning där den kvinnliga kreativiteten och kärleksfullheten kan känna sig hemmastadd.

Socialkonstruktivisten som nu kommer rusande för att montera ner könsroller kan lugna ner sig en smula, just genom antagandet att dess olika energier finns hos både män och kvinnor i olika grad. De föreskriver inte att en man skall vara si eller att en kvinna skall vara så, de ger bara ett språk åt den som vill beskriva något,samt genom yogaövningarna en praktisk möjlighet att träna de områden i livet man upplever sig själv behöva mer av. Jag fann övningarna för att rota sig i baschakrat värdefulla och fick göra extra mycket av dem, medan Jesper betonade vilken inverkan Strech bow- övningen haft för honom vad gällde att utveckla viljestyrka och övriga krafter sammanhängande med tredje chakrat.

Skillnaden mellan män och kvinnor i relationer berördes genom att polariseringen mellan manliga och kvinnliga energier i ett förhållande skapar en rolluppdelning som alltså inte kommer av samhället utan genom vår egen disposition att ta de roller där vi känner att vi hör hemma. Om vi tänker oss att den givna 80 -20 procentfördelningen är riktig skulle det innebära att 4 av 5 känner sig rätt hemma i den könsrollsfördelning vårt samhället utgår ifrån , medan en femtedel vantrivs kraftigt. Oavsett detta tror jag att vi skulle vinna mycket på att samtidigt som vi rör oss ifrån de traditionella föreskrivna könsrollerna också då ock då kunde unna oss att ta en paus från kritiken mot dem och istället unna oss att känna in hur vi agerar i ett förhållande, vad vi egentligen eftersträvar och vilka metoder vi använde för att lösa de situationer som uppstår. Vi behöver inte vara ”män” och ”kvinnor”, men vi behöver inte heller se ner på oss själva, eller envist försöka förändra eller sudda ut oss de gånger när vi upplever att vi är det. Enligt yogan söker den kvinnliga energin i ett förhållande variation, medan den manliga står för konduktivitet, dvs förmågan att vägleda energin i en riktning. För att citera Antonio Banderas ur Ball Room-filmen Take The Lead är det mannen som föreslår steget, men kvinnan som väljer att acceptera det. Jesper målade istället upp en modell där kvinnan i förhållandet vill anta olika roller, medan man ger henne utrymmet till det och samtidigt föreslår en inriktning för vart förhållandet skall leda.

Utöver detta rollspel talade vi även om den sexuella orgasmen och dess sätt att fungera i mans- och kvinnokroppen. Att kvinnor har kan få fler orgasmer än män var väl känt, men det var nytt för mig hur hormonerna dopamin och oxytocin arbetar i kroppen efter en utlösning. Slutsatsen var att vi lever i en ”utlösningskultur” som gör män deprimerade och kvinnor frustrerade. Genom att män kämpar för att få utlösning förlöser de sina frustrationer i henne,samtidigt som hon berövas den njutning hon eftersträvar. Läxan var alltså – håll på er grabbar. Ha gärna sex, ofta och länge, men låt det inte gå för er för ofta. Och så klart tränade vi på olika övningar för att se till att kroppen klarar av den ambitionen lättare utan att misslyckas.

För den som aldrig hållit på med meditation eller yoga kan pratet om chakran, energier och olika energenusroller verka flummigt, skrämmande eller tom. konservativt. För mig med många års äktenskap och meditativa erfarenheter bakom mig fungerar det dock som en befrielse. Jag får en karta för ett landskap jag redan känner till, som jag har sett och vandrat igenom , men inte kunnat överblicka eller systematisera – och framför allt inte riktigt finna min väg igenom. Jag upplever att jag nu förstår bättre varför vi antar de roller som vi gör i en relation, jag har lättare att leva med det och jag förstår varför min egen kropp beter sig underligt i tillfällen av stark emotionell stress. Det är helt enkelt mina chakran som vill förmå mig att göra de olika handlingar som behövs för att situationerna skall lösa sig till det bästa

torsdag 18 september 2014

Fel parti vann


Nu när den politiska melodifestivalen är över och vi alla kan konstatera att fel parti vann och vi har gråtit färdigt över detta kanske det är tid för en stunds självrannsakan över varför det kunde gå så här. Hur kan ett invandrarfientligt parti med nazistiska rötter , aluminiumrörskravaller och Palmehatarsånger ha gått och blivit Sveriges tredje största?

Själv är jag inte förvånad. Jag är mer förvånad över att miljöpartiet klappade ihop och fick sina siffror från EU-valet mer än halverade. Jag har dock en förklaring till det med och då de delvis hänger ihop så börjar vi med sverigedemokraternas framgångar.


För den som har diskuterat med sverigedemokrater på nätet i obskyra grupper som ”Fri politisk debatt...” etc vet att de sällan håller en hög argumentationsnivå. Mest handlar det om två saker: 1) Fy fan för alla muslimer och invandrare och fy fan för den politiskt korrekta elit som stödjer dem och kallar mig för rasist. 2) En längtan tillbaka till den tid då Sverige var okomplicerat, välfärdssystemet starkt och framtidsutsikterna goda. "Per- Albin Hansson minus muslimer" har någon sammanfattat Sverigedemokraterna som och lägger du till brist på retorisk förfining kommer du slutresultatet bra nära.

Denna väljargrupp av bullriga, oroliga invandrarfiender med dåligt språk har alltså de politiska motståndarna bemött antingen med att tiga ihjäl deras oro i sak, eller i olika grad av akademisk vitsighet kalla dem för just bullriga, oroliga invandrarfiender med dåligt språk.

Som om de skulle bry sig över detta?

Sveriges politiska debatt har blivit en namnkallar- och fingerpekardiskussion, där de duktigare eleverna längre fram i klassen tävlar om guldstjärnor genom att tillsammans med fröken peka finger åt busarna längst bak i klassrummet. Den upprörda nyvakenhet som nu har drabbat riket handlar främst om att dessa buspojkar, för det är mest unga män vi talar om, har valt sig att inte ställa sig i skamvrån, utan istället busrösta för att visa fröken och de duktiga eleverna att de minsann har en plats på jorden med att fylla.

Sverigedemokraternas siffror är ett existentiellt vrål om att VI FINNS MED från en grupp människor som skiter högaktningsfullt i vad partiets företrädare i riksdagen håller på med, om de argumenterar eller slåss med järnrör eller om deras parti har en solkig nazisthistoria. Så vadå? Inrättade inte socialdemokratin ett rasbiologiskt institut och stödde kastrering av förståndshandikappade? Låg inte vänsterpartiet i knät på östdiktaturer ända in på 1980-talet? Vilka är ni att komma här och komma.

Jag befarade denna utveckling redan 1988 då Olle Olsson i Sjöbo beslöt sig för att använda den kommunala självbestämmanderätten till att hålla en folkomröstning om flyktingmottagandet. Den politiska och kulturella eliten i Stockholmstrakten visste inte till sig av upprördhet. Svinolle kallades han som fräckt vågade fråga folket om vad de hade för åsikt i frågan.Kändisar som Hasse Alfredsson åkte ner till Skåne för att tala förstånd med honom ivrigt påhejad av pressen. Det få talade om var dock att det var gott om kommuner som inte tog emot några flyktingar utan någon omröstning. Det upprörande i Sjöbo-Olles fall var alltså att han dristade sig om att fråga folket om deras åsikter, vilket så klart upprörde medelklassen i Stockholm, eftersom de var av en helt annan åsikt och visste att Olle skulle vinna valet. Jag stödde då som rätt så ensam anarkist Olles rätt att använda det kommunala självstyret och folkomröstningen till det den är till för – att fråga medborgarna om hur de vill ha det. Jag hade stött Olles beslut om att hålla en folkomröstning och jag hade röstat JA till att ta emot flyktingar och jag hade debatterat med honom öppet om det om jag nu hade bott i Sjöbo och haft något med saken att göra.

Efter denna episod har avståndet mellan de duktiga längst fram i klassen och dumskallarna där bak skenat dithän att vi nu inte har bara ett utan kanske hela tre nya partier vilka sätter indelningsfrågorna i centrum, samt ett gammalt. Vänsterpartiet som äldst i klassen sätter klass mot klass och det är hederligt, eftersom klassamhället är den enda indelning som är tydligt institutionell spårbar. Sverigedemokraterna sätter svenskar och gamla invandrare mot nya invandrare, medan feministiskt initiativ sätter kvinnor mot män - förlåt, jag menar vill att kvinnor och män skall samarbeta för att kvinnor skall få det bättre. Dessa indelningspartier fokuserar på att sätta grupper mot varandra och därigenom väcka upp känslor hos respektive stödgrupp att just deras politik är bäst för den gruppen, vilket ger dem en möjlighet att rösta i egenintresse. Skillnaden mellan sverigedemokraterna och de övriga är att deras indelningsnorm inte är lika stilig och det omtalas för dem jämt och ständigt tills bergsäkerhet uppstår bland de rättrådiga och dövhet bland de utmobbade. De utmobbade ser dock igenom vad de uppfattar som skenheligheten i diskussionen. Svarta och kvinnor får man inte hetsa mot, då är man rasist eller sexist. Men vita män minsann! Och så röstar de med sverigedemokraterna.

Det är i den här vevan vi får ta in miljöpartiets valnedgång. Miljöpartiet är något så ovanligt som ett politiskt parti med sakkunskap och helhetssyn, samt en vision i några av de avgörande framtidsfrågor vilka berör alla. Ekonomin, klimatet och miljön. Miljöpartiet skall rättmätigt vara ett av de tre största partierna, tillsammans med moderaterna som stödjer borgarklassen och kapitalismen, samt socialdemokraterna vilka disciplinerar arbetarklassen i hopp om bättre sjukförsäkringar, Miljöpartiet vill få oss att arbeta mindre, konsumera mindre, sluta skita ner i miljön, rädda klimatet och bevara de materiella resurserna till kommande generationer. Kan det bli mer ansvarstagande eller framtidsvisionärt än så? Nej då. Men sämre kan det bli, eftersom partiet troligen sporrad eller hotad av feministiskt initiativs framgångar gav sig in på att skuldbelägga de vita medelålders männen för att vinna tillbaka några promille från den rosa kanten. Det var inte bara Åsa Romsons famösa Almedalstal som ställde till det, innan henne och efter EU-valet var det flera debattörer som gick ut i pressen och skuldbelade vita män för deras bilåkande, deras flygplansvanor och deras ovilja mot att bli vegetarianer. Jag som varit vegetarian sedan 1978 och inte tog körkort förrän jag var 35 år och det som ansvarstagande familjefader och har sett kvinnor i min närhet under dessa år gladeligen både köra bil och äta kött har lite svårt att ta till mig sådan argumentation utan att känna mig mycket trött. Visserligen kan jag bita ihop tänderna och tänka ”låt feministerna hålla på” som många välmenande män i min generation gör, men jag kan inte komma undan att en identitetspolitik av detta slag är en exakt kopia av det sverigedemokrater håller på med när de framhåller att utlänningar är överrepresenterade på landets fängelser. Det är en normativ strukturalism som sammanbinder moraliska egenskaper med demografiska grupper, enda skillnaden är att sverigedemokraternas mummel håller till längre bak i klassen, medan de finare könsrasisterna sitter närmare fröken – och därmed omedvetet ger legitimitet åt det rastlösa surret längst bak i klassen.

Miljöpartiet vann nog inte många röster på sitt lyftande av det feministiska perspektivet, eftersom det redan finns ett annat parti som gjort detta till sin huvudfråga och försöker komma in i riksdagen med hjälp av det. Istället tror jag att man förlorade möjligheten att lyfta fram det som är partiets styrka – en helhetssyn vad gäller klimat och miljö, samt öppningen till ett ekonomiskt tänkande på väg bort från tillväxtsamhället.

En dag kommer kanske det politiska samtalet att återvända till kärnfrågorna, ekonomi, försvar – för ett sådant kommer att behövas, klimat och miljö. Tills dess får vi finna oss i att låta politiken vara en popularitetstävling angående vilka kön, etniska grupper och sexuella läggningar vi tycker mest synd om i vår ambition att göra det mer lika för alla, fast ändå småliberalt så att de som sitter längst fram i klassen, närmast fröken, skall få goda chanser att klättra och pryda sig med guldstjärnor

fredag 5 september 2014

En vecka kvar till trettonårsdagen

5-9-2014 idag och tiden från 11-9-2001 fram tills nu känns som en enda lång mental paus. 13 skräckfyllda år då idiotargument som "kriget mot terrorism", "kommunismens och historiens död" , "nationell säkerhet" och "vikten av att sprida demokrati" har fått lamslå det politiska tänkandet.
Dags att vakna upp nu. Åt helvete med västerlandet och dess postkoloniala doktriner. Se åter världen som den är, ett evigt pågående ränksmideri av de mäktiga mot de maktlösa för att tillförskansa sig ytterligare inflytande, ett rövarkrig från de besuttna mot de utfattiga, för att ständigt beröva dem deras mödosamt ihopsamlade resurser och ett informationskrig från de lögnaktiga mot de kunniga och sanningsenliga för att fördunkla och misstänkliggöra deras sammansatta insikter.

måndag 18 augusti 2014

Israellobbyns anklagelser om antisemitism är systematisk.

Nej

Det spelar ingen roll vad du säger. Kritiserar du Israel på något sätt, eller ens försöker arbeta för fred i Mellanöstern genom att försöka tala med båda sidor i konflikten kommer anklagelser om antisemitism som ett brev på posten. Oavsett om anklagaren är en okunnig ledarskribent,  en sverigedemokrat från Pajala eller en kristdemokratisk missionsförbundare från Källeryd bygger påhoppen ytterst på en argumentation med religiösa rötter vilken den  den Israeliska säkerhetstjänst och andra har slipat vidare på till en samordnad propagandaattack som framgångsrikt kablas ut i TV-program och diskussionsjajter . En som fått smaka på denna medicin är Irlands president Michael D. Higgins. Han har dock vett att både spotta ut istället för att svälja och att vältaligt och engagerat bemöta anklagelserna.

Här ett utdrag från ett samtal med en amerikansk TV-intervjuare med nära koppling till Tea Party- rörelsen

"But you have the neck to say to people like me who are willing to talk to people on each side who are willing to build peace, are in some way or another in favor of people that wants to murder jewish people. That is an outrageous statement! I am not antisemitic, I am not a murderer. And unlike you I make my profession in politics and I work for human rights and i condemn Hamas for sending rough rockets, not that any of that will matter to you, because, you know what you are. I mean, I wish you well. Keep drinking Guinness and keep ranting away, but don't suggest that those of us who are working for peace in the heat of the day are somehow interested in murdering jews.

There is a man in the United States, you know him. I thnk that you may have interviewed him - Mark B. Klein. He represents 14 jewish organizations in New York. He organized 45 members of the House of Representatives to sign a letter for condemning Barack Obama for giving Mary Robinson the Medal of Honour. Yeah, I was debating with him on a program rather like this. And I said - How can you conclude that Mary Robinson is antisemitic. Bishop Tutu for example... - And he said: - Bishop Tutu is antisemitic as well!

You are going down that road, and really - it is really very dangerous stuff. The fact of the matter is - look: Youngpeople from the United States are travelling all over the world again. They are welcome in Europe. They are back packers in hostels. People are talking to them, because the image of the united states that got away from this war mongering is getting better. At least 47 000 000 peaple that the likes of you condemn to no helth care in a country that I was proud to work in. These people are going to have some health care.

So this is the issue:

Be proud to be a decent american instead of just a wanker whipping up fear!"





fredag 15 augusti 2014

Meditationsminnen

minns en dansk motorcykelknutte som enligt egen utsaga en dag blev upplyst. Han var ingen intellektuell gigant, så hans förkunnelse bestod mest i att åka runt med sin hoj, sitta i en soffa och småmysigt prata om vår plats på jorden, samt uppmana sina åhörare att slappna av och dricka en Corona med honom. På frågan om hur hans liv efter upplysningen var svarade han: "I'm doing practically nothing, but yet, wherever I go I seem to create chaos"

Vi hade två samtal han och jag. I det första så jag försökte involvera honom i mina filosofiska och existensiella grubblerier. Mitt under samtalet avbröt han mig, log och frågade: "When you have figured all this out, who then are you going to explain it to?"

 I den andra diskussionen satt vi framför hela satsanggänget i hans soffa, medan han magiskt försökte utröna vad som var på gång i mitt sinne. Jag tror att mina tankar då som oftast rörde någon dam och jag var fullt och fast övertygad om att inte låta honom avslöja något av detta inför gruppen, så nej han kom ingenstans utan var tvungen att erkänna "You are a mystery to me", varpå jag Zen-aktigt replikerade. "I am a mystery to my self"

illa

David Linden från BT:s Ledarblogg får svar på tal.

Hej på er

Jag  tänkte börja gå till svaromål mot de bloggare, ledarskribenter etc som påstår saker om mig som inte är sanna, eller försöker tillskriva mig antisemitiska ståndpunkter.

Först till rakning är David Linden på Borås Tidnings ledarredaktions blogg "Ledarbloggen". David skriver om mig att:

 Om man torgför myter om att Israel skulle vara en sinnessjuk stat och föreslår att den ska monteras ned, marknadsför man emellertid moderna antisemitiska myter.

 David Lindèn uppfinner här begreppet "modern antisemitisk myt" , troligen för att skilja dessa från de klassiska myterna, som enligt Svenska Kommitten mot Antisemitisms genomgång av ämnet är bla hänvisningar till Kristusmord, Gammeltestamentlig hämndlystnad och orsakande av pesten. Att sådana myter inte är gångbara är förståeligt då vare sig kristendomskunskap eller historia nu för tiden undervisas i tillräcklig omfattning för att ungdomen på egen hand skulle kunna tillägna sig konspiratoriska kunskaper om detta.  I SKMA:s lista återfinns även stereotyper av modernare snitt som maktsammansvärjningar, girighet och penninglystnad, vilka nog kan vara aktuella i en kritisk granskning av Wall Street, men vid en koppling till judendomen ger antisemitiska signaler. Däremot återfinns inte tal om Israel som en sinnessjuk stat som en modern antisemitisk myt, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom påståendet kommer från den Israeliska staten själv.

Det var inför det förra anfallet mot Gaza 2008-2009 som officiella företrädare för Israel sade att "Vi vill visa världen att vi är kapabla att agera som en sinnessjuk (lunatic) stat och som galna hundar för att sätta skräck i den arabiska befolkningen." Detta uttryck plockades efter Israels mord på Ship to Gaza-konvojens besättning upp av den amerikanske statsvetaren Dr Norman Finkelstein som en fråga om det nu inte var klart att Israel inte bara var kapabel att agera sinnessjukt, utan även var sinnessjukt. Mantrat Israel Is A Lunatic State har därefter blivit något av ett varumärke för Finkelstein och han har framträtt om det i Rysk TV,  BBC och bloggtidningar som Huffington Post. Då Daniel Linden utnämner denna "moderna myt" om Israel som antisemitisk kan det vara bra att påpeka att både Finkelstein och troligtvis även de israeliska myndigheternas talesmän som först myntade uttrycket är av judisk börd. Ett baskrav för en "modern antisemitisk myt" torde vara att den för det första inte är avskrift av ett officiellt uttalande och för det andra har uttalas av någon annan än en jude i syfte att nedsvärta judendomen och inte sagts som ett uttryck för den Israeliska statens egna arroganta maktambitioner.

Det andra uttalandet om att nedmontera staten Israel skulle Daniel Lindèn kunna hämta mer stöd för från SKMA:s lista.  Från den kan man läsa

Antijudiska attityder spelar emellertid också roll för vissa andra förhållningssätt till Israel och reaktioner på dess politik. Ett sådant inflytande kan spåras i en antisionism som förvägrar judar rätten till politiskt självbestämmande men erkänner denna rätt för andra folk och som kräver staten Israels upphävande eller utplåning. 
Detta låter synnerligen graverande med tanke på att jag själv varje dag ber till Gud för staten Israels fredliga och skyndsamma nedmontering och skriver om det på nätet allt som oftast då jag kommer åt. Om det vore så att mina förebilder vore Hizbollah och att mitt mål var att se varenda icke-arabisk Israel dränkt i Medelhavet skulle jag helt hålla med SKMA och Linden och avkräva mig själv lagens hårdaste straff för hets mot folkgrupp. Men nu är min förebild istället den judiska, ortodoxa gruppen Neturei Karta vars bön jag har översatt till svenska för att föra fram de antisionistiska rösterna inom den judiska folkgruppen. Det judiska folket är inte samma sak som det israeliska folket. Det judiska folket har funnits i årtusenden, medan staten Israel bara har funnits sedan 1949. och Neturei Karta anser att staten Israel är en nationalistisk rip off av den judiska kulturen. Neturei Kartas uppfattning ligger bra i närheten av det som står i SKMA:s antisionistiska markering, de anser att judar inte skall bygga en egen nation utan att judar skall leva bland andra folk i väntan på Messias återkomst och att staten Israel som en materialistisk och ateistisk skapelse MOTVERKAR det judiska folkets intressen.




SKMA skriver som slutord:


Slutligen överskrids gränsen mellan antisemitism och politisk kritik när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik.

Vad Neturei Karta skulle lägga till är att gränsen mellan judendom och Israel överskrids när Israel görs till en symbol för judisk identitet.  Israel är inte "judarnas land". Israels rätt att existera är inte synonymt med "judarnas rätt till självbestämmande".Israel är ett sionistiskt projekt för den del av den judiska befolkningen som ville utropa en nationalstat på det palestinska folkets område. Då det finns judiska grupper som motsätter sig denna ambition är det att göra judar kollektivt ansvariga för Israel att påstå att Israels rätt att existera är en fråga om judiskt självbestämmande. Om det judiska folket inte vill att Israel skall existera  måste självklart det judiska folket ha rätt att framföra denna önskan och de som sympatiserar med den måste ha rätt att få föra ordet vidare. Det är inte samma sak som att vilja utplåna Israels befolkning, utan det är en önskan att ingen av staterna i Levanten skall bygga på en monokulturell sionistisk grund.

Ytterligare ett argument som brukar framföras som antisemitiskt är ensidig kritik mot staten Israels existens. Detta klargörs i SKMA:s genomgång som att:
Kritik av Israels politik är av självklara skäl inte antisemitism. Israel är en stat vars politik och agerande kan och bör granskas och kritiseras på samma sätt som andra staters politik och agerande. 
..................
Även användandet av dubbla måttstockar i kritiken mot Israel, det vill säga när Israel kritiseras hårdare eller på andra betingelser än andra stater eller parter inblandade i konflikter, kan i vissa fall motiveras av fördomar och fientlighet mot judar.

David Linden spetsar till det genom att om mina uttalanden kommentera

Om det hade gällt någon annan stat eller folkgrupp hade det varit oacceptabelt. Men Israel-Palestinakonflikten verkar få människor att intellektuellt tappa huvudet.

Ehhrrmm. Nu skall vi tala "dubbla måttstockar". Vilka här tror att det hade blivit någon massmedial uppståndelse om jag hade skrivit "Iran är en sinnessjuk stat". Eller "Jag ber till Gud varje dag för Syriens skyndsamma och fredliga nedmontering" .Palestinakonflikten får verkligen Sveriges ledarskribenter att tappa huvudet angående proportioner vad gäller vad som är en acceptabel kritik av Israel och judar jämfört med andra länder och folkgrupper.  Om vi använde samma finkänslighet för uttrycket "islam är inblandad i alla krig på jorden" som för "judarna styr finansväsendet" bleve det  trångt i rättssalarna angående åtal om hets mot folkgrupp. Jag ställer mig inte bakom endera uttalandet, utan väljer dem för att påpeka just förekomsten av en dubbel standard, onyanserad kritik av Israel och judar triggar igång mycket mer motreaktioner och anmälningar än motsvarande angrepp på araber, muslimer och islamska länder. För att ytterligare förtydliga för den som letar efter nya anledningar att angripa mig för antisemitism vill jag klargöra att jag inte tycker att några angrepp mot vare sig judar, araber eller muslimer är acceptabla på folkgruppsnivå, men att såväl Israel som de muslimska staterna förtjänar kritik när de förgriper sig mot varandra och sina medborgares mänskliga rättigheter och det på lika villkor utan några "double standards"

Med detta vill jag ha sagt att såväl antisemitism som islamofobi är mig fullkomligt främmande som inslag i den politiska debatten. Jag önskar även att källforskning och kritisk analys vore lika självklara inslag i de seriösa ledarskribenternas värld och i den inkluderar jag även herr David Linden om dock än motvilligt.

onsdag 13 augusti 2014

Cornucopia? skriver om den krigshetsande miljöpartisten från Herrljunga


Sent om sider upptäcker jag att vännen Lars Wilderäng har skrivit ett hyfsat blogginlägg om mig på sin vällästa blogg Cornucopia?. Vi har diskuterat med varandra i säkerligen 10 år snart i olika sammanhang, så han kan kosta på sig att beskriva mig som en hygglig prick,samtidigt som han tar avstånd från mina ståndpunkter i Palestinafrågan.

Jag har blivit erbjuden av Lars att skriva ett blogginlägg för publicering på hans sajt, men  inte orkat ta tag i det, trots det fina erbjudandet.

En läsarkommentar till hans blogginlägg satte dock fart på mig och jag återger här replikskiftet.

Först kommentaren:


Nu är det inte i artikeln han säger att man ska starta globalt krig mot Israel, utan i det Facebook inlägg som klippts ut i bilden på toppen av artikeln. Om han klargör det inlägget med att det är ett handelskrig han menar, ok, men det verkar definitivt inte vara skrivet som sådant från första början, utan ett fullskaligt militärt krig han menar.

Och sen då min kommentar:




Jag menar för det mesta inte ett skit när jag publicerar sena kvällskommentarer på Facebook. Men när GT och BT ringer upp får man ju hitta på något. Om man nu skall ta det episka inlägget i sin helhet så skedde det som en kommentar till att turkiska demonstranter hade stormat Israels ambassad i - förmodar jag - Ankara.

"Det är det som behövs nu, ett globalt krig mot Israel. Jag har frågat Carl Bildt vad han tycker om det. Det är helt oacceptabelt. Han vädjar att vi skall lugna ner oss och låta honom vädja till Israel att lugna ner sig"

För en nykter betraktare är det tydligt att udden i mitt inlägg inte är riktat mot Israel, utan mot vår utrikesminister Carl Bildt som jag försöker ge ett tjuvnyp närhelst jag kommer åt. I detta fall upprör jag mig över två uttalanden han just gjort i pressen. Först angående Israels bombning av barnsjukhus i Gaza: "Vi kan ingenting annat göra än att vädja" Sen angående Hamas Qassemraketer som under ett par timmar stört flygtrafiken i Tel Aviv. "Det är helt oacceptabelt". Om jag nu inte hade tyckt så illa om Romsons Almedalstal skulle jag ju kunna ha drämt till med att Carl Bildt tycker att det är oacceptabelt att judiska, heterosexuella medelålders män får sitta och vänta ett par timmar extra på en flygplats, medan han bara vädjar när bruna, palestinska, småflickor som ej ännu uppnått könsmognad får sätta livet till.Men då jag ogillar sådan könspolariserad retorik så startade jag istället ett globalt krig mot Israel. Enligt BT i alla fall. Så kanske jag skall vara lite försonlig mot Carl Bildt trots allt, jag vet ju inte heller hur det var han egentligen blev citerad.

Men nu är det som det är - och jag som suttit två ggr i fängelse för vapenvägran har blivit den nationelle krigshetsaren. Förutom att det som sagt håller mig borta från arbetsmarknaden, kommer det troligen att hålla mig borta från kommunpolitiken med för fyra år framåt, eftersom det ser ut som om miljöpartiet i morgon skall göra gemensam sak med kristdemokraterna, det parti vars värderingar ligger Israel allra närmast om hjärtat och förklara mig som en olämplig företrädare för dem i slaget om snöröjning, sophämtning och kommunala byskolor.
Fortsättning följer.
Skall jag ge miljöpartiet någon rättvisa så förstår jag deras irritation över att jag kommer från ingenstans och tar plats som utrikespolitisk talesperson. Jag hade heller inte gillat det om jag suttit i partistyrelsens sits, dock med viss insikt om lokaltidningars sätt att referera. Men nu verkar det som om partiet istället för att välja den socialistiska traditionen att hålla partikamraterna om ryggen när det blåser snålt kommer välja den borgerliga - att göra sig av med orosmomentet, och då får jag inrikta min retorik efter detta.

Hur det nästa - och kanske sista - kapitlet mellan mig och miljöpartiet utvecklade sig kan jag berätta under kvällen till denna tidiga torsdagsmorgon

Tillägg: Jag har hört det ryktas att orsaken till att det här ens blev en artikel är att moderaterna och pressen har ingått ett joint venture för att leta upp snurriga miljöpartister inför valet och skandalisera dem. I pressens intresse ligger att tvätta bort den stämpel av partiskhet som man fått i och med att journalistkåren har en kraftig övervikt miljöpartisympatisörer och därmed enligt mediaforskare behandlar miljöpartiet mildare än andra partier. Moderaternas intresse i detta synes mer uppenbart. För mer konspiratoriska förklaringar än denna, vänd er gärna till min pågående inläggsserie om Konspirationsteori for dummies

söndag 10 augusti 2014

Konspirationsteori for Dummies, eller hur djupt är kaninhålet egentligen

I sagan om Alice i Underlandet av Lewis Carroll följer flickan Alice efter en talande kanin ner i ett kaninhål. Kaninhålet visar sig vara mynningen till en underjordisk grotta och när hon tittar ner i det tappar hon fotfästet och trillar ner genom en djup brunn rakt ner i ett underland fullt med magiska svampar, talande katter och spelkortsdrottningar som ropar "Hugg huvudet av dem" till henne och andra undersåtar.

För mig har detta blivit sinnesbilden för hur konspirationsteoriernas värld fungerar och hur man själv skall förhålla sig till dem. Jag tror att min första tanke runt detta kom via filmen Matrix där protagonisten Neo drivs av en klåda. Det är någonting som inte står rätt till i världen. Det är någonting i beskrivningen av den som retar honom,något som inte verkar hänga ihop, så han börjar leta efter revor i väven för att få kontakt med andra som har samma upplevelse. Till slut.får en signal från sin dator att följa den vita kaninen, en klar referens till sagan om Alice i Underlandet. Den vita kaninen visar sig här vara en tatuering på en flickas axel och när han följer efter henne kommer han så småningom i kontakt med Trinity (Den Heliga Treenigheten) och Morpheus (Sömnens Gud) som leder honom fram till uppvaknandet och visar honom på att den  hela den värld vi lever i är ett illusoriskt datorprogram. Ingenting är verkligt, vår sömn är total och när vi vaknar upp ur den hamnar vi i ett helvetiskt mardrömsuniversum styrt av maskiner. Detta kan sägas vara den totala konspirationsteorin, visserligen filosofiskt intressant som en gnostisk allegori, men inte plausibelt eller användbar för en förståelse av den värld vi lever i. Om allt i den är en lögn,vart finns då det strå av sanning vi skall utgå ifrån för att börja nysta i den?

I den andra änden av skalan hittar vi på den gröna trovärdighetsgräsmattan människor som glatt springer omkring och spelar krocket, inte följer efter några vita kaniner och inte ens ser mullvadshögarna omkring dem som något tecken på oro. För dem räcker den information de får till sig genom TV, skvaller och tidningar för att hålla ordning på världen. De bor i en städad vrå av den. Gräsmattan är välklippt, runt om den hägrar den farliga skogen med alla dess monster, religiösa galningar, fattiga efterblivna, kommunister och  terrorister vilka hotar lugnet och friden och allt efter ideologisk läggning försöker de skydda sig från farorna genom att stödja stjärnbanersprydda riddare i blåvit rustning, eller så springer de runt i skogsbrynet som räddande änglar för att hjälpa de stackare som försöker fly ut från monstren i skogen till den fina gräsmattan.  Himlen är klar och molnfri, som en stjärnbeströdd prydnad om vilken man kan tänka "men var slutar den egentligen" och därefter läsa ett stycke i Bibeln om vår Herre eller se ett program om Big Bang på Discovery Channel, allt efter teistisk eller ateistisk läggning. Men vita kaniner som försöker leda ner en i underjorden skall man definitivt undvika att följa, för sånt blir man bara galen av.

Om man befinner sig någonstans mellan dessa två ytterligheter, och jag kan villigt enrollera mig i denna grupp,  har man likt Neo någonstans drabbats av en klåda, börjat ställa sig frågan om den allmänt accepterade beskrivningen av verkligheten verkligen stämmer, men känner sig för den skull inte villig att handlöst kasta sig ner i ett bottenlöst hål fullt av rymdödlor och magiska svampar. Vi är några stycken som aktivt ställer oss frågor och kritiskt analyserar den information vi för  för att ställa samman egna mentala kartor, något avvikande från den offentliga dagordningen Antalet kartor i cirkulation har fram tills nyligen varit begränsade och överkomliga, men med tillgången till internet har vi fått en överdos av världskartor tillgängliga, vilka sträcker sig från det milt kritiska till det regelrätt paranoida. Frågan har då uppstått - hur djupt är kaninhålet egentligen och hur skall vi bära oss åt för att titta ner i det utan att tappa fotfästet.

För den akademiskt sinnade skeptikern är problemet enkelt. Man håller sig till peer reviewade rapporter och tittar efter källor och referenser. Finns sådana så tillfogar man den nya informationen till sin gamla världsbild. Det är en säker och handfast metod - den har bara en nackdel. Den går väldigt långsamt, medan informationsflödet i media och på webben går blixtsnabbt. Världen händer bra mycket fortare än vi hinner analysera den. Risken blir då att man med ett alltför försiktigt förhållningssätt ratar ny information hellre än att objektivt och förutsättningslöst försöka sätta sig in i den. I sitt letande efter snabba referenser fångas man av negativa kommentarer och ett påpekande om att "den källan inte går att lita på" räcker ofta från att avbryta sitt sökande helt. I det läget kan man komma att omedvetet fångas i ett nytt informationskrig- slagfältet om de svartmålade referenserna. Plötsligt befinner man sig inte i ett studie av sakinnehåll, utan i ett ordkrig om vem av budbärarna som är de minst eller mest trovärdiga.

I andra änden av hålet, strax över den magiska svampnivån finns de vildvuxna teorier som man finner helt orimliga för att inte säga stötande. Vid en första anblick ratar men dem helt, därför att de på ett osannolikt, ologiskt eller smaklöst sätt går emot allt man tidigare lärt sig. Till dessa idèer hör för min del förintelseförnekelse, teorier om att månlandningen är ett hoax eller ja, rymdödlors runtspringande i vår vardag. Har man akademisk kännedom på området, som jag om astronomin, är det enkelt att avfärdaen del av teorierna, eftersom de strider mot flera år av studier där ingenting tidigare tyder på att de skulle ha någon relevans. I andra fall, som förintelsen för min del, finns bara allmänkunskap i form av skolundervisning och populärvetenskap och överlagrat på detta ett socialt stigma om att inte ifrågasätta. Tanken att förintelsen aldrig skedde är lätt att ta avstånd ifrån, eftersom floden av motbevis är överväldigande. Men om någon då påstår att nazisterna aldrig gjorde tvål av avrättade judar utan att detta är en vandringssägen uppstår oron, särskilt om den är backad med hyfsat goda referenser. Vad är sant runt denna detalj som åtminstone för mig var en viktig pusselbit för att skapa ett emotionellt drama runt förintelsen. Var det så, eller är detta ett exempel på krigspropaganda. Om så, vad mer kan vara påhittat? Och av vem och varför?

Fakta kan alltid behöva revideras. Vår bild av verkligheten är inte komplett. Det vi tog som en sanning igår kan i ljuset av ny kunskap komma att förfäktas eller vederläggas. Det är en del av den normala intellektuella processen. Men konspirationsteorier handlar om något djupare än så. De säger att vissa fakta om världen medvetet förfalskas för att tjäna någons syfte. Den felaktiga världsbilden beror inte på okunskap eller tillfälligheter, den är medvetet ditplacerad för att dölja sanningen för oss, eller för att sätta oss i emotionella tillstånd där vi är oförmögna att se verkligheten som den är. I det påstår konspirationsteorin något mer än att det vi tror på inte är sant, den säger också att någon vill att vi skall tro på det för att deras egentliga syften inte skall bli avslöjade.

Först bör vi fråga oss om det ens behövs konspirationsteorier. Räcker det inte med akademisk forskning runt ämnen som statskunskap, internationella konflikter och  politisk historia? En vän till mig svarar att de behövs med följande argumentation. 1) Det finns konspirationer. (Det vet vi för de avslöjas då och då) 2) Vi vet inte hur de ser ut i detalj. 3) Därför är vi begränsade till att teoretisera kring dem.  Motargumentet är att det är lätt att förspilla alltför mycket intellektuell möda på marginell och spektakulär information, när det finns mer tillgänglig kunskap av större värde. Och slutligen, spiken i kistan för de värsta dumheterna, en felaktig konspirationsteori kan få oss att jaga efter fel målbild, hetsa mot oskyldiga grupper och till syvende og sidst kan vi själva bli använda som nyttiga idioter i ett konspiratoriskt spel vi själva inte begriper.

Hur skall vi då ta oss an de tillgängliga  teorier på ett sätt så att vi får största möjliga utbyte av dem och hur skall vi arbeta för att skapa och utveckla våra egna? Jag tänkte här ge några av mina egna korta svar på detta och arbeta mig Bottom - Up, dvs börja med att sortera bort det allra mest onödiga för att arbeta mig fram till det som möjligtvis kan vara värt att ta på allvar. Så här följer några frågor i punktform vilka behöver besvaras:
  • Vad vill du uppnå genom att studera konspirationer
Konspirationsteorin har alltid ett centrum. Detta centrum är du. Det är du som studerar världen för att få en förståelse av den och det är din blick som avgör vad som är sant och troligt, värdefullt och värdelöst. Möjligt eller omöjligt. Varför söker du svar på en viss fråga? Varför vill du vakna upp ur Matrix?

Mystikern G. I. Gurdjieff sade att vissa människor, inte alla, hade en esoterisk drift att söka efter sanningen. Han sade att de besatt ett magnetiskt centrum. De nöjde sig inte med världen som den presenterades för dem, med dess lättillgängliga trosföreställningar och ideologier,  dess smak och lukter, de sökte efter en djupare sanning vilken kunde tillfredsställa deras längtan efter att förstå deras plats i tillvaron och tillvarons syften. Dessa människor blev sökare efter "hemlig" esoterisk kunskap, efter upplysning. Men så fanns det människor vars magnetiska centra var "splittrade". Deras kompassnålar letade sig inte fram till kärnan i tillvaron på rätt sätt, utan de gick vilse på villovägar, de såg facetter och hakade fast vid dem, de blev besatta, mörka och destruktiva. Han sägs ha avfärdat satanisten Alistar Crowley som kom till honom för att söka kunskap av Gurdjieffs esoteriska system  Fjärde Vägen av anledningen att Crowleys energi var "smutsig".  Mer oskyldiga får på villovägar fastnar i Ufologi, astrologi, utvecklar paranoida system av att vara övervakade, blir rättshaverister eller besatta av någon historisk detalj de anser vara felaktigt beskrivna. Ett gemensamt för många av dessa är att de sätter fokus långt bort och betraktar lögnen, eller den förtigna hemligheten någonstans utanför sig själva utan att fundera över sin egen relevans till den. Det är ett misstag. Allt sökande börjar med dig själv och konspirationen är bara relevant i den mån att den på något sätt förhindrar dig i att formulera ditt medvetande om hur verkligheten är beskaffad

  • Vad har en viss konspirationsteori för relevans för dig och andra
En bekant till mig har offrat en del av sitt liv på att försöka bevisa att Shakespeare var en synonym som Lord Byron använde för de verk han inte ville ge ut i eget namn. Han har fått en avhandling om detta underkänd och hävdar att den inom den litterära forskningen finns en aktiv motvilja mot att gräva i detta, vilken angränsar till ett konspiratoriskt tänkande - de vill inte veta hur det verkligen ligger till, därför att...

Frågan är vilken relevans detta har för någon annan än honom själv, som har lagt ner arbete på det. För mig - ingen alls. Jag skiter i om Shakespeare var Kungen av England eller Nostradamus, För den litterära forskningen skulle det kanske vara ett  genombrott och det skulle kanske kunna leda till att ett antal läroböcker fick skrivas om, någon  fick lämna över sin professur och en eller annan dokumentär fick nyinspelas för utbildningsradion. Men mer än det, knappast. En familjeangelägenhet med begränsad spridning inom akademin.

Något mer angeläget vore det kanske om den gamla Västgötaskolans tankar om att Svea Rikes Vagga låg väster om Vättern och att det gamla Upsala i själva verket var en by på Skaraslätten, trots hårdnackat motstånd och aktivt förtigande från den etablerade historievetenskapens sida skulle visa sig var sanna.  Det skulle ha implikationer för den svenska självbilden och vem vet, kanske på sikt få konsekvenser för att förskjuta maktscentrumet i landet mer åt väster. I vart fall skulle fördelningen av resurser för arkeologiska utgrävningar troligen se annorlunda ut.

I andra betydelseänden finns teorierna om  Illuminati, Ny Världsordning, sionistiska världskonspirationer, stundtals spetsade med utomjordiska inslag och historiska Atlantisteorier. Dessa konspirationsteorier har betydelse för alla. Skulle det vara som de säger är   alla påverkade. De  kanske beroende på sin utformning hetsar till intolerans och förföljelse av människor som inget har med dem att göra. Det är därför av större betydelse att dessa blir både belysta och kritiskt granskade för att  den gemensamma förståelsen av världen skall bli så korrekt som möjligt.

Det man bör tänka på för egen del är om den energi man själv lägger ner på att förstå en konspirationsteori har någon relation till dess betydelse. Om inte, vad är det man egentligen söker, vad är det man egentligen försöker påvisa? Om ens huvudsakliga drivkraft är att känna sig betydelsefull eller ha något intressant att prata om kanske man istället skall kamma sig och skaffa sig en utbildning,  lära sig trollkonster eller gå i yoga för att förbättra sin fysik och hälsa. Om man söker stöd för en gnagande känsla av att världen styrs av mäktiga män som lurar oss kanske man skall fokusera på att studera hur banksystemet fungerar och lägga böckerna om Velikovsky och Hollow Earth-teorin åt sidan
  • Hur kan jag skilja agnarna från vetet?
Även om det är vettigt att utgå från sin intuition och magkänsla är det ett misstag att avfärda en konspirationsteori eller alternativ beskrivning av verkligheten därför att den är "orimlig". Orimlighet är inget bra motargument. Kvantfysiken har ofta absurda konsekvenser vilka inte ens Einstein kunde smälta, dock har den visat sig vara den mest solida beskrivningen av verkligheten vi känner till. Om det är några som känner till detta så är det konspirationsteoretikerna. Ett motargument att "så kan det ju inte vara, nu får du ta av dig foliehatten" kommer knappast få någon annan troende att ta av sig foliehatten, troligtvis kommer hen att trycka till den hårdare istället. Vad man istället bör titta efter är saker som logiska orimligheter, bristande relevans, samt teorier vilka kan vederläggas genom faktafel eller vetenskapfilosofiska argument. Jag skall ta dem en efter en, men först en kommentar till om orimlighet

En fråga som kommit att intressera mig genom åren är reinkarnation. Jag finner tanken om reinkarnation orimlig, men kittlande och med inverkan på min självbild, alltså relevant som sakfråga. Jag mediterar och i de miljöer jag söker min andliga näring omhuldas reinkarnation som en grundläggande sanning eller angelägen hypotes. Jag har själv inga minnen av tidigare liv, ingen given förvissning om att jag kommer att leva igen, men heller inga starka motbevis mot att det inte kan vara så, annat än uppfattningen att det verkar orimligt. 

När jag sökte information om forskning runt reinkarnation på nätet fann jag på Wikipedia referenser till en akademisk studie från USA angående barns minnen av tidigare liv. Den var intressant i och för sig, men intressantare var den akademiska diskussionen runt boken. Det visade sig, inte oväntat, att det fanns stark kritik angående metod, bias , mm, särskilt med tanke på att den person som gjort avhandlingen tillhörde någon slags frikyrklig gruppering. Det intressanta var att en person med psykologbakgrund gjort en analys av avhandlingen och kritiken mot den och funnit att det visserligen fanns svagheter i avhandlingen, men att frågan om bias var mycket tydligare att upptäcka hos de som hade kommit med kritiken. Kärnan i motargumenten från kritikerna hade varit just "Det kan inte ligga till på det viset, det är orimligt" vilket hade lett in motargumentationen i cirkelargument, mer anfrätta av förutfattade meningar än avhandlingen.

Detta ger inget svar på frågan om reinkarnation finns eller inte, men den visar på svagheten att avfärda ett resonemang utifrån "sunt förnuft" eller orimlighetsargument. Magkänslan är bra att ha för att  välja vad man skall läsa och vad som är bäst att lägga åt sidan och inte slösa mer tid på, men den är inget bra motargument mot en person övertygad om motsatsen genom sin magkänsla. Ställd inför frågan om rymdödlors infiltration i den mänskliga genmassan kan man därför utifrån sin magkänsla hoppa över det kapitlet, flina och fråga efter bevis och i avsaknad av sådana övergå till att håna öppet, men man kan inte svara att "Det kan inte vara på det viset" om man inte själv har bevis för att det inte kan vara på det viset. Den som hör mig säga *host*  Popper *host* här hör rätt och vi kan komma in på detta senare. Men först till frågan om vad man verkligen kan säga är orimligt, nämligen:
  1. Logiska felslut. Anhängare av konspirationsteorier är ofta ovilliga att dra ut de logiska konsekvenserna av sina egna resonemang. En anledningen kan vara att de i första hand är arga på de som sitter inne på den "officiella sanningen" och därför alltför okritiskt tar opponenter till den som sanningssägare. Detta kan funka en gång, men det kan bli problem om man gör det flera. För att exemplifiera detta kan vi ta påståendet: "Månlandningen är en bluff. Människan var aldrig på månen och när vi var där mötte vi utomjordingar, men det har regeringen förtigit".  Denna utsaga innehåller ett logiskt felslut. Vi kan inte ha mött utomjordingar på månen om vi inte någonsin har varit där". Ingen konspirationsteoretiker har framfört just denna mening, men på konspirationsinriktade forum har jag mött teorierna parallellt utan att debattörerna har gått in och ifrågasatt varandras påståenden. Lätt är då att vi i de konspiratoriska miljöerna får en "anything goes"- mentalitet där varje kritik av den officiella bilden ses som ett bekräftande av att denna är lögnaktig och därför kommer att stärka varandra även om de säger emot varandra sinsemellan. Nej WTC kan inte både ha sprängts av underrättelsetjänsten Mossad och fastighetsägaren i syfte att få ut försäkringspengar, om nu inte Mossad och fastighetsägaren stod i maskopi med varandra, vilket då blir en ny konspirationsteori som sammanfogar de båda andra. Att konspirationsteorier skall vara logiskt sammanhängande och att de vid konflikter utesluter varandra är ett mentalt grundkrav man bör ställa på sig själv och andra inför varje diskussion på området
  2. Bristande relevans. Nästa punkt som kan användas för att skilja agnarna från vetet har jag redan varit inne på. Vilken relevans har det att Lord Byron skrev under synonymen Shakespeare. Vilken inverkan har det att telefonomröstningen i Eurovisionsschlagerfestivalen 2010 var riggad eller inte och i så fall för vem. Antalet personer i Federal Reservs styrelse som är av en viss etnicitet, kön eller sexuell läggning, har det någon inverkan på Federal Reserves sätt att arbeta eller inte? På den senaste punkten är det frestande att tro att en sådan påverkan skulle kunna ske, man skulle kunna tänka sig att personsammansättningen ger en bias i bankens beslut, men det är ett sociologiskt antagande snarare än en konspirationsteori. För att något skall ske konspiratoriskt skall det ske medvetet och helst i hemlighet. Konspiratörerna skall veta vad de håller på med, veta att de manipulerar beslut till förmån för den egna grupperingen på ett otillbörligt sätt - och hur gör en grupp det som är offentligt kontrollerad och inte enhälliga? Det räcker med att en ledamot av egenintresse signalerar vad gruppen håller på med för att den skall avslöjas. En institutions arbetssätt kan undersökas genom analys av dess beslut och beslutens konsekvenser utan att persongalleriets sammansättning specialstuderas. Och om personsammansättningen skall vara relevant bör man kunna koppla hur just det persongarnityret har lett till just det beslutet. Jag säger inte att det är irrelevant vilken etnicitet eller vilket kön en beslutsfattare har, bara att de beslut som fattas i sig ger en bra bild av hur världen fungerar utan att identiteten hos personen bakom beslutet granskas. Det är strukturer vi talar om, som sagt. En konspirationsteori handlar om det fördolda, om männen och kvinnorna bakom de som fattar besluten. Att snöa in på kön och etnicitet hos kända beslutsfattare kan därför leda till stigmatisering av hela folkgrupper utan att någon ytterligare förståelse uppnås, vilket leder bort fokus från konspirationstanken och ställer grupper av oskyldiga människor mot varandra. Håll fokus på det relevanta så att den sortens avledningar lättare kan sorteras undan.
  3. Faktafelsproportionalitet. Som konspirationsteoretiker får man ställa samma faktakrav på sina egna teorier som de officiella bilder man försöker skjuta i sank. Påstår man att det är orimligt att en skyskrapa kan rasa samman av värmeutvecklingen från ett brinnande flygplan som just kraschat med det, samtidigt som man tror att intergalaktiska reptilgener kan spridas genom en befolkning utan att upptäckas, att himlakroppars läge kan inverka på den politiska utvecklingen på jorden utan att orsaksmekanismen ytterligare behöver förklaras eller hänvisar man till litterära stycken vars autenticitet var ifrågasatta eller dementerade redan veckan efter de publicerades kanske man som konspirationsteoretiker skal ta sig en funderare över om man förväntar sig bli seriöst bemött eller inte. Eller vänta. Det gör de ju inte , därför åligger det oss andra som läser teorierna att göra det. Bara för att någon hittar ett fel runt redovisningen om hur tvillingtornen på Manhattan rasade betyder det inte att vart hugskott eller ens något som försöker ge förklaringen till vad som egentligen hände är förklarat med stor visshet. Det är en sak att ifrågasätta en officiell historieskrivning, en annan sak att föra  fram en egen alternativ teori. Gör man det bör man underkasta den samma krav på underlag, överensstämmelse med kontrollerbara fakta och framför allt trovärdighet vad gäller syftet som den ursprungliga teorin hade. Om man märker att en konspirationsteori saknar detta bör man allvarligt ifrågasätta dess värde
  4. Slutigen - vetenskapsfilosofi. Det är en ynnest för varje granskare av konspirationsteorier att ha läst detta. Som redan nämnts är inte en teori sann bara för att en annan teori är falsk. Nej, en teori är inte ens sann bara för att den är sann. Falsifierbarhet. Det som enligt Popper behövs för att en teori skall vara vetenskapligt sann är att den förutom att beskriva verkligheten, dvs ger rätt resultat när man applicerar den, måste gå att motbevisa på något sätt. Går den inte att motbevisa är den inte en kontrollerbar , vetenskaplig teori, utan en tro, en religion,en fantasi eller någonting annat. Och en religion är som alla vet precis som en penis, fin att ha, någonting man tom. kan vara stolt över, men inget man tar fram och viftar med publikt, särskilt för människor som inte har bett om att få se den.

    Ta t ex påståendet att alla araber är terrorister. Är det en falsifierbar teori, går den att motbevisa? Ja, det gör det. Det som behövs är att undersöka alla muslimer tills man hittar någon som inte är terrorist. Så länge man inte hittar någon icke-terroristisk muslim är teorin sann och falsifierbar. Men så fort man hittar en muslim som inte är terrorist - voilá då faller teorin som motbevisad. Å andra sidan, ta teorin att vår civilisation härrör från det sjunkna Atlantis och att den tidigaste mänskliga civilisationskunskapen, pyramiderna, astronomin och skriftens uppkomst kommer som rester från denna tidigare högkultur som nu gått oss förlorad. Det finns inga trovärdiga, hårda bevis för att de skulle kunna vara så, annat än vad Platon skrev i en bok nån gång och diverse folksagor som pratar om liknande. Finns det då någon möjlighet att motbevisa teorin? Svar- nej. Hur skall vi kunna bevisa att Atlantis INTE fanns. Hur skall vi vederlägga föreställningen om en tidigare okänd mänsklig högkultur som gått förlorad. Svar - det kan vi inte. I ett mellanläge hittar vi teorier som att "USA/Islam/Illuminati ligger bakom alla krig på jorden idag.   Vi  kanske kan hävda att det finns något krig som inte stämmer in på beskrivningen. Den troende kan dock hävda att det bara är för att vi inte har sett alla ingående trådar. EGENTLIGEN ligger den hemliga aggressorn bakom detta krig med, det är bara det att vi inte har avslöjat alla fakta om det hemliga nätverket ännu. Och ju hemligare eller diffusare den dolda fienden är, desto enklare är det att säga att vi inte känner till alla fakta om den ännu  
Om vi varken kan bevisa eller vederlägga teorin kan vi ingenting säga om dess sanningsvärde, det bästa vi kan göra är att återgå till relevanskriteriet. VAD SPELAR TEORIN FÖR ROLL?  Den just nämnda Atlantisteorin återkommer i diverse konspirationsscenarier som ett underlag för att visa att de maktkonstellationer teorin talar om har en urgammal historia, är ytterst mäktig och väletablerad. En slags steroid för konspirationsteorin alltså. Funktionen är att göra oss emotionellt överväldigade. Utsatta för ett sådant påverkansförsök har vi dock ett utmärkt nästa vapen att ta till, överflödighetsdödaren:

Occams rakkniv. Denna vetenskapsfilosofiska figur säger oss att av två olika teorier som båda förklarar verkligheten på ett fullödigt sätt skall vi välja den minst komplicerade. Så låt oss då ta två olika teorier. Den första säger oss att världen kontrolleras av ett litet antal människor med stort inflytande över politik och finansväsende och att dessa känner varandra väl och för förhandlingar med varandra som vi inte känner till eller är inbjudna till, medan den andra teorin säger samma sak som den första, plus att ett dessa personers släkter känner varandra sen det svunna Atlantis dagar, samt har ospårbara intergalaktiska ödlegener i blodet, ja då ser vi enkelt att den förra teorin är mindre komplicerad och alltså att föredra, ifall inte den andra teorin TILLFÖR något av kunskapsvärde som inte den första redan gör, på ett kontrollerbart och falsifierbart sätt.

Närliggande Occams rakkniv ligger ytterligare ett kriterium man kan lägga på konspirationer för att teorierna om dem skall vara intressanta. Det är att en konspiration är mer trovärdig ju färre personer som aktivt är inblandad i den. Ju fler personer den involverar, desto större risk att någon läcker och vi får reda på den. Människor har av naturen svårt för att hålla tyst och stora, tysta, okända eller obevisbara konspirationer är mindre sannolika än små.

Det leder fram till en sista och avslutande slutsats för detta kapitel i handboken - konspirationer är antingen relativt begränsade eller redan kända.  Detta för oss in på något jag tänkte prata om i nästa avsnitt - att de mest intressanta konspirationerna redan är kända och försiggår i öppen dager, vi gör oss bara blinda för dem av samma anledning som vi inte ser smutsen i tvättstugan, utan istället sätter på en video eller går till grannen för att snacka skit över en kopp kaffe. Så om detta kapitel har varit rätt restriktivt angående hur djupt vi skall titta ner i kaninhålet kommer nästa avsnitt att vara mer positivt. Där kommer jag ta upp de anledningar som finns för att tro på konspirationer., samt vilka fakta vi har runt omkring oss vilka pekar i deras riktning.