För att få mig något annat till livs än samtidens krig och djävulskap har jag börjat läsa en gammal dyrgrip som stått oläst i min bokhylla i åtminstone 20 år, Alf Henriksons italienska historia.
Den är upplagd på samma sätt som hans mästerverk Alla tider, där varje decennium får sitt eget uppslag, med tidslinjer över kungahusen och anakdoter om stora händelser, liksom små, under den nämnda perioden, samtliga beskrivna med Henriksons underfundiga och oefterhärmelig stil.
Det som slår mig när jag läser igenom mitt nuvarande hemlands historia är, förutom iakttagelsen att jag på ett helt annat sätt än tidigare kan känna igen mig i och sätta mig in i händelserna så väl, är framför allt hur djävliga vi människor har varit mot varandra sedan forntiden. Det luras, bluffas, mördas, sviks, överfalls, krigas, kidnappas och torteras utan hejd och dessa händelser överskuggar med all tydlighet de små framsteg inom konst och matematik som sker samtidigt.
Angående krigen märker jag främst två saker med relevans till samtiden. Det första är att krigen i första hand sker längs etniska stridslinjer, där olika folkgrupper, greker, fenicier, etrusker och latinska folk, avbrutna av rikliga perioder med inbördeskrig, i huvudsak strider med varandra om makten, med tidigare oförätter i ständigt färskt minne, det andra diktatur och demokrati turas om att styra utan någon synbar systematik. Det finns inget tydligt historiskt drag att den ena styrelseformen skulle vara vinnande före den andra, snarast att extremerna snabbt förfaller, demokratin i planlöshet och diktaturen i tyranni, samt att de båda syrelsesättet på intet sätt är avgörande för vilka makter som väljer att bilda allianser med varandra,
Undantaget skulle kanske vara Romerska republiken, som lyckas bibehålla sitt system med senatorer och årligt nyvalda par av statschefer från konungatidens slut på 500-talet före kristus fram till Romerska Imperiets instiftande, med dess sedvanliga envåldshärskare efter tiden runt vår tideräknings början. Systemet var onekligen framgångsrikt med tanke på hur Rom expanderade under denna synnerligen dynamiska krigsperiod, samt övermåtta egalitärt, till exempel genom de licinska lagarna som stipulerar att ingen romare får äga en större privategendom än en vanlig villatomt. Med detta i åtanke är det intressant att notera att den man som mer än alla andra kommit att representera Romarrikets ära, Julius Caesar, var en militärdiktator som i bästa General Franco-anda avskaffade den demokratiska senaten för att inrätta sig själv som envåldshärskare. Hans mördare, Brutus och Cassius, som gått till historien som världens mest svekfulla män bland annat genom Dante Alighieris akt att placera dem i helvetets sjunde krets, för att i evighet tuggas på av Djävulen självt, var de som försökte rädda demokratin, eller åtminstone senaten, mot det diktatoriska styret. Tag lärdom av detta, små barn, och försök aldrig själva med något liknande.
Julius Caesar hann bara vara diktator i fyra år och ensam på tronen utan samregenter bara i ett av dem. Ändå fick hans namn bli rollmodell för framtidens alla envåldshärskare, genom avledda namnformer som Kejsare, Kaiser och Tsar.
For att med Henriksons espri återge hur skiftande spelet mellan demokrati och diktatur kunde vara, samt hur dynamiskt krigsskådespelen utvecklade sig, återger jag här hans beskrivning av en grekisk incident på 300-talet f kr, en stund före de puniska krig, mellan Rom och Kartago som slutligen kom att cementera romarnas makt över Medelhavet:
"Efter ett sexårigt inbördeskrig gör sig en demokratisk militär som heter Agathokles till diktator i Syrakusai. Han fördriver motpartens folk från denna och andra siciliska städer till karthesiskt område, varpå den kartesiske generalen Hamilkar tar dessas parti, slår Agathokles i grunden vid floden Himera 311 och innesluter Syrakusai både till lands och till sjöss. Dess läge är förtvivlat, men Agathokles finner bokstavligen en utväg; med sina bästa trupper ombord på ett antal skepp smiter han överraskande förbi fiendens vaktskepp och tar sig under våldsam kapprodd över till Afrika, där försvaret är oförberett och ett antal orter strax faller för hans hand. Tre år senare har Karthagerna hunnit samla sina styrkor kring hemorten och Agathokles ställning är förtvivlad en gång till, men då lämnar denne sin dödsdömda här i sticket och återvänder till Sicilien. Han får ihop en trupp anhängare, kastar sig över staden Segesta, rånmördar dess vuxna befolkning, säljer barnen och ungdomarna som slavar till fastlandet och får på så vis en krigskassa. Han ställer därnäst till ett blodbad i Syrakuosai på alla som kritiserar honom för att ha lämnat deras anhöriga i sticket till en säker död i Afrika, varpå han vänder sig till karthagerna och erbjuder fred. Anbudet antas och Aghatokles sitter sedan i orubbat bo i sexton år, varunder han också slår under sig Thuroi, Kroton och andra städer och områden på Italiens fastland, samt deltar i striderna mellan Alexander och dennes efterlämnade generaler, ty det är den tiden nu. Han antar kungatitel som seden är i dessa kretsar."
Till den som tycker att det gick oförtjänt väl för Agasthokles meddelar Henrikson på kommande uppslag:
"Agasthokles mördas 289 av en person från Segesta (ni minns förra citatet?) vid namn Mainon, och då gör sig Kroton fritt och oberoende igen. Men glädjen varar inte länge. År 282 [f kr] måste Kroton Lokroi och Thurioi ta emot var sin Romersk garnison."
Därefter varar Pax Romana förhållandevis ostört, avbrutet av ett par puniska krig, en hop vandaler och stundtals stråtrövande saracener, genom Romarriket fram till 475 e kr, varpå bysantinerna, sveberna av Hohenstaufen och spanjorerna avlöser varandra som Siciliens härskare, till dess att det blir dags för Garibaldi att försöka göra en enhet av de vilt bångstyriga italienska regionerna och provinserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar