Varför vi inte kommer att fixa det

 För 45 år sedan engagerade jag mig i JAK ideell förening för ekonomisk frigörelse. Föreningen hade en plan för hur man skulle kunna göra människorna fria från skuldslaveriet och skapa ett ekonomiskt system med utlåning utan ränta. Det fanns bara ett krux. Systemet gav vid tillväxt medlemmarna förmånliga lånerättigheter som attraherade nya medlemmar, men på sikt gjorde systemet instabilt. Ett fåtal kunde vid högt ränteläge få mycket fördelaktiga lån, på bekostnad av att andra medlemmars sparmedel låstes under lång tid framöver. Ifall tillväxten fortsatte växte obalanserna på ett sätt som påminde om ett pyramidspel, ett fåtal sparare i början gynnades.på de tillkommandes bekostnad, 

Jag gjorde (på betald tjänstemanbatid) en omfattande analys av systemet och lade fram ett förslag på hur det skulle kunna göras mer långsiktigt stabilt, men samtidigt mindre fördelaktigt för dem som ville få stora lån snabbt och billigt under tillväxtperioderna.

Förslaget kom aldrig att läggas fram för omröstning, eftersom bankledningen valde att satsa på en annan lösning, enligt modellen ”det går nog ändå skall du se”. Jag blev mållös eftersom jag visste att det inte skulle gå. Kedjebrevseffekterna skulle accelerera, och systemet skulle haverera, inte nu, men någon gång i framtiden. I den vevan upptäckte jag penningreformismens slutsatser om hur bankvärlden skapar pengar ”ur luft” och tänkte då att, jaja, ifall de andra bankerna kan, varför skall JAK vara sämre?

I veckan skickade vänner från den tiden mig tidningsartiklar om att JAK nu befiinner sig i den likviditetskris jag varnade för då. Sedärja, tänkte jag och svarade att jag var glad för att det där inte var mitt problem längre. Jag har lämnat föreningslivet och placerat mina egna reserver på olika guldkonton.

Det som fick mig att tappa tron på våra möjligheter att skapa ett mer stabilt ekonomisk system den gången var inte så mycket att bankledningen valde bort mitt förslag, som att jag förstod av reaktionerna när jag talade med andra medlemmar om det att inte de heller ville se det. De ville ha ÄNNU mer fördelaktiga lån än vad de fick idag. De ville trolla fram ännu mer kaninpengar ur den svarta trollkarlshatten.  Många hade inte engagerat sig i den gröna, miljövänliga, goda alternativbanken för atg skapa långsiktig hållbarhet, utan för att gynna sig själva så mycket det gick , oavsett konsekvenserna. Amorteringsrna på räntelånen till den lilla villan var alltför tunga för att de skulle vilja stå i kö för att bänta på sin tur. De ville ha ett pyramidspel bara de själva fick stå först i kön, men helst ett grönt och miljövänligt sådant. 

Det var då jag förstod, likt Jonn Connor i Terminator 2, att vi människor ”ain’t gonna make it”. Vi komner inte att fixa det. Vi är för hungriga som art och alltför fokuserade på tillväxt för att kunna skapa långsiktigt hållbara system, vi vill ha mer av kakan och äta den med, som Timbuktu sjunger och den teknologiska utvecklingen erbjuder inga lösningar. Den skyndar bara på processen, för att göra fallet mer oundvikligt, få det att ske allt snabbare och från allt högre höjd.

Ta INTE striden med Ryssland

John Mearsheimers huvudargument från 2015 står sig fortfarande:

Väst skall INTE ta strid med Ryssland om Ukraina, därför att:

1) Svarta havet är ett STRATEGISKT ESSENTIELLT område för Ryssland. Det är inte ett strategiskt essentiellt område för Väst.

2) Ryssland går inte att besegra, därför att:

a) Rysslands produktionsbas utskåpar Ukrainas med hästlängder. Ukraina kan inte vinna konflikten på egen hand.

b) Väst kommer att satsa så mycket som de har lust att förlora, men inte mer. Ryssland kommer att satsa allt de har. Väst kommer att skicka vapen, men inte manskap. Väst är inte beredda att börja stapla likpåsar i en konflikt som ej är strategiskt existentiell för dem. Detta kommer att leda in Ukraina på ”the Primrose path” - vägen som lockar en i fördärvet. USA:s primära mål kommer vara att skada Ryssland, inte att vinna kriget. De kommer att bekämpa Ryssland till sista ukrainare och Ryssland kommer att ödelägga landet totalt.

 c) OM Ryssland mot alla odds skulle förlora kommer det att bli riktigt farligt. Ryssland skulle då kunna eskalera kriget till kärnvapennivå, vilket drar in Europa i en ödeläggelse som ingen har intresse av att skåda.

3) Ryssland har INGA DOKUMENTERADE INTRESSEN av att expandera sin inflytsndesfär till Polen eller ens Västra Ukraina. Ryssland vill inte administrera folk som avskyr dem. Dominoteorin är ett falskt argument som lanseras av krigshetsare i Väst för att sälja mer vapen. 

4) Väst behöver Ryssland som en allierad, inte en fiende. Europa av ekonomiska skäl, USA av militära, ifall de skall ha en chans att kunna matcha Kinas växande inflytande i Asien. 

5) Teorin om liberal hegemoni är falsk. Det går inte att sprida ”demokrati” eller ”liberala” ideal genom att skapa internationella konflikter, eftersom konflikerna i sig underblåser de autokratiskt nationalistiska tendenser som motverkar den liberala öppenheten på bägge sidor om barrikaderna

Till den ursprungliga analysen kan vi lägga till nedanstående bekräftade förmodanden; 

6) Teorin att Ryssland skulle rasa samman av inrikes konflikter är falsifierad. Sanktionerna har inte bara misslyckats utan varit kontraproduktiva. De har försvagat Väst och stärkt Ryssland. De nationalistiska stämningar som alltid växer vid väpnade konflikter har stärkt Putins ställning och den ryska sammanhållningen, inte försvagat den.

7) Konflikten har inte isolerat Ryssland utanför NATO-blocker, tvärtom. Ryssland har fått fler allierade och BRICS har fått fler medlemmar.

Till detta kan vi lägga till Douglas McGregors militärtekniska analys. Inte ens om Väst hade velat ingripa i Ukraina med egna styrkor har de de resurser som krävs för att besegra Ryssland i ett konventionellt landbaserat frontkrig. Ryssland har skalat upp sin militära produktionsapparat i en takt som Väst av olika anledningar ej har en chans att hänga med på. Europas vapenlager är tömt. Dess krigsindustri är inte dimensionerad att möta Rysslands. Den är privat och funkar marknadsmässigt oelastiskt, vilket in innebär att krigsindustrin hellre höjer priset på produkterna än att öka utbudet för att mäta den växande efterfrågan. Europa har inte de institutioner eller den motivation som krävs för att snabbt ställa om till en krigsekonomi. Storbritannien och USA är i huvudsak maritima stridsmakter och kan inte själva sända över det manskap som skulle behövas för att besegra Ryssland, utan att bli indragna i ett förödande sjökrig med den ryska ubåtsflottan. Varken Europa eller USA har erfarenheter av storskaligt frontktig i  modern tid. Politiker och generaler saknar stridserfarenheten, medan trupperna i huvudsak har sysslat med ”nålsticksoperationer mot k-pistbeväpnsde fåraherdar i sandaler på Toyota pickups i de afghanska bergen” - McGregor fritt citerat