fredag 19 januari 2024

Varför vi inte kommer att fixa det

 För 45 år sedan engagerade jag mig i JAK ideell förening för ekonomisk frigörelse. Föreningen hade en plan för hur man skulle kunna göra människorna fria från skuldslaveriet och skapa ett ekonomiskt system med utlåning utan ränta. Det fanns bara ett krux. Systemet gav vid tillväxt medlemmarna förmånliga lånerättigheter som attraherade nya medlemmar, men på sikt gjorde systemet instabilt. Ett fåtal kunde vid högt ränteläge få mycket fördelaktiga lån, på bekostnad av att andra medlemmars sparmedel låstes under lång tid framöver. Ifall tillväxten fortsatte växte obalanserna på ett sätt som påminde om ett pyramidspel, ett fåtal sparare i början gynnades.på de tillkommandes bekostnad, 


Jag gjorde (på betald tjänstemanbatid) en omfattande analys av systemet och lade fram ett förslag på hur det skulle kunna göras mer långsiktigt stabilt, men samtidigt mindre fördelaktigt för dem som ville få stora lån snabbt och billigt under tillväxtperioderna.


Förslaget kom aldrig att läggas fram för omröstning, eftersom bankledningen valde att satsa på en annan lösning, enligt modellen ”det går nog ändå skall du se”. Jag blev mållös eftersom jag visste att det inte skulle gå. Kedjebrevseffekterna skulle accelerera, och systemet skulle haverera, inte nu, men någon gång i framtiden. I den vevan upptäckte jag penningreformismens slutsatser om hur bankvärlden skapar pengar ”ur luft” och tänkte då att, jaja, ifall de andra bankerna kan, varför skall JAK vara sämre?


I veckan skickade vänner från den tiden mig tidningsartiklar om att JAK nu befiinner sig i den likviditetskris jag varnade för då. Sedärja, tänkte jag och svarade att jag var glad för att det där inte var mitt problem längre. Jag har lämnat föreningslivet och placerat mina egna reserver på olika guldkonton.


Det som fick mig att tappa tron på våra möjligheter att skapa ett mer stabilt ekonomisk system den gången var inte så mycket att bankledningen valde bort mitt förslag, som att jag förstod av reaktionerna när jag talade med andra medlemmar om det att inte de heller ville se det. De ville ha ÄNNU mer fördelaktiga lån än vad de fick idag. De ville trolla fram ännu mer kaninpengar ur den svarta trollkarlshatten.  Många hade inte engagerat sig i den gröna, miljövänliga, goda alternativbanken för atg skapa långsiktig hållbarhet, utan för att gynna sig själva så mycket det gick , oavsett konsekvenserna. Amorteringsrna på räntelånen till den lilla villan var alltför tunga för att de skulle vilja stå i kö för att bänta på sin tur. De ville ha ett pyramidspel bara de själva fick stå först i kön, men helst ett grönt och miljövänligt sådant. 


Det var då jag förstod, likt Jonn Connor i Terminator 2, att vi människor ”ain’t gonna make it”. Vi komner inte att fixa det. Vi är för hungriga som art och alltför fokuserade på tillväxt för att kunna skapa långsiktigt hållbara system, vi vill ha mer av kakan och äta den med, som Timbuktu sjunger och den teknologiska utvecklingen erbjuder inga lösningar. Den skyndar bara på processen, för att göra fallet mer oundvikligt, få det att ske allt snabbare och från allt högre höjd.

onsdag 3 januari 2024

Ta INTE striden med Ryssland

John Mearsheimers huvudargument från 2015 står sig fortfarande:


Väst skall INTE ta strid med Ryssland om Ukraina, därför att:


1) Svarta havet är ett STRATEGISKT ESSENTIELLT område för Ryssland. Det är inte ett strategiskt essentiellt område för Väst.


2) Ryssland går inte att besegra, därför att:


a) Rysslands produktionsbas utskåpar Ukrainas med hästlängder. Ukraina kan inte vinna konflikten på egen hand.


b) Väst kommer att satsa så mycket som de har lust att förlora, men inte mer. Ryssland kommer att satsa allt de har. Väst kommer att skicka vapen, men inte manskap. Väst är inte beredda att börja stapla likpåsar i en konflikt som ej är strategiskt existentiell för dem. Detta kommer att leda in Ukraina på ”the Primrose path” - vägen som lockar en i fördärvet. USA:s primära mål kommer vara att skada Ryssland, inte att vinna kriget. De kommer att bekämpa Ryssland till sista ukrainare och Ryssland kommer att ödelägga landet totalt.


 c) OM Ryssland mot alla odds skulle förlora kommer det att bli riktigt farligt. Ryssland skulle då kunna eskalera kriget till kärnvapennivå, vilket drar in Europa i en ödeläggelse som ingen har intresse av att skåda.


3) Ryssland har INGA DOKUMENTERADE INTRESSEN av att expandera sin inflytsndesfär till Polen eller ens Västra Ukraina. Ryssland vill inte administrera folk som avskyr dem. Dominoteorin är ett falskt argument som lanseras av krigshetsare i Väst för att sälja mer vapen. 


4) Väst behöver Ryssland som en allierad, inte en fiende. Europa av ekonomiska skäl, USA av militära, ifall de skall ha en chans att kunna matcha Kinas växande inflytande i Asien. 


5) Teorin om liberal hegemoni är falsk. Det går inte att sprida ”demokrati” eller ”liberala” ideal genom att skapa internationella konflikter, eftersom konflikerna i sig underblåser de autokratiskt nationalistiska tendenser som motverkar den liberala öppenheten på bägge sidor om barrikaderna


Till den ursprungliga analysen kan vi lägga till nedanstående bekräftade förmodanden; 


6) Teorin att Ryssland skulle rasa samman av inrikes konflikter är falsifierad. Sanktionerna har inte bara misslyckats utan varit kontraproduktiva. De har försvagat Väst och stärkt Ryssland. De nationalistiska stämningar som alltid växer vid väpnade konflikter har stärkt Putins ställning och den ryska sammanhållningen, inte försvagat den.


7) Konflikten har inte isolerat Ryssland utanför NATO-blocker, tvärtom. Ryssland har fått fler allierade och BRICS har fått fler medlemmar.


Till detta kan vi lägga till Douglas McGregors militärtekniska analys. Inte ens om Väst hade velat ingripa i Ukraina med egna styrkor har de de resurser som krävs för att besegra Ryssland i ett konventionellt landbaserat frontkrig. Ryssland har skalat upp sin militära produktionsapparat i en takt som Väst av olika anledningar ej har en chans att hänga med på. Europas vapenlager är tömt. Dess krigsindustri är inte dimensionerad att möta Rysslands. Den är privat och funkar marknadsmässigt oelastiskt, vilket in innebär att krigsindustrin hellre höjer priset på produkterna än att öka utbudet för att mäta den växande efterfrågan. Europa har inte de institutioner eller den motivation som krävs för att snabbt ställa om till en krigsekonomi. Storbritannien och USA är i huvudsak maritima stridsmakter och kan inte själva sända över det manskap som skulle behövas för att besegra Ryssland, utan att bli indragna i ett förödande sjökrig med den ryska ubåtsflottan. Varken Europa eller USA har erfarenheter av storskaligt frontktig i  modern tid. Politiker och generaler saknar stridserfarenheten, medan trupperna i huvudsak har sysslat med ”nålsticksoperationer mot k-pistbeväpnsde fåraherdar i sandaler på Toyota pickups i de afghanska bergen” - McGregor fritt citerat

torsdag 7 december 2023

Visst har Ryssland en poäng.

 Jag minns att jag tog ställning för Rysslands position i Ukraina redan i maj 2014. Maidankuppen i Kiev var en odemokratisk statskupp, med CIA som drivande i bakgrunden, massakern av ryssvänliga fackföreningsaktiva i Odessa var skrämmande otäck, annekteringen av Krim följdriktig, upproret i Donbas spännande och Azov allmänt vidriga.


Politiker som ignorerat folkrätten angående Palestina gapade förtvivlat över att Ryssland snarast försynt rättade gränsdragningen till Ukraina, ungefär som mannen som hämtar hem den bundna jycken från den neurotiska exhustruns garage efter en trasslig skilsmässa. Borgare som ställt sig bakom USA:s omotiverade invasionskrig på främmande kontinenter under decennier kissade på sig i historielös förfäran över att Ryssland markerade sin närvaro och krävde både lugn och ro och ett inflytande över gränsområden de förlorat under den turbulenta delningen av Sovjetunionen.


Dödsstöten kom dock då Stefan Löfven i TV utlovade ett miljardstöd till Ukraina för hjälp med ”demokratisering” av landet. Jag kände en instinktiv motvilja av att någon med mina skattemedel tog ställning i en internationell konflikt där jag ännu ej fått säga mitt. På det planet skulle det bara bli värre, tills att den botten nu är nådd där jag ej längre delar eller identifierar mig med ”mitt lands” påstådda utrikespolitiska intressen. Må bästa maktblock vinna, and it certainly isn’t the one som lägger beslag på mina skattepengar. Nu är det inte långt kvar till konkursen för Ukraina. USA:s ”vänskap” och miljardstöd från sossarna får man se upp med.


Efter många år upptäckte jag att det fanns fler än högerextrema nationalister som tyckte som mig. En akademisk skola kallad offensiv realism, startad av professor John Mearsheimer uttryckte det jag tänkte och kände betydligt mer elegant, med djupgående analyser och historiska referenser. Efter det kunde jag återgå till att göra det jag är bäst på, att med proseccoglaset i hand, från min lilla terass beskåda världens elände och med ett arrogant leende vänta på att se de värsta profetiorna besanna sig.

måndag 27 november 2023

 Innehållet i Tidens Tre Riktningar spinner från förtäckt självbiografi, till klassiskt äventyrsberättande, till djupare religiösa och medvetandefilosofiska spekulationer. Jag fick tillfället att återkomma till de senare häromdagen i en diskussionstråd där en Facebookvän ställde frågan ifall vi kan veta om maskiner är medvetna eller ej, utan att först definiera vad medvetandet är, vilket filosofen David Chalmers genom det hårda problemet (The Hard Problem of Consciousness för googlarna) har visat sig vara nog så bekymmersamt.

I bokens kapitel Avhandling går jag igenom några av de olika medvetandefilosofiska teorierna i en fejkad uppsats av huvudpersonen, som börjar bra med klassisk fysik och filosofi och slutar värre med påhittade teser, lämpade att skapa den speciella flerdimensionella miljö som bokens science fictionäventyr utspelar sig i. Det är upp till läsaren att finna gränsen mellan det verkliga och det påhittade, då verkligheten som vi känner den kan vara nog så utflippad på egen hand.
Mer brännande än frågan om vad medvetande är, och hur det uppstår, är frågan om vi har en fri vilja. Den har både moralfilosofiska och kvantfysiska implikationer. I en deterministisk värld, såsom de klassiska fysikerna tänkte sig den på slutet av 1800-talet, finns det ingen fri vilja, eftersom alla skeenden är fysiskt förutbestämda, så även moralfilosofins bud om godhet och onska, en tanke som kanske ledde Calvin fram till tanken att det redan var förutbästämt vilka som skulle komma till helvetet och vilka som skulle komma till himlen, oavsett deras strävan i det jordiska livet.
Kvantfysiken gjorde upp med determinismen i en smärtsam process där bl. a. Albert Einstein satsade sina kort på fel häst, genom att formulera EPR-paradoxen och förvänta sig att kvantfysiken skulle falla genom denna. Istället föll den lokalitet eller kausalitet som alla sunda människor grundar sin världsbild på. Världen är verkligen både underlig och obestämd, men är det så att Gud spelar tärning, och att vi i efterhand genom våra medvetanden efterrationaliserar utfallet som ett "fritt val", eller kan vi på något sätt manipulera materien med våra medvetanden så att någonting sker som ej bara är resultatet av naturlagarna om materiens och rörelseenergins tröghet, utan resultatet av en vilja, vilken vi suveränt forfogar över, oberoende av hur man psykologiskt väljer att definiera frihetsbegreppet. Denna vilja måste i så fall verka på dimensioner innanför Heisenbergs oräkerhetsrelation och med fenomen som bygger på en kollaps av Schrödiners sannolikhetsfunktion, de enda fenomen som tillsammans med kaosmatematiken gör kosmos luddigt i kanterna och ej deterministiskt förutbestämt.
Den som vill läsa mer om hur jag fantiserar kring detta är välkommen att besöka min hemsida, och gärna att köpa boken.






tisdag 7 november 2023

Det farliga antisemitkortet

 SD har high times just nu, genom att kalla sossarna för antisemiter. Det tillmälet får alla som stödjer Palestinas sak, förr eller senare  - och det måste ju var människa med heder i kroppen göra. 


Tekniken att anklaga socialdemokrater för antisemitism har högern lärt sig från Storbritannien, där radikale Jeremy Corbyn rensades bort från ledningen med hjälp av antisemitkortet. Sossar är känsliga mot dessa attacker, eftersom de saknar klar linje i Israelfrågan och mest försöker samla väljargrupper genom att stödja och fördöma lite hursomhelst. Extra karmiskt blir det eftersom s-ledningen så många gånger själva samtidigt har spelat ut nazistkortet åt höger OCH antisemitkortet åt vänster, till de invandrare och socialister som varit mer radikala i Palestinafrågan  än de själva. 


Vart skall de nu ta vägen? Till den objektiva analysens land, på ett studiebesök, eller tänker de fortsätta att grotta ner sig i lergropen bland pajkastarna?


Jag vill efter en googling vara den första att erkänna att sossarna varit utsatta för hårt tryck högerifrån avseende att fördöma både fysiska attacker mot judar i Sverige och palestinavänner i sina egna led. Med en klar linje i denna fråga blir det enklare att skydda sig mot högerns attacker, faller man för att dra antisemitkortet, eller att ge efter för det rasar man själv raskt ner i dyngan



lördag 25 mars 2023

Om Krims historia

 

Hur går det då med min sammanställning av halvön Krims historia?
För det första finner jag många paralleller mellan Krim och Napoli. I båda fallen är det grekerna som har bäst historisk rätt att kalla sig för regionernas herrar. men det gäller bara kustlinjen, eftersom grekerna var ett sjöfarande folk. I inlandet var det andra stammar som styrde. Krims historia bör därför delas upp i två delar, en som gäller kustlandet i syd och en som gäller inlandet i norr.
Vid den södra kusten är grekerna dominerande från den skrivna historiens början fram till 1475 då de sista resterna av Byzantinska riket och dess rumpstater faller till det Ottomanska dito.
Södra Krim var alltså grekiskt i runt 2000 år under olika statsbildningar, medan den norra delen har sett en rad olika erövrare från den smala landbryggan mot de disputerade rysk-ukrainska svarta jordarna.
De kolonier som bildades av sjöfarande greker under det femte århundradet före Kristus förenade sig gradvis till det Bosporiska kungariket. De utökade gradvis sin andel av Krim från 389 f kr i krig mot Skyterna i norr, fram till 63 f kr då de själva blir en vasallstat till Romarriket. Precis som i fallet Napoli är romarikets överhöghet mer en administrativ sak, då grekiska fortsätter att vara förvaltningsspråk och basen för den nationella identiteten.
År 341 delas Romarriket och Bosporiska kungariket blir då en del av det lika grekiska Byzantinska riket, en position som området håller fram till 1214 då avknoppade grekiska rumpstater tar över Bysans dominans.
Under tiden har området i norr fått se invasioner av Östgötar på 200-talet, hunner i början av 400-talet, bulgarer från slutet av 400-talet fram till 800-talet då de mytiskt skandinaviskt-slaviska ruserna härjade runt mellan 830 och 889 . Därefter bortjagas de av petjen-g-rna vars namn jag ej törs skriva ut pga Facebooks modereringsregler. Riuserna stannar kvar en kort tid strax öster om Kerchsundet i nuvarande Krasnodar Kraj där de utövar ett visst inflytande över Krims östligaste spets i staden Tmurarakan, vilken enligt enelska Wikipedia bebos av en salig blandning av " Greeks, Armenians, Rus', Jews, Ossetians, Lezgins, Georgians, and Circassians. "
Efter Petjen-g-rna erövras området av de turkiska stammarna Kipchaker och Cumaner, men nu har vi kommit såpass långt fram i tiden att det är dags att vända tillbaka blicken till Krims sydligaste kustlinje igen. Den hålls mellan 1214 och 1461 av ett par grekiska småriken med varierande status. Trebizond längst i söder fungerar som en vasall till Georgien, medan Principaliteten Theodoro går som mittenstråket i en trikolor mellan Trebizond och mongolerna i den Gyllende Horden som de också är vasaller under tills dess att Krimtatarerna tar över mongolernas områden.
När Trebizond faller till Osmanska riket 1461 blir hela Krim för första gången enat, eftersom Krimtatarerna i norr antar en vasallstatus under Ottomanerna. Därmed är även grekernas politiska saga i området all, även om deras språkliga fana hålls hög som minoritetsspråk på visssa ställen än idag.
Under tiden har ett par andra europeiska sjöfararmakter gjort sina inspel i de sydligaste området. Köpmän från Venedig och Genoa har grundat kortvariga kolonier på södra Krim, men då deras inflytande kommer att bli mest uttalat till öster om Azovsjön lämnar vi dem därhän för resten av denna korta utredning. En annan intressant grupp med ett marginellt inflytande är de judiska Karaiterna som börjar manifestera sin närvaro på Krim under 1200-talet och 700 år senare även skall bli dess herrar under ett par stormiga månader under det ryska inbördeskriget.
Med undantag för en kort stormning av ukrainska kossacker 1553-54 från Zaporozhian Sich ser den Ottomanska perioden lugn ut och de och tatarerna fortsätter att härska över Krim fram till 1774 då Katarina den stora erövrar halvön och år 1783 annekterar den som en provins i det Ryska Imperiet. Med det nöjer sig ej britter och fransmän som under Krimkriget 1853-56 försöker röva halvön till väst. Kriget går sådär för båda parter. Dödssiffrorna är för den tiden enorma, påminnande om dagens rapporter från kriget i Ukraina. Berömt är den brittiska lätta brigadens stormning av Balaklava som gick så illa att den sägs ha inspirerat Tolkien att skriva det sorgliga stycket om Faramir från Gondors hopplösa anfall mot orcherna i Osgiliath i den sista boken i ring-trilogin, Sagan om Konungens återkomst.
(Staden Balaklava grundades för övrigt av grekerna under namnet Symbolon. Sevastopol som idag är bas för ryska Svartahavsflottan grundades också av grekerna, under namnet Chersonesos, ett namn som efter den bysantinska provinsen Cherson kom att beteckna en stad norr om Krim anlagd vid Dneprs mynning norr om Krim av Katarina den stora, där strider mellan ryssar och Ukrainare ännu rasar.)
Krimkriget slutade med rysk förlust, men då båda parter var slutkörda av kriget glömdes de diplomatiska eftergifterna i fredsfördraget bort och några markavträdelser instiftades aldrig. Krim förblev därför ryskt fram till ryska inbördeskriget, då en spännande period vidtog, vilken jag nedan regodör för med en lista.
December 1917 - Januari 1918. Krimtatarerna tar över och utropar den Krimska folkrepubliken.
Mars - April 1918 Ryska bolsjeviker utropar Tauridiska SSR.
Maj-Juni 1918 Ukrainska Folkrepubliken, svagt socialistiska tar över
Juni-november 1918 En tyskstödd tsaristisk tatar vid namn Maciej Sulkiewicz utropar Krims första regionala regering
November 1918-April 1919 Upp ur historiens töcken dyker de Karaitiska judarna och utropar Krims andra regionala regering.
April - Juni 1919 tycker de ryska bolsjevikerna att det får vara slut på dumheterna och utropar Krimska SSR under Moskvas ledning
Februari - April 1920 tycker ryska tsarister att det får vara ett slut på de ryska boljevikerna och utropar Södra Rysslands regering under general Denikin
April 2020 - November 2020 Lika tsaristiska general Wrangel upplöser av någon anledning Denikins projekt och bildar Regeringen för Södra Ryssland
November 2020 tar de ryska bolsjevikerna slutlig kontroll över området och i oktober 2021 bildas Krimska SSR som en autonom republik inom Ryska SSR inom USSR Unionen av sovjetiska Sovjetrepubliker
Men detta är bara början. i oktober 1941 ockuperas Krim av tyska nazister, som börjar utrensningar av bland annat Krims judar. Efter att Stalins trupper återtagit halvön i juli 1942 rensar de ut Krimtatarena som de påstår ha stött tyskarna. Merparten av dem avrättas eller transporteras österut. Med det stillar sig historien i ett decennium tills den ukrainsk-ryske (ryss född på gränsen till Ukraina, med ukrainsk hustru, för en tid ledare för Ukrainska SSR) Sovjetpresidenten Chrustjev, efter vad en del påstår var ett fylleslag i Kiev, beslutar att Krimska SSR skall överföras till Ukrainska SSR 1954 för att officiellt fira 300-årsjubileet av Pereislav-överenskommelsen då de ukrainska Hekamat-kossackerna svor ryske tsaren trohet, något som i sin tur startade det för Ryssland lyckosamma Polsk-Ryska kriget 1654.
Som en autonom republik under Ukrainska SSR förblev Krim tills Sovjetunionen upplöste sig 1991 och Ukrainska SSR bildade eget bo vid sidan av Ryssland. När Krim skakades av en pro-ukrainsk och anti-rysk nationalistisk statskupp med inblandning från USA 2014 tog proryska krafter på Krim över och bildade en kortlivad Autonom repuiblik vars första och enda beslut var att begära inträde som en del i den Ryska Federationen. Så skedde och om nästa kapitel i Krims historia strider nu världssamfundet.

onsdag 16 november 2022

Vem bryr sig om Ukraina?

 Medan jag ännu tog intryck av det sätt som mina vänner resonerade angående Rysslands SMO i Ukraina, läste jag en artikel av Peter Englund där han likt många andra förklarade konflikten med att Putin var en diktator och Ryssland en autokrati och att det därför skulle ligga i dess väsen att föra krig mot andra. Jag jämförde detta med Mearsheimers internationella konfliktteorier, samt min egen analys av "demokratierna" USA:s, Storbritanniens, Frankrikes och Israels aggressioner mot resten av världen de senate 20 åren, jämfört med Rysslands påfallande passivitet och kom fram till att det ej var diktaturen som orsakade konflikterna, men att det autokratiska inslaget i rysk politik leder till att ledningen där fattar sämre strategiska beslut pga den bristande informationen, samt att de överskattar sina resurser pga att korruption ätit upp militärapparaten inifrån. På det planet kan jag hålla med om att diktatur är ett sämre politiskt system, men inte att det skulle vara ett fredligare, vilket är hörnstenen i det liberalimperialistiska tankebygget. Jag delgav Peter mina synpunkter för att han skulle kunna överväga riskerna med att ha mig i sin vänlista, vilket ledde till att han avföljde mig på våra gemensamma plattformar. Låg det i hans politiska makt att göra så kanske han hade velat tysta mig på andra sätt, likt det riksdagen fattade beslut om under gårdagen, eller om det är idag.

Det är en annan av Mearsheimers teser om varför liberalimperialismen kommer att misslyckas. Politiker ljuger alltid och mest av alla ljuger liberaler involverade i korstågskrig för att sprida demokrati till Långtbortistan. För att mildra kritiken på hemmaplan inför de allt mer autokratiska metoder, vilka med naturvetenskaplig precision för oss mot det tillstånd som Orwell varnade oss för i 1984, där tre block försöker ödelägga varandra på det globala planet , vart och ett av dem med sin befolkning av elektroniskt övervakade och propagandadränkta löneslavar, vilka regelbundet tillåts ta ut sina frustrationer genom att dyrka den egna staten och ösa hat över fienden i tvåminuters hatsessioner mot den lede Emmanuel Goldstein. Skillnaden mellan Orwells litterära fantasi och dagsläget är att hatet utsträcker sig till dygnets alla timmar och att Goldstein heter Vladimir i förnamn och ej Emmanuel, annars ser jag ingen större skillnad mellan dagens läge och det orwellianska.