lördag 5 november 2016

Om att förstå världen runt omkring sig

För att förstå verkligheten runt omkring oss och inom oss behöver vi två olika sorters verktyg.
Det ena är korrekt information om världen utanför. Det andra är en förståelse av de kognitiva och emotionella processer som sker inom oss. Det första kan vi tillägna oss genom studier, det andra genom självobservation. Instrumentet för att sätta förståelsebearbetningen i omlopp skaffar vi oss genom att utföra handlingar , vilka genom upplevelser sätter ihop de erfarenheter vi gör till ett begripligt nätverk av förståelse inom oss.
På den vägen har vi saker som både hjälper oss och stjälper oss.
Det första vi behöver till vår hjälp är en målsättning att vilja förstå hur världen och livet fungerar. Utan denna målsättning kommer vi heller inte förstå något, eftersom varje dröm är lika god som någon annan och hjärnan även låter sig roas av det lilla. Självförståelse är en drift och det är inte alla som besitter den. För att citera Gurdjieff:
Esoterisk kunskap är till för fåtalet, inte för att den är hemlighållen utan för att flertalet ej åtrår den.
Det andra vi behöver är en sinnesapparat som förmår att sortera, filtrera och hantera de upplevelser och informationer vi tar emot till begripliga strukturer. Här har vårt utbildningsväsende länge tryckt på vikten av att lära sig logiskt tänkande. 1+1 = 2. Om A så inte B. Detta sätt att hantera information är bra för att bygga upp en mekanisk förståelse av omvärlden, en sådan som maskiner, datorer eller kollektivavlönade arbetare och tjänstemän behöver, men mindre värdefull vad gäller att förstå syften och motiv bakom världens och människors handlingar och funktionssätt. För att komma vidare med detta behöver vi intuition och insikt angående oss själva, samt observationsförmåga och empati angående andra. Vilka är vi, vad vill vi och vad önskar den andre.
Utifrån dessa kunskaper och oss själva och omvärlden kan vi bygga olika strategier för vårt handlande, vilka är av skiftande moralisk kvalitet. Vi kan eftersträva att gynna oss själva, även på andras bekostnad, vi kan försöka skapa välvilja hos andra, även till priset av vårt eget lidande. Och vi kan försöka skapa en omgivning där både vår egen och andras livskvalitet ökar till bådas tillfredställelse. I en sådan harmonisk omgivning kan vi även förälska oss, roa oss, samt försöka utveckla mer avancerade nivåer av estetiska upplevelser, kunskapsutveckling och intuitiv förståelse av oss själva och omvärlden.
Det tredje vi behöver är informationer om hur vi skall strukturera den förståelse av omvärlden som våra sinnesintryck förmedlar till oss. En del av denna kunskap är basal . våra föräldrar kan förklara för oss varför det åskar på himlen, lärarna kan berätta varför äpplen trillar till marken och vad som sker i kroppen när vi kommer i puberteten. Så länge som vi inte rör oss på den nivå där syftet bakom människors handlingar granskas alltför noga rör vi oss i en ofarlig värld, men ju närmare egenintresset vi kommer i vår förståelse av världen, desto snårigare blir den information vi presenteras för att öka vår förståelse .
Det är naturligt att så sker, eftersom var och ens egenintresse vävs in i den presentation av världen som nu sker.
För sanningssökaren som inte nöjer sig med färdigtuggad mat kommer nu en ny utmaning, att i flödet av information försöka urskilja sanningen från egenintresset. En del ger upp här och påstår att det inte finns någon sanning, utom den sanning var och en väljer för sig själv och nåväl, då ur ett patafysiskt perspektiv varje utsaga är lika sann som någon annan får väl den som önskar leva i den världen göra det, men för den som vill något mer startar nu den svåra processen med att både känna tillit och sovra, samt att ha förståelse för att var och en trots goda ambitioner oftast som alltid ändå fortsätter att förstå världen just utifrån dennes egna förutsättningar.
Det fjärde vi behöver är då tekniker för kunskapsinhämtning och sovrande. Förutom att googla och se youtubevideos finns här trevliga akademiska principer som källforskning och hypotetiskt- deduktiva vetenskapliga forskningsmetoder att förlita sig på. Vad gäller informationsflötet från CNN och RT blir dock dessa metoder snabbt svårapplicerade, då vetenskapen många gånger är bättre lämpad till att studera och förklara det som redan har hänt än att försöka förstå det som just håller på att ske, detta för att motiven bakom handlingsmönstren delvis är okända och svåra att vederlägga experimentellt. Goda förkunskaper hjälper och studier lägger en grund, men ju mer vi närmar oss dagsskeendet blir självförståelsen och intuitionen allt viktigare redskap till att även förstå andras funktionsätt.
Vad gäller de motivsbaserade beskrivningar och förklaringar av omvärlden som presenteras för oss är merparten av dem skapade i egenintresse. Vi skulle kunna kalla dessa teorier för C-inflytande. Syftet med dessa teorier är att gynna dem som har skapat dem. Här återfinns samtliga kommersiella och flertalet politiska budskap. Rösta på oss. Fienden är dum. Kom och köp konserverad gröt.
En bit längre upp på skalan återfinns de informationer som tagits fram i vetenskapligt syfte för objektiv förståelse av verkligheten. De gynnar sällan någon enskilt, men talar sällan om för oss vad som är viktigt för oss att åtrå. Vi kan veta allt om näringsriktig kost , utan att förstå varför vi trots detta väljer att köpa coca cola och hamburgare. Vi kan kunna alla grundämnen i periodiska systemet utan att förstå varför vi blir lyckliga, gråter eller känner ångest över att vilja gå in i en kyrka. för den djupare förståelsen av oss själva krävs en annan stimulans, den fundamentala grunden för självförståelse. Om vi tänker oss att det finns människor som besitter sådan kunskap, om vilka de själva är, om vilka andra är och om hur var och en skall handla för att kunna komma fram till en ökad förståelse av det egna självet och är villiga att förmedla denna till oss, då skulle vi kunna kalla denna kunskap för ett A-inflytande. Inom A-inflytandet ryms all kärlek, visdom och självinstikt som någonsin psykologin, självhjälpslitteraturen, religionerna, filosofin, sagorna, konsten och kulturen har velat förmedla till oss genom tiderna.
Sant A-inflytande kan bara lämnas direkt från en individ till en annan. Sann insikt om världen kan bara ges av den som förmår att sätta sitt egenintresse åsido för att tillåta människan att se sig själv genom denna som en blank spegel. utan detta förstår ju inte människan sig själv, utan ser bara sin egen bild genom kalejdoskopet av den andres egenintresse.
Det är sällan A-inflytandet kommer till oss direkt, eftersom vi känner för få personer vilka kan förmedla detta inflytande till oss.
För det mesta får vi nöja oss med B-inflytande. B-inflytande uppstår när någon av egenintresse förser oss med A.inflytande. A-inflytande har en mycket stark potential. Kraften i detta är oefhörd eftersom självkännedom är den mest åtråvärda egenskapen människor kan längta efter. Därför fylls kyrkorna, moskeerna , templen, bokmässorna, biopalatsen, kulturcafeerna , terapilokalerna av människor i jakt på a-inflytande och det de får är B-inflytande genom människor sig gör sig en förtjänst på att medvetet eller omedvetet paketera A-inflytandet och sälja det vidare, av kommersiella orsaker eller personpsykologisk självtillfredställelse,
Genom B-inflytandets snårskog lyssnar vi på våra mässor, läser våra diktsamlingar, rannsakar oss genom självjälpslitteraturen och gråter i våra biosalonger, bara för att slutligen och gradvis närma oss den yttersta funderingen:
Att A-inflytandets essens kanske ändå är tystnaden

tisdag 11 oktober 2016

Därför stödjer jag Rysslands ageranden i Syrien

Vi som har varit med hela vägen från Vietnamkriget och framåt har ju lite svårt att hänga med i det här svassandet för Joe Biden och värddjursavtalet.

Jag menar, när blev Henry Kissinger inte en massmördare? När upphörde Hanoibombningarna dagen före julafton 1972 att vara ett krigsbrott.

USA är fullkomligt körda som utrikespolitisk kraft. Deras saga är all, deras tid är över. De fick ett kort uppsving när Sovjetunionen brakade ihop och de lyckades rida på framgångsvågen en stund till genom att bomba sina egna skyskrapor, eller om det nu var någon annan gjorde det.

Men seriöst, efter alla turer de senaste 50 åren - vilken vaken observatör tillmäter dem någon trovärdighet i internationella militärmanövrar? Inte jag i alla fall. Jag tillmäter heller ingen som tillmäter dem trovärdighet trovärdighet.

Det är därför jag gillar att Ryssland och Vladimir Putin sätter ner foten i Syrien. Inte för att han är Guds bästa barn, utan för att han är hederlig nog att tala om vad som pågår, stark nog att göra något åt det och ännu så länge tillräckligt städad för att man inte skall behöva ångra sig över det efteråt.

lördag 8 oktober 2016

Vad är det som är på gång i Syrien


Assad var ingen populär ledare. Nej man kan nog säga att han var en riktig förtryckare av sitt eget folk.
När den "arabiska våren" kom, oavsett om det var en hungerstrejkande skomakare i Tunisien eller politiskt planerade säkerhetsmän som startade den så ledde initialt sett folkliga uppror i Syrien till hårda motattacker från regeringssidan, vilket resulterade till ännu mer oroligheter i en stigande våldsspiral.
Så långt allt väl. Business as usual. Som det har varit i tusentals år där impopulära regimer har försökt hålla tillbaka frihetssträvanden hos sitt eget folk.
Det var därefter det krånglade till sig. NATO hade en fastslagen plan att destabilisera de sju länder i regionen som ej ännu stod under deras kontroll. På den listan stod bl a Libyen och Syrien. Libyen fixades undan snabbt, genom en "humanitär insats" som försatte landet i ett totalt politiskt och militärt kaos, enligt Washingtons önskemål. I Egypten följdes plan B. Dvs den USA-trogne diktatorn Mubarak stöttades till det inte gick att stödja honom längre. Då blev han "dålig" och fick gå , för att ersättas av Muslimska Brödraskapet och Muhammad Mursi som snabbt blev dåliga de med och då fick ju de ersättas av en militärjunta under den USA-kontrollerade Al-Sisi och så var det frid och fröjd i Egypten igen, men Syrien skulle bli en hårdare nöt att knäcka.
Jag minns en panarabisk konferens där Gadaffi fick ett utbrott kring frågan att om inte araberna skulle kunna ena sig skulle de alla bli utmanövrerade av imperialistiska intressen. Saudis kung Faisal skrattade honom rakt upp i ansiktet och det förstår jag eftersom han var i koalition med imperialisterna och även direkt tillsatt av dem en gång i tiden. Men att även Bashar al-Assad flinade förstod jag inte då. Numera tror jag att han flinade åt Gaddafis naivitet, som om "enighet" skulle lösa något. Al Assad förstod istället att en stark militär organisation, ett brett folkligt stöd hos den alawitiska minoriteten, samt ett ryskt ess i bakfickan var vad som behövdes.
Så när USA på sedvandligt klumpedunsmaner försökte destabilisera hans land genom att skicka vapen och pengar åt såväl regemkritiska desertörer som till lokala islamister, vilka snabbt även spillde över de saudiska tokextremister som invaderade Syrien under den luddiga förevändningen att arabiskt vårbefria det syriska folket genom att hugga huvudena av dem stod Assad organisatoriskt och militärt beredd att möta dem med kallt stål.
Det gjorde inte Gadaffi.
Assad satt kvar och delar av hans folk , främst shiia slöt upp bakom honom. Återigen andra, främst sunni formade ett rebellmotstånd , medan resten hamnade som gisslan under tokextremisterna. Och medan USA och EU talade om frihet , demokrati och rättvisa och pumpade på med pengar och vapen för att bryta ner Assads organisation gick ISIS bärsärkargång hos civilbefolkningen i de områden de lyckats erövra. De "moderata rebellerna" är djup älskade av alla utom syrierna själva och splittrade sinsemellan utan något som enar dem än ett ogillande av Assad. De syriska regeringskritiska sunniterna radikaliseras genom motståndet och på front efter front förlorar de moderata inflytande och manskap till islamisterna som betalar de klentrogna bättre och talar med ett fundamentalistiskt tungomål som drar de rättrogna öronen till sig. USA ser problematiken och börjar dra öronen åt sig. De talar inför FN om behovet att skilja de moderata krafter de stödjer från de islamistska de motarbetar, men levererar i sak mycket lite för att uppfylla intentionerna
I det läget går Ryssland in och säger Nog Nu. Det som började som en folklig protest har genom saudisk och amerikansk ekonomisk imperialism förvandlats till ett dårhus. Ryssen röker ut oppositionsstyrkorna med flygvapen, medan syrisk militär återtar deras områden från mark, stödd av rysk militär expertis. På den kurdiska fronten avancerar SDF med stöd av USA mot ISIS, vilket skapar tvehågsenhet på NATO-sidan då Saudi och Qatar stödjer ISIS medan Turkiet motarbetar kurderna. USA:s diplomatiska rävsax blir allt knepigare, med det går illa för Profetens barn mot ryssen hur mycket Allah-o-Akbar de än utropar.
För Obama och hans administration är givetvis detta deppigt, men de kan inte mycket göra , eftersom en fullskalig militär konfrontation mot Ryssland till stöd för Al Qaida inte är vad opinionen på hemmaplan längtar efter strax innan val. Jag tror inte att det skulle är det som skulle gynna Wall Street heller. Samtidigt har folket i Levanten genomskådat USA:s dubbelspel. De förstår vem som finansierar och stödjer vem och de vet att även om Assad var den lilla djävulen så är USA och Saudi de stora. Så emedan USA:s destabilisering av Syrien pågår, sluter folket i regionen tätare upp bakom Assad som det minst onda alternativet, upp till 600 000 syrier har flytt till regeringssidan från islamistkontrollerade områden runt och i Aleppo enligt oberoende observatörer , Inte riktigt vad USA hade tänkt sig när man inledde sin kostsamma destabilisering.
Obama pladdrar på i sitt parallella universum. "Syrias Assad regime got to go. We need someone to talk with" säger han idag enligt Fox News. USA har 60 mer eller mindre allierade stater på sin sida, medan Syrien bara har två, Iran och Ryssland. De är dock starka nog och lämpligt placerade i regionen. Turkiet är på väg att dras ut ur Yes Master, No Master-blocket och föra en självständig linje gentemot USA, vilket knappast gynnar NATO:s planer.
Och på marken lägger islamisterna ner sina vapen i motståndsficka efter motståndsficka, vilket frigör soldater för Assad att fokusera på att återta hela Aleppo.
När det är klart är kriget över.
I november är det val i USA.
När Hillary väl är installerad står givetvis en militär invasion av Syrien högst på agendan. Stefan Löfven får vänta med att komma med blommor. Frågan är bara hur den militära situationen kommer att se ut då, om ett markanfall ens kommer vara möjligt mot en regeringssida som redan kontrollerar merparten av Syriens tätbefolkade områden, med ryskt flygunderstöd och robotluftvärn. USA får nog begränsa sig till att försöka få pli på sin vakthund ISIS, samt argumentera för en kurdisk frizon även om detta kommer att reta "koalitionskollegan" Turkiet till vansinne.

fredag 16 september 2016

Vill du knulla?

Voui scopare - Vill du knulla?
Frågan var inte oväntad, men ändå rakt på.
Hon hade slagit ett par varv runt mig, den blonda damen med vänliga ögon och en kraftig byst insvept i skötsamma tantkläder. Sökt ögonkontakt, besvarat varje leende med en uppfordrande blick och till slut kommit fram och nickat menande med en blick mot ytterdörren. Kom nu, sade hon och efter viss betänketid och en del pustande från min sida kände jag mig tillräckligt störd av situtionen för att söka upp henne och se vad hon ville.
Följ med mig ut, pekade hon och ute vid relingen fick jag då förslaget. VIll du knulla?
- Njaae svarade jag något tveksamt
- Varför inte det , fortsatte nog
- Det är ju ett tag sedan
- Varför det? Lugn vi tar det piano, piano
Mitt leende blev allt mer misstroget, som farbror Brages när man försökte slå i honom något osannolikt men fördenskull inte helt omöjligt.
- Har du en hytt?
- Nej, jag vilar i sovstol, ljög jag
- OK. vi kan göra det på toaletten
Där någonstans gick min gräns. Att idka könsumgänge med en främmande kvinna på en offentlig toalett på en färja mellan två resmål med min packning stående i en vestibul en bit bort var inte vad jag hade i sinnet som ett avslut på en skön semester och när hon fick det klart för sig lommade hon snabbt vidare för att söka upp någon annan bekantskap.
På morgonen satt jag lugnt i samma TV-fåtölj när hon kom ner från sitt hyttplan. hon vände ett par gånger när hon såg sig, men efter att ha pratat med lite kabinpersonal för att repa mod gick hon snabbt förbi mig, köpte frukost och satte sig i närheten av mig igen. Jag ville fråga henne om något, men visste inte riktigt vad, så jag fortsatte att stirra på TV:n i något som närmast kan liknas vid ett genuint intresse. USA kräver tillbaka 14 miljarder dollar av Bundesbank. Beväpnad 13-åring ihjälskjuten av polis i Chicago.
När vi lämnade båten fick jag en chans till. Väl samlad med en fungerande frågeställning fipplade jag med mobilen utan att få den att fungera tills hon kom mig förbi på hamnpassagen.
- DU får jag fråga en sak, sade jag. Hon såg cool ut, varken stressad eller ovänlig.
-Ja, vadå?
Den där frågan igår, vad var du mest intresserad av , mig eller mina pengar?
- Kan man inte vilja knulla utan pengar, kontrade hon snappt
- Jo visst kan man det, men vilket var det i det här fallet ?
- Vill du betala för sex då?
- Det vet man aldrig
- Har du några då?
- Jag har nog tillräckligt
- OK då, nästa gång
Därmed hade jag fått svar på min fråga och hon på sin och vi kunde lugnt gå åt var sitt håll. Trodde jag, för vi skulle tydligen åt samma håll. Lite väl länge. Nästan obehagligt lång väg. Först stannade hon och hälsade överdrivet hejigt på en tjomme vid ett hamncafe och därefter ställde hon sig vid en hållplats och försökte demonstrativt se ut som om hon väntade på en buss. Jag gick förbi henne tätt inpå , det var bara vi två på den smala trottoaren och vi log när vi möttes, jag kan inte säga vem av oss som hade det mest illmariga leendet.
En gång till log vi åt varandra. När jag vände mig om för att gå ner för trappan till Metrostationen Università kom hon gående strax bakom mig. Jag gick ner, medan hon gick vidare till sitt. Skönt tyckte jag, för nu räckte det med äventyr denna fredagsmorgon.

tisdag 13 september 2016

Om varför vi skall ha mångkultur

Låt oss nu ta det här med nation och identitet en gång för alla så att vi slipper tjata mer om det. Och låt oss göra det genom definition av ord. För som Voltaire sade är en av huvudanledningarna till att människor grälar att man saknar en gemensam förståelse av de ord man använder sig av. Så låt mig då därför definiera upp begreppen med utgångspunkt från den eminente sociologen Karl Deutsch
Etnicitet - det är vad vi är i andras ögon. Vi bestämmer inte själva vår etnicitet. Andra gör det. Grunden för etniciteten är främst språket, men även hudfärgen utseendet, klädseln, sätten och valet av handlingar och symbolspråk. Hunden har hår och andra dömer den efter det . Därför blir inte svenskar etniska japaner bara av att åka Tokyos tunnelbana, eftersom inga andra kommer att bedöma oss som sådana

Kulturgemenskapen - det är det sammanhang vi väljer att ingå i. Vi kan göra det mer eller mindre framgångsrikt, men likväl, när vi öppnar en fransk bok och försöker läsa den blir vi en del av den franska kulturgemenskapen. Förhållandet mellan etnicitet och kulturgemenskap är att medan en person kan vara omedveten om sin etnicitet, eller tom önska bort den, är vi alla nogsamt medvetna om vilken kulturgemenskap vi ingår i. Oftast VÄLJER vi kulturgemenskap utifrån vår etnicitet. Man kan säga att kulturgemenskapen är medvetandegörandet av de etniska särdragen. På grund av att omgivningen uppfattar oss som svenskar, genom utseendet och språket får vi en svensk kulturgemenskap som vi vårdar ömt. Detta kan tydligast ses hos nationella minoriteter. Medan svenskar i Sverige kan ha en vag aning om vilken kulturgemenskap de ingår i (det finns väl inget som är riktigt svenskt) har finlandssvenskarna den tydligare markerad. I Österbotten spelas Maj på Malö och Evert Taube från morgon till kväll , eftersom svenskheten där är vald i skarp relief mot omgivningen.
Nationaliteten är den politiska identitet vi väljer utifrån vär kulturgemenskap. Så länge som vi sitter i en fransk bokklubb och diskuterar Sartre och Camus finns inget politiskt drag över får verksamhet, men när vi börjar ställa krav , att som fransk minoritet få rätt till att genomdriga grundutbildning för barn på hemspråket, eller som majoritetsbefolkning i Frankrike utropar FRANKRIKE ÅT FRANSMÄNNEN - då har kulturgemenskapen övergått till att bli en nation. Kulturen ligger till grund för den politiska organiseringen. Därför är samerna en nation, medan pitborna inte är det. Det finns inga politiska krav lagda om pitmålets status inom utbildningsväsendet och inga krav om pitsk suveränitet. När de kommer, kommer även pitborna att bli en nation bland andra inom staten Sverige
Medborgarskap slutligen är en strikt juridisk konstruktion. Medborgarskap betyder medlemskap i en statlig organisation , på vilket vissa rättigheter och skyldigheter påföljer. Medborgarskapet kan ha en koppling till nationaliteten men behöver inte ha det. I moderna statsbildningar är kopplingen mellan stat och nation underordnad, inom mer åldsterstigna stamsamhällen är den total.
Mångkultur är slutligen förmågan att låta olika kulturgemenskaper existera sida vid sida inom samma geografiska samhällstruktur. Samhället styrs av ekonomiska och juridiska principer, gemensamma för alla invånare i det. Mångkulturen behöver inte innebär inte att det finns var sin lag för de olika kulturgemenskaperna eller nationaliteterna. Det kan göra det. Tex kan jakträtt för samer och svenskar se olika ut, eller så kan giftemålslagstiftningen för hinduer och muslimer skilja sig åt. Men det är på detaljnivån. Överordnat gäller en och samma lag för samhällets alla kulturer och identiteter. Detta är mångkultur. När det bara finns en godkänd kultur har vi monokultur. När det finns genomgående olika lagar för varje etnicitet, för varje kultur har vi diskriminering .
Därför bör vi förespråka mångkultur, eftersom den är den lösning som ger mest frihet och likaberättigande för alla människor i ett samhälle oavsett deras etniska och /eller kulturella bakgrund

torsdag 25 augusti 2016

Ryssland gjorde rätt som lät Krim återförena sig med moderlandet

För att vinna insikt i världspolitiken är allt som oftast det man behöver göra att ta reda på vad Carl Bildt och/eller DN står för i frågan och därefter ansluta sig till den motsatta ståndpunkten.


Visste ni att Ryssland rent folkrättsligt aldrig annekterade Krim? Halvön behövde aldrig "invaderas" som DN skriver. De ryska somdaterna fanns redan på plats i flottbasen Sevastopol, i rysk ägo enligt ett 50-årigt avtal med den dåvarande icke- statskuppade Ukrainska statsledningen. 
När nationalisterna i Kievv gjorde en CIA-unerstödd statskupp utropade sig Krim med en övervägande rysk eller ryssvänlig befolkning sig självständigt från Ukraina, grundade en egen Republik, vilken erhöll erkännande från ett antal länder, antog den ryska rubeln som sin officiella valuta, förändrade tidszon från Kiev till Moskva och ansökte därefter formellt om att få bli ansluten som delstat till den ryska federala republiken.
Ryssland tackade ja, varpå förhandlingarna för att ansluta Krim till Ryssland startades och ett avtal om samgående skrevs.
Den som vill förstå varför det var ett korrekt beslut av Vladimir Putin att låta Krim återförenas med moderlandet kan börja med att läsa Wikipedia. Krim erövrades av Ryssarna från Osmanska rikets vasallstat Krimkhanatet på 1700-talet. Halvön förblev rysk fram till och med 1954, då georgiern Stalin genom ett pennstreck överförde den till Ukrainska SSR av administrativa skäl. Det var ju inte meningen att Sovjetunionen någon gång skulle delas.

När Rådsrepubliken ändå föll, lugnt och fredligt på grund av Gorbachevs politiska visdom och det ryska folkets stora tålamod och välvilja halkade Krim med till Ukraina i den allmänna bodelningen. Naturligtvis borde en förhandling om Krims framtid ha skett redan då, men det var ju inte meningen att CIA och NATO skulle hålla på och rycka i de fria republikerna med hjälp av infiltration , understöd till insubordination, krypskyttar och halvfascistiska statskupper. Så ställda inför faktum var det bara för Ryssland att säga komsi , komsi tillbaka till Moderlandet varpå Krim infann sig.
DN var så klart upprörda. Och Carl Bildt. "Ett brott mot folkrätten!" . Lika upprörda som de inte var när USA invaderade Irak eller Grenada, när de angriper Syriens regering med väpnat understöd till terroristgerillor eller när hela västvärlden med stöd av tveksamma FN:beslut låter bomba Libyen till grus.
För den som söker en överkurs, läs gärna om Krimkriget på 1800-talet, då Britterna, fransmännen och turkarna första gången försökte snuva Moder Ryssland på kontrollen över Svarta Havet och ta kronjuvelen Krim ifrån ryssarna som betalade för kontrollen av halvön med så mycket blod att kriget gått till historien som ett av de första där antalet dödsoffer överstigit det som såväl den allmänna opinionen som båda stridande parter ansett vara rimligt i förhållande till frågans betydelse.
Och när Carl Bildt och DN:s ledarsidor bjäbbar vidare kom ihåg vad Eritreas president Isaias Afewerki sade när Carl Bildt med sin tysta diplomati försökte få ut Dawid Isaat ur eritreanskt fängelse:
- Jag har ingen anledning att lyssna på Washingtons knähund. Vill jag tala med USA kan jag göra det direkt

lördag 20 augusti 2016

Om de fysikaliska gränsvillkoren för viljans frihet


För att förstå mer om hur världen fungerar, hur oerhört lite i den du har att säga till om och varför det är bäst att i stort sett sitta på arslet och se gräset växa är det en god idè att börja studera fysik. Medan akademiska studier i ekonomi gör dig dum och elak och statskunskap inte förändrar dig nämnvärt har studier i teoretisk fysik den motsatta effekten, du blir både klok och ödmjuk och därtill även rätt lat inför försöken att åstadkomma större förändringar i världen. Jag skall här nedan visa varför genom att demonstrera vilken effekt tro olika fysiska figurer, termodynamikens andra lag, Laplaces demon och Heisenbergs osäkerhetsrelation kan ha på psyket.
Om termodynamikens andra lag kan berättas att den nog är den enskilt mest betydelsefulla observationen av verklighetens struktur som någonsin gjorts. Trots detta är den inte en lag, utan mest en statistisk förmodan. Termodynamikens lag säger att du med all sannolikhet inte vinner storvinsten på lotto, och skulle du göra det är sannolikheten för att du vinner den 15 gånger i rad ännu mer försvinnande liten. Om vi byter ut storvinsten i lotto mot sannolikheten att ett par elementarpartiklar av egen kraft skulle välja att försätta sig i ett energitillstånd av högre ordning än ett av lägre och sedan multiplicerar den sannolikheten med ett oändligt antal kvintiljarder liknande utfall, så får vi plötsligt en rationell förklaring till varför inte kladdiga äggröror på golvet av sig själva rusar upp i din hand och formar sig till ett ägg, strax efter att du har tappat det i backen
I princip skulle de kunna göra det, men de gör det inte, på grund av den intill intigheten försvinnande ringa sannolikheten. Detta får för observationen av verkligheten ett para alldeles särskilda konsekvenser.
För det första får tiden en riktningspil. Enskilda mekaniska system har det inte. Du kan tex filma en pendel i ett lufttomt rum och köra filmen baklänges utan att se någon skillnad. Men det system pendeln verkar i, gravitationsfältet med planeten jorden har en riktning. Även om enskilda händelser är tidsriktningsoberoende är inte summan av händelser detta. Vi går med förvissning från mer ordnade till mindre ordnade system. Oordningen breder ut sig och sin yttersta konsekvens får detta i visionen om värmedöden. Att hela kosmos går från det högt ordnade tillstånd som rådde vid Big Bang till en utsmetad händelselös stjärnlös partikelsörja ett par grader över absoluta nollpunkten utan annat hopp än att någon ny och okänd kosmisk kraft som sett skifte av vakuumets nollpunktsenergi skulle kunna avsluta det hela.
Att kosmos kontinuerligt går mot tillstånd av ökad oordning och lägre energivärde kan observeras genom fenomen som att det idag är betydligt ovanligare att hitta guldklimpar liggande på backen än det var under skyternas tid. Däremot är det desto vanligare att hitta tomma ölburkar. Guldatomer som skapats i supernoveexplosioner för miljarder år sedan och därefter knådats till klimpar av jordens termiska krafter representerar en hög energiordning. Gamla aluminiumburkar har en ordning i sig, men den är per definition lägre än den ordning om rådde innan någon tillverkade dem av uppgrävd bauxit och elenergi. För varje industriell process sker en energiomvandling om i sig lämnar planeten i ett lägre energitillstånd än det var innan. Summan av oordning i slagget och avgaserna är alltid större än summan av ordning i den nyligen framtagna industriprodukten.
I princip är det bästa vi kan göra för att inte öka oordningen på planeten - att sitta på arslet och se gräset växa. Och detta av två anledningar. För det första att alla våra industriella processer förbrukar råmaterial och omvandlar energi från högre till lägre former i processer som inte går att vrida åt andra hållet. De är inte reversibla. Du kan inte ta det gamla bilvraket och göra en metallåder av den. Du kan inte samla ihop alla atomerna i avfallsröken och av dem göra en kolbit. Nej du kan inte det. Det kan däremot gräset och det är därför vi har all anledning att sitta och titta på det något noggrannare.
För de gröna växterna är DE ENDA , jag upprepar DE ENDA verksamheterna med förmågan att minska entropin och öka ordningen på planeten jorden.
De enda.
Inga datorer kan det, inga ångmaskiner, inga reningsverk och inga dammsugare. Det kan hända att jag blir tvungen att äta upp dessa ord i takt med teknikens förfining. Kanske med tiden någon solcell eller avsaltningsanläggning med tiden kommer att kunna upprepa konststycket, men för stunden håller jag ännu på de gröna växterna.
Orsaken är denna:
Termodynamikens andra lag stipulerar att oordningen inom ett slutet system hela tiden ökar. Om du sopar golvet med en kvast och gör det rent så är alltid den ökningen av ordning mindre än den ökade oordning som äger rum bland luftmolekylerna när du far runt med kvasten och som sker i din mage när du förbränner fin pizza och Peroni till bajs. Anledningen att du inte märker den ökade oorningen är att ditt rum ej är ett slutet system. Dammet i luften ventileras ut genom fönstern, medan du kan gå utanför rummet och införskaffa pizza och Peroni och spola bort bajset som om det aldrig funnits. Därför kan du tro att ordningen i ditt rum har ökat utan externaliteter och det är ju det viktigaste, framför allt är det viktigt att dina grannar och hyresvärd tror att ordningen har ökat, eftersom det är deras beslut som till syvende og sidst avgör om du har ett halvslutet rum att försöka ordna upp eller ej. Men på den kosmiska skalan, nej nej, ditt sopande med kvasten har inte gjort något för att skapa ordning i kosmos.
Anledningen till att de gröna växterna kan öka ordningen på planeten jorden är att de tappar av en utifrån inkommande ordningskälla och lagrar den, ungefär som att min mage lagrar all utifrån kommande pizza och Peroni åtminstone tillfälligt. För att förklara kopplingen mellan energi och ordning kan man använda sig av det negativa entropibegreppet eller det positiva exergibegreppet. Entropi betyder ungefär exakt oording, medan exergi definieras av information per energienhet. Hög exergi är låg entropi. Mycket information per energienhet är hög ordning, medan lite information per energienhet är brus. Det inkommande solljuset innehåller mer exergi än den utgående värmetrålningen, detta för att frekvensen hos de inkommande fotonerna i solljuset är högre. Denna exergiskillnad lagras i de gröna växterna som kemisk energi med hjälp av fotosyntesen. Informationen i solljuset hjälper klorofyllet att formattera kol, syre och väteatomerna från luften och marken till sockermolekyler, så att en del av det inkommande solljuset lagras som kemisk energi innan det studsar ut i kosmos igen som värmestrålning.
Som jag sade ovan finns det nu solceller om imiterar tricket och gör om högenergetiska fotoner från solljuset till elektricitet och värme. Det jag befarar är dock att dessa instrument ännu så länge skapar mer entropi under sin framställning, transport och uppmontering än de under sin livslängd hinner med att skapa minskad entropi genom exergi insamlad som elenergi från solljuset.
Frågan är nu - skall vi då sitta på arslet som sengångare och inte göra någonting alls annat än att mumsa i oss gröna växter för vår överlevnad. I princip JA! Det har djurlivet gjort nu i 300 miljoner års tid och det har visat sig vara ett mycket hållbart koncept. Vi behöver inte sitta katakoniskt stilla, men vi bör vara mycket försiktiga och genomtänkta med det vi gör. All utveckling bör ske med en maximal exergetisk nytta för ögonen, till en minimerad entropiökning. Och här är inte ekonomisk tillväxt något argument. Det som ekonomisk tillväxt huvudsakligen gör är att öka entropin i allt snabbare takt och därmed på sikt minska överlevnadsmöjligheterna för varelser på planeten jorden. Efter ett tillfälligt uppblossande maniskt utbrott av aktivitet följer därefter en långsam och utdragen död, ifall vi inte lyckas lämna planeten och ta oss någon annanstans.
Därför är det klokaste vi kan göra att sitta ner och titta på vindruvorna när de växer och därefter som en sparsmakad industriell process jäsa dem till vin i en damejeanne. Vinet innehåller visserligen mindre exergi än sockerlösningen, men har andra effekter vilket gör att den planerade förstörelsen av lagrat solljus ändå kan ha sin nytta
Om Laplaces demon
Om nu tillvaron är dömd att gå från tillstånd av lägre oordning till högre, från hög information till lägre kan det ju vara bra att veta på vilket sätt den gör det, så att man själv skall kunna hålla sig på de små öar där ordningen ännu består och slippa obehaget att i förtid dras med i moraset.
En våt dröm om denna gudomliga kunskap får vi från 1800-talets deterministiska period genom visionen om Laplaces demon. Laplace drog slutsatsen att, om världen bestod av partiklar och naturlagar skulle varje ögonblick av historien vara känt, vara någon, hans demon, erhöll perfekt kunskap om varje partikels läge och hastighet i något ögonblick. Om Gud som biljardpelare vet exakt var kloten ligger och kan räkna ut var och med vilken kraft han skall sätta in stöten skall han kunna sänka alla femton kloten på en gång, i tur och ordning med 8:an sist. Det skulle inte förvåna mig om någon redan har gjort det.
Den mekaniska världen är totalt förutsägbar. Vi kan på tiondels sekunder när räkna ut när soluppgången kommer att ske var som helst över hela jorden i hundratals år framåt eftersom systemen beter sig mekaniskt. En kraftig jordbävning eller en förbipasserande komet kan dock rucka beräkningarna, varför vi likt Laplaces demon behöver allt mer kunskap för att kunna göra allt mer exakta förutsägelser
På motsvarande sätt som att termodynamikens andra lag leder till den deprimerande slutsatsen om att värmedöden är vårt yttersta öde, leder Laplaces demon till tanken om att världens öden är förutbestämda till minsta detalj. Någon fri vilja i egentlig mening finns inte eftersom hela tillvaron är mekaniskt förutbestämd från den punkt då Gud satte planeten i rullning. Detta determinismens credo, vilken var yttersta vetenskapliga sanning fram till 1920-talet början behöver man förhålla sig till på något sätt. Man kan för att undkomma den antingen göra som Kant och stipulera en andlig dimension för att införa viljans frihet. För att moralen skall vara meningsfull, sade Kant i sina tre imperativ, måste Gud existera, själen vara odödlig och viljan fri. Endast då kan människan förmås att göra de val som leder till en himmelsk belöning. Den fria viljan skulle då existera vid sidan av , eller utanför det mekaniska universat, genom att en andlig dimension tillät att sätta de mekaniska reglerna ur spel. Detta knyter an till den katolska föreställningen om naturlagarna som Guds regelbundna handlingar och miraklen som hens oregelbundna. Denna syn på viljan som fristående det mekaniska universats spelregler kan och skall problematiseras i nästa avsnitt då vi kommer fram till Heisenbergs osäkerhetsrelation och dess konsekvenser, låt mig först bara nämna att det finns en annan lösning på determinismens moraliska dilemma, framförd av protestanten Calvin. Han hävdade att eftersom hela kosmos var mekaniskt förutbestämt hade givetvis Gud även förutbestämt vilka som skulle komma till himmelen och helvetet. Någon fri vilja fanns inte. Vi kunde agera precis hur vi ville, allt fanns redan med i Guds stora plan, liksom beslutet om vilka som efter sin levnad skulle få göra henom sällskap i paradiset. Denna deterministiska moralfilosofi har haft underliga konsekvenser, bl a påstås holländares fixering vid sjukdomar ha Calvins filosofi som ursprung. Eftersom det är förutbestämt vem som skall bli sjuk och inte , ses sjukdomen som en avspegling av personens karaktär, snarare än något som genom ovarsamhet eller olycka har drabbat densamma.
Om Heisenbergs osäkerhetsrelation
Nu är viljan frihet för den naturvetenskapligt orienterade inte någon trossats eller moralisk fråga. Istället bör vi fråga oss om hur kosmos är skapat. Är det deterministiskt eller inte? Frågan om Laplaces demon existerar eller ej kan vi lägga åt sidan, ty det är bara en tankefigur. Med determinism skall vi därför inte förstå att det skall kunna finnas en smart vetenskapsman som med en oändligt kraftfull dator gör fiffiga uträkningar. Istället skall vi försöka förstå om universum I TEORIN skulle kunna vara förutbestämt eller ej, oavsett om vi skulle kunna komma i närheten av denna förutbestämda beskrivning eller inte.
Med filosofspråk vill vi veta om kosmos är ontologiskt deterministiskt, förutbestämt till sin natur. Att det inte är epistomologiskt deterministiskt kan vi faktiskt bevisa - vi kommer aldrig att kunna beskriva denna eventuella determinism i teorier, eftersom mängden indata överträffar de fysiska möjligheter vi har för att lagra den.
Så , för att återgå till huvudfrågeställningen - kan kosmos vara deterministiskt till sin natur? Fram till 1920-talet då den klassiska fysiken dominerade vår beskrivning av verkligheten kunde den det. Därigenom i och med kvantfysiken formulering blev Laplaces demon slutligen avpolleterad - och som jag senare skall berätta, upptäcktes på 1960-talet att demonen kunde pensioneras även inom den klassiska fysikens ram.
Vad var det då som var så revolutionerande med kvantfysiken på 1920-talet? Ur alla de vinklingar som svaret på denna fråga väljer jag att ur högen som svar på betydelsen av fysikens utveckling för förståendet av frågan om viljans frihet lyfta Heisenbergs osäkerhetsrelation. Den punkterar nämligen på ett effektivt sätt Laplaces demon på det teoretiska planet. Laplace utgick från att det fanns ett exakt läge och en exakt hastighet hos alla partiklar i kosmos, vilken kunde vara kända av hans tänka demon. Osäkerhetsrelationen stipulerar att detta är omöjligt. Vi kan antingen exakt känna hastigheten hos en partikel, men då vet vi inte var den befinner sig. Eller så kan vi exakt veta var den befinner sig, men inte vart den är på väg. Förhållandet påminner om utsagan hos den oroligt väntande hustrun som om maken sade "Antingen vet jag precis vad han är, men inte vad han håller på med. Eller så vet jag vad han håller på med, men då vet jag inte var han är". Skillnaden mellan hustrun och Heisenberg är dock att hustruns osäkerhet är epistomologisk - det finns en absolut sanning, men hon känner bara inte till den ännu. Med Heisenberg förhåller det sig annorlunda. Hans osäkerhet är ontologiskt. Universum är "fuzzy". Läget och hastigheten hos dess partiklar är okända , inte därför att vi inte vet tillräckligt , utan för att partiklarnas lägen och hastigheter INTE ÄR ENTYDIGT BESTÄMDA. Kosmos är inte exakt. Kosmos är luddigt. Det är skapt på det sättet. Skärpan är inte oändlig, utan den försvinner under en liten skala som vi brukar benämna planckradien
Detta får konsekvenser för teorierna om viljans frihet. För skall det finns något om skulle kunna kallas för en fri vilja måste det någonstans i hjärnan finnas ett fält som inte helt styrs av de mekaniska lagarna. Frågan är komplex, men om vi börjar med en mekanistisk bild av hjärnan som en stort flipperspel eller biljardbord, där inkommande kulor i form av sinnesintryck flipprar runt ett tag , stöter till andra kulor och sen stöter ut en eller annan kula genom ett hål i form av en handling, så kan vi konstatera att denna bild kan göras helt mekaniskt deterministisk. Den mänskliga hjärnan lyder inte under några andra lagar än annan materia, låt vara att den är biologiskt aktiv och delikat till sin struktur, men den styrs likväl av fyra naturkrafter, varav den elektromagnetiska för hjärnan arbete är den klart dominerande. Skall det finnas någon punkt där viljans frihet skulle komma in i hjärnan, måste det finns något friad zon, något loop hole genom vilken den skulle kunna ta sig in i den fysiska materiens spel och en av den ges av osäkerhetsrelationen. Partiklarnas lägen, hastigheter och energitillstånd i hjärnan är inte exakt bestämda av kosmos och om vi tänker oss att det funnes en kraft med möjlighet att göra val av utfall innanför de gränser som ges av Heisenbergs osäkerhetsrelation, då skulle vi kunna ha en fri vilja under arbete i hjärnan. Vad -eller snarare vem - som styr denna fria vilja och vilka regler den arbetar efter blir då ett senare kapitel, men innan jag knyter ihop säcken, låt mig då först berätta om den andra upptäckten som effektivt kom att punktera föreställningen om Laplaces demon, nämligen upptäckten på 1960-talet av kaosteorin och de kopplade icke-linjära differentialekvationernas mekaniska arbete.

I den klassiska fysiken är alla skeenden tänkta att vara enkelt förutsägbara. A leder till B. B knuffar till C och så kan världen enkelt förutbestämmas. Kvantfysiken snurrade till begreppen genom att med absolut säkerhet fastställa att eftersom vi inte riktigt kan veta vad A är kommer vi heller inte kunna säga art B tar vägen. Alltså blir Laplaces demon reducerad till en vision med brasklappen att ”jo men om världen hade varit klassiskt mekanisk, då skulle vi kunna…”

Men se nej, det skulle vi inte kunna. För i den klassiska världen själv finns en femtekolonnare som gör inhämtandet av absolut kunskap omöjlig – kaosteorin. Även efter kvantmekanikens genombrott trodde fysikerna att klassiska system betedde sig i stort sett snällt. De kvantmekaniska anomalierna verkade på mikroplanet, medan kosmos i det stora hela, på makroplanet var mekaniskt. Små fel in, små fel ut – det kan deterministen leva med. Men små fel in, oändliga störningar ut vill han inte ha – och det är just vad han får genom den numera berömda fjärilseffekten, en av kaosteorins mest måleriska bilder. Den säger att en fjäril som viftar med vingarna i Amazonas kan orsaka en storm över Florida. Hur kan detta ske? Ja det kommer ingen energi från fjärilsvingen, men en liten input av information – minns begreppet från termodynamiken – och denna lilla, lilla förändring av informationen kan störa ett instabilt system dithän att det kollapsar och ger gigantiska skillnader i output. Fladdrandet med vingen har skapat en storm någon annanstans, en storm som hade kommit förr eller senare, genom energins tyngd, men inte just där, inte just då utan fjärilsvingen.

Detta var helt okänt för den klassiska fysiken ända in på 1960-talet. Hela fältet var utforskat, enbart ett par fickor återstod. En av dem tillhörde hydrodynamikens rike och kallades för turbulens, ett besvärligt fenomen som inte lät sig exakt beskrivas. Man försökte närma sig fenomenet med hjälp av fouriertransformer, kopplade serier av differentialekvationer, komplicerade matematiska begrepp som krävde mycket datorkraft för att kunna låta sig beräknas, men tänkte deterministerna, det är som det skall vara – komplicerade matematik in, komplicerad matematik ut. Bara vi får lite bättre datorer så kommer världen fortfarande visa sig vara beräkningsbar.

Chocken kom när kaosteoretikerna , bra beskrivet i Ilya Prigogines bok om Kaos, upptäckte att matematiken som orsakade turbulensen var enkel, men icke-linjär. Matematikerna hade dittills enbart räknat på en klass differentialekvationer, så kallade linjära och förbisett att ta med de mer besvärliga icke-linjära ekvationerna som lösningsförslag. Detta förhållande har av någon beskrivits som att fysikerna undvek att beskriva icke-elefantiska djur, eftersom elefanterna ändå var störst och lättast att studera.

De icke-linjära differentialekvationerna visade sig dock ha exakt de egenskaper som deterministerna inte ville se – små skillnader i input som med enkla , matematiska samband orsakade gigantiska skillnader i output. Ja ordet gigantisk räcker inte till, vi får använda ordet oändlig istället, för innanför de gränsvärden för input som gav kaos suddades all information ut avseende output. Oändligt  små skillnader i input gav oändligt stora skillnader i output, vackert grafiskt beskrivet av juliaset och mandelbrotmängder, med sin karaktäristiska skalbaggsform , kantad av psykedeliska mönster.

Om vi nu sammanfattar dessa resultat och ser vad de kan få för effekt för det filosofiska betraktandet av viljans frihet utifrån en materialistisk synvinkel ser vi att det område den fria viljan har att verka i är ytterst smal. I stort styrs kosmos av grova, mekaniska fenomen, biljardbollar som stöter i varandra , planeter som snurrar runt solar och orsakar årstider och soluppgångar beräkningsbara ner till tusendels sekund. I den andra änden har vi atomur som vibrerar i evighet med samma frekvens och väteatomer som låter sig slås tillsammans till välskötta bomber givet de rätta ingångsvärdena.

Innanför den besvärliga planckradien blir dock materien okontrollerbar. Små,  små osäkerheter i ingångsvärde gör universum omöjligt att bestämma exakt. Och med hjälp av kaosteorin får vi att dessa små ingångsvärden kan kan ge oändliga skillnader i output om de sker i turbulenta system, styrda av icke-linjära differentialekvationer , system som vädret, populationstillväxt av arktiska harar eller…..hjärnans nervsystem.

För i människohjärnan, låt oss begränsa oss till denna, skapas varje sekund tusentals mikrobeslut genom att elektroner knuffar till andra elektroner, fotoner byter energinivå och skickar ut värmestrålning och kemiska serotoninsignaler skickas från en synaps till en annan. Flertalet av dessa släcks ut, men ett fåtal av dem förstärks till makrobeslut, vilka vi till slut förnimmer som viljor. En del viljor är grova och reflexmässiga, som att dra bort handen från en varm spis, medan andra är subtila, som att välja mellan orden ville och vore i ett skört poem, eller att fatta en beslut om vilken färg väggtapeterna skall ha eller om vi skall gifta oss eller inte eller köpa en ny lägenhet.

Från en vetenskapsfilosofisk synvinkel blir det nu intressant att utreda om dessa beslut kan sägas bero på en ”fri vilja” eller inte. Än mer intressant blir att spekulera över förhållandet mellan denna fria vilja och den som vill, vad är denna entitet för något.

På den första frågan kan vi ge ett enkelt svar, definierat av fysiken själv – endast mikroprocesser i hjärnvävnaden  innanför Heisenbergs osäkeretsrelations gränser skulle teoretiskt kunna vara påverkbara av en ”fri vilja” som inte har ett rent mekaniskt ursprung. Antingen puttar elektroner till andra elektroner efter ett förutsägbart mönster, eller så gör de det inte. Brott mot förutsägbarheten – det mekaniska skeendet – skulle kunna tänkas ske genom två olika processer, den första ges av kaosteorin och behöver ingen metafysisk förklaring i form av ett medvetande som styr materien viljemässigt. Med hjälp av kaosteorin kan vi härleda begrepp som slumpmässigt handlande, impulser, tur och otur.  Små små statistiska slumpmässigheter  i elektronernas hoppande fortplantar sig genom kaosteorins ekvationer till makrobeslut och den ena saken händer istället för det  andra, helt av sig självt, som i en mycket delikat dator. Normalt gör maskinen det den skall, men ibland hoppar den till och gör något annat, Det ena utfallet istället för det andra upplevs då som en nyckfull ”vilja”. Nej, vi tar rosa istället för grönt. OK – vi köper lägenheten (var fick jag det där ifrån? )

Den andra förklaringsmodellen får vi genom att tillföra en yttre entitet, ett jag som via medvetandet , vad detta nu är, styr hjärnans agerande till att innanför osäkerhetsrelationens gränser släcka ut vissa elektronstormar och förstärka andra, ett delikat arbete som tar många år att träna upp, under en period som vi något vanvördigt kallar för vår ”uppväxt”

Om vi för ett ögonblick bortser från frågeställningen om medvetandets vilja i sig skulle kunna sägas vara fritt ,eller om denna högre vilja i sig även den styrs av regler, vore de kosmiskt spirituella eller kvantmekaniskt beräkningsbara som dolda variabel-modeller , så har vi nu tre olika slags processer i hjärnan att ta hänsyn till

* Hjärnans normala arbete, ovanför osäkerhetsrelationens mysterier, låt oss kalla dessa deterministiska verksamheter för ”ödet”

* Hjärnans kaotiska arbete innanför osäkerhetsrelationens gränser, låt oss kalla dessa verksamheter för ”slump” eller ”tur och otur”

* Hjärnans medvetna arbete, där medvetandet med hjälp av viljeprocesser manipulerar ett utfall till förmån till ett annat, utöver den lagbundenhet som ges av hjärnans mekaniska funktionssätt. Låt oss kalla detta för den medvetna viljan.

Givet detta får vi då de tre klassiska esoteriska handlingslagarna

På den lägsta nivån slumpen. Lyckan. Lagen om Tur och Otur. O Fortuna, velut Luna vita detestabilis. Olyckskorparna och guldgossarna, personerna som saker och ting bara ”händer” för

På den andra nivån lagbundenheten. Ödet. Det som måste ske. Dharma. De sociologiska och utvecklingspsykologiska teorierna om formandet a individen. De neuronormala individerna som gör vad de skall givet rätt stimuli och input

På den tredje och högsta nivån får vi jaget och medvetandet, Krishna som upphäver karmas verkningar genom sitt medvetna varande. Människorna som väljer sina egna öden.

Den intressanta frågeställningen , för att återgå till frågan om jagets och medvetandets lagbundenhet blir då om dessa personer eller handlingssätt i det tredje medvetna lagret i sig är ett uttryck för en fri vilja, eller om den med är lagbunden på något sätt. I så fall hade Calvin rätt, det finns bara en vilja, Guds vilja och den styr även det individuella medvetandets val och varande.  Fysikerna skulle få bekymmer , eftersom en högre vilja av detta slag kräver existensen av dolda-variabelteorier, vilka säkerställer utfallen av mikrobesluten under planckradien enligt förutsägbara mönster och de teorierna har visat sig svåra att få att stämma med verklighetens möjligheter, Om vi å andra sidan antar att de medvetna valen verkligen är fria och oberoende av inget annat än det individuella medvetandets önskningar får vi lik förbannat filosofiska problem , Vad är då detta medvetande som styr och ställer över de materiella besluten. Är medvetandet i sig en ”nyttig maskin” skapat av biologin för att förbättra beslutsfattandet, eller är medvetandet dualistiskt ett eget fenomen, som tagit materien till sig för att kunna agera efter egen önska i denna världen.

Oavsett individens fria (!) önskan att ge ett svar på denna frågeställning, kan vi i vart fall från fysikens sida ge ett grönt tecken till frågeställningens relevans. Ja, det är fysiskt tänkbart att en fri vilja skulle kunna existera, vad den nu är för något och därmed upphäva det deterministiska synsättet.



Men den har ett par begränsningar, den kan bara verka innanför osäkerhetsrelationens gränser i hjärnvävnaden, enligt de spelregler som ges av naturkrafterna, slumpen och kaosteorins förstärkningsmekanismer. Allt annat är redan givet.

Detta kan, om man vill , skapa en stor ödmjukhet i synsättet på människan. Med förståelse för hur lagbundet i stort våra ageranden är, låt oss säga till 99 , 9 % , blir det enklare att ge syndaren förlåtelse, denne var ju trots allt tvungen att handla som den gjorde, enligt kosmos tunga deterministiska maskineri.

Det blir även av stor vikt att värdesätta den sista tiondels procenten.  Den lilla lilla del av vårt fantastiskt delikata hjärnmaskineri som styrs av ett medvetet tänkande och reflekterande beslut .


En mikroskopisk möjliget till frihetligt och medvetet varande innanför planckradien.

Låt oss ta vara på denna, för att för exergins och den långsiktiga hållbarhetens skull göra så lite som möjligt



Låt oss vörda, respektera och ta vara på denna.