Resebrev från Italien 3 - Får man säga neger.

Vi satt och pratade på torget i Colorno idag, nedanför raderna av sandsäcker runt torgbron vilka skyddat staden från översvämning och vattenskador i mångmiljon-, för att inte säga miljardklassen, men kom snabbt in på ett mer brännande samtalsämne. För hur är det i Italien, får man egentligen säga neger.

Bron (!) från översvämningen till negerordet var så klart Pippi Calsalungha, en av de få svenska beröringspunkter förutom jultomten som idag när Anita Ekberg blivit gammal och hängig ännu är känd för alla italienare. Och från Pippi över till pappa Efraim och den svenska negerdebatten, har den någon motsvarighet i Italien?

Enligt min samtalspartner som är en barägare till en annan bar i Colorno än den vi satt på just nu, (i brist på frisörer får man ta barägare här för att höra folkets röst) , är hela negerordsdiskussionen som finns här med absolut urfånig.  Negro (neger) eller nero (svart), vad är skillnaden egentligen? Det har alltid hetat neger och vit, negro e bianco. I varenda film fram till för tio år sedan används negerordet, skall man nu dubba om alla filmer bara får att några ignoranter (hans uttryck) från medelklassen vilka gillar att slicka anglicismen i arslet (mitt färgstarka tillägg) har fått för sig att negerordet är fult. Nej, stopp och belägg. Neger har det hetat och neger skall det heta i fortsättningen med. På min fråga på hur styrkeförhållandet mellan negersägarna och ignoranterna är svarade dock barägaren att ignoranterna har övertaget. De är fler och dominerar den offentliga debatten, men de fattar nada. Och vanligt folk fortsätter använda ordet som de har lust, för beskyllningarna om rasism är huvudlösa och överdrivna, det finns inget rasistiskt i att använda ett ord som alltid har använts och oavsett vad ignoranterna får för sig är det tanken bakom som räknas, inte ordet. Ger man det ingen dubbeltydighet eller nedsättande klang så finns det inte någon sådan innebörd. Alternativen till att säga neger (negro) är att säga svart, afrikan eller färgad (nero, africano o colorato) och enligt min vän var färgad det absolut värsta, det riktigt ryste i kroppen på honom över tanken på att behöva säga det.

Med det ämnet avklarat kunde jag inte låta bli att gå över med jämställdheten mellan män och kvinnor. Hur är det med den i Italien, funkar den eller inte. Är det ännu ett samtalsämne. Jodå, sade min vän barägaren. Det står bra till med den i Italien, kvinnor och män är jämställda, men det har blivit ett bakslag på senare år på grund av alla invandrare som har kommit hit. De förstår inte hur man skall bete sig mot sina kvinnor. Det är inte bara att komma hit till Europa och säga att man är fri och fri och kan göra vad man vill. Vaffanculo. Frihet kräver ansvar och det staten borde göra är att tala om för alla invandrare vad som gäller, så , så och så. Och passar inte det så kan de åka hem igen, friheten är till för de som förtjänar den och kan vårda den på rätt sätt.

Vilka regler som gäller för mig som invandrare fick jag dock inte reda på innan baren stängde för siestan. Dock har jag ingen kvinna ännu att utöva dem med, så vi får väl se om och när det kommer , den dagen den sorgen.

Diskussionen kan kännas igen från hemlandet kan tyckas, men jag märkte en skillnad. Inte en enda gång i samtalet dök frasen "men så får man inte säga i det här djävla landet" upp. Så det där är kanske precis just det man får säga här.