Om vegetarianismens extrema och moderata historia

 Frågan om djurskyddets betydelse för den andliga utvecklingen är inte ny. Runt 600 f kr var den indiska högkulturen besatt av denna fråga, något som med tiden ledde till att Indien utvecklade världens hittills enda vad jag vet vegetarianska och veganska majoritetskultur.

Det pågick då som nu en häftig debatt mellan olika företrädare för den djurrättsliga tanken om var man skulle dra gränserna för ett acceptabelt beteende. En skillnad mot dagens diskussion var att det centrala i debatten var frågan om karma, dvs de andliga återverkningarna på individen i dess försök att nå upplysningen , snarare än frågan om djurrätt i sig.

Det finns goda belägg för att Mahavira och Gautama Siddharta, aka Buddha, grundarna för de jainistiska och buddhistiska religionerna var verkliga historiska personer och en av de bästa är rapporterna om ett möte dem emellan som återfinns både i jainistiska och buddhistiska skrifter, med var sin version om vem som framstod som den mest klarsynte. En av diskussionerna gällde om oavsiktligt dödande av insekter och andra mindre varelser skapade karma eller inte. Ja, svarade Mahavira och anmodade sina anhängare att alltid bära munskydd och sopa marken framför sig med en kvast för att inte oavsiktligt inandas eller trampa på något småkryp. Nej, sade Buddha. Det var avsikten som räknades, ej resultatet av handlingen. Följdaktligen friade han även den som åt kött som serverades dem vid gästabud där djuret ej slaktats enkom för deras skull, allt för att inte skymfa värden, vilket skapade mer karma än slaktandet av djuret i sig.

Här ser vi skillnaden mellan den extrema och den moderata positionen i djurättsfrågan. Jainisterna med en extrem vegansk hållning har fått en begränsad utbredning främst i delstaten Gujarat och deras renläriga digambaramunkar som följer Mahavira ordagrant räknas inte mer än till några hundratal. De äter inte ens rotfrukter eller andra delar av plantan som är nödvändig för dess livsuppehållande, däremot dricker de mjölk eftersom detta ej dödar kon och med deras djurhållning ej heller kalven. Buddhisterna med en mer liberal hållning till köttätande har blivit en världsreligion med hundratals miljoner anhängare.

Så, vilken väg skall man välja, den extrema eller den moderata? Det är upp till var och ens läggning, men man skall nog inte göra sig förhoppningar om att det val man gör påverkar så mycket fler än en själv och de varelser man ser som sin föda. Det finns en normalfördelningskurva kring hur långt folk är beredda att gå för att förändra sina kostval och historien visar att de hellre rättar ideologin efter kostvalet än tvärt om.

OM höger, vänster och penningrformism

Det politiskt ekonomiska livet brukar oftast sorteras in  på en höger - vänsterskala, där högern representerar de riktningar som i huvudsak vill behålla det ekonomiska system med kapitalism och marknadsekonomi som vuxit fram i väst det senaste tusentalet år orört. Till vänster ligger egalitära rörelser som inte bara vill se en jämnare fördelning av ägande och inkomster, utan också vill förändra grundläggande funktionssätt i ekonomin, ofta brokigt inspirerade av marxistisk teori. Till exempel genom förstatliganden, lagstadgad omfördelning av ägande och inkomster ,  ökat kooperativt ägande eller rent av förbud mot privatägande och ingrepp på den fria marknadsekonomin genom prisregleringar.  Längre ut på vänsterkanten finns utopiska förslag om övergång till gåvo- och bytesekonomi eller en marknad ersatt av statlig behovsstyrning och planering. Mitt emellan dessa finns en politisk center bestående av socialliberala ideologier vilka likt högerpolitikerna i huvudsak vill bevara dagens ekonomiska system, men likt vänstern vill mildra skillnaderna i inkomst- och egendomsfördelning med olika former av socialförsäkringssystem och andra kompensatoriska omfördelningar.

Skillnaden mellan vänster och höger brukar ofta beskrivas genom polariserade definitioner och värdesystem. Exempelvis sägs högern ha ett negativt frihetsbegrepp - frihet är avsaknaden av förbud , medan vänstern har ett positivt - frihet är närvaron av möjligheter. Högern sägs förespråka likhet vad gäller möjligheten att delta i det ekonomiska livet, men olikheter vad gäller utfallet. Vänstern sägs förespråka likheter i utfallet, samt anklaga dagens situation för att innehålla orättvisor vad gäller möjligheten att delta i det ekonomiska livet. Högern företräder arbetsköparnas intressen, medan vänstern företräder arbetssäljarnas. Vänstern förordar statligt eller kooperativt ägande, högern privat osv osv. Denna polariserade beskrivning leder till låsningar där högern ses som ett politiskt block, vänstern som ett annat , med centern vacklande fram och tillbaka mellan dem bägge i olika konstellationer, Den individuella aktören i detta spel katalogiseras snabbt in som vänster eller högerpolitiker eller debattör, varför den politiska debatten därefter blir ett ställningskrig där den ena parten försöker stärka sin position genom att visa att motståndaren har fel, praktiskt, moraliskt eller teoretiskt.

Ett alternativ till detta låsta politiska spel ges av penningreformismen, Penningreformismen i sin renaste form tar ej ställning i de traditionella konfliktfrågorna mellan vänster och höger, utan säger istället att en orsak till den synbarligen olösliga konflikten dem emellan bygger på att det betalningsmedel som används är skapat på ett sådant sätt att vissa parter i ekonomin ständigt gynnas på de andras bekostnad. Penningreformisterna vill omforma betalningsmedlet så att det blir neutralt och i sig varken gynnar eller missgynnar någon part. Detta kan uppfattas som vänsterpolitik, eftersom det talar för en mer egalitär fördelning av resurserna i ekonomin. Samtidigt kan det uppfattas som högerpolitik, eftersom de förändringar som föreslås ej riktar sig emot vare sig kapitalismen eller marknadsekonomin, utan mot det sätt på vilket affärsuppgörelser registreras i dessa system. Den som vill placera penningreformisterna i den politiska mitten skulle dock ej känna igen sig, då omfördelning av resurser genom socialpolitiska transfereringar ej är en del av penningreformismens kärna. Denna vill ej omfördela resurser som snedfördelats, den vill istället se till att snedfördelningarna ej uppkommer i första hand.

Penningreformismen har därför förespråkare längs hela den politiska skalan från höger till vänster, vilka kan  vara eniga sinsemellan om vad som är problemet med dagens bank- och penningsystem, men i övrigt kan positionera sig olika beroende på hur de ser på de övriga socialekonomiska frågeställningarna. Penningreformismen är därför strikt varken en vänsterpolitisk eller högerpolitisk fråga, utan en önskan att vilja skapa ett mer rättfärdig grund på vilken både vänster och högerpolitik skulle kunna föras.

På samma sätt som det är ett misstag att tro att penningreformism är ett ensidigt vänsterprojekt är det också ett misstag att tro att den finanspolitiska elit som gynnas av dagens penningpolitiska förhållanden är enhetligt höger eller att dessa grupper skulle vara enhetligt ointresserade av att genomföra en penningreform.

För det första finns det inom det ekonomiska elitskiktet en polaritet mellan entreprenörerna som får sina intäkter från handel med varor och tjänster och finanskapitalisterna vilka i första hand får sina intäkter från handel med valutor och värdepapper. Gränsen kan synas luddig, då de flesta stora kapitalägare är inblandade i bägge branscherna, familjen Wallenberg äger både en industrikoncern och en bank, men då det finns en polaritet mellan funktionerna kan det bli så att en aktivitet på penningmarknaden som gynnar banker och finansspekulanter kan missgynna industrialister. Ett exempel på det är höjda räntor. Ett annat fluktuerande valutakurser. I Italien där jag bor talas ofta om att landets stora kapitalägare gjorde en vinst, medan industrierna gjorde förluster i samband med att liren knöts till Euron med en för hög växelkurs. Det kan alltså hos olika delar av det finanspolitiska ledarskiktet finnas olika uppfattningar om vad som är en gynnsam utveckling för dem själva och ekonomin i en helhet. Att försöka knyta alla dessa olika uppfattningar till ett gemensamt "högerblock" är ett propagandistiskt konststycke snarare än en korrekt återspegling av vilka tankar som förekommer. Tankar om penningreform kan komma att mottas bättre hos vissa delar av den finanspolitiska eliten än andra, och en konstlad uppdelning i vänster och högerpolitik kommer bara att försvåra diskussionen om vad penningreform egentligen innebär.

Inom den finanspolitiska eliten finns dessutom aktörer med en klar politisk vänsterprägel. En av dem är George Soros som gjort sig stora förmögenheter på att spekulera emot kollapser av mindre valutor, som den svenska kronan och den thailändska bhaten. Denne superkapitalist har samtidigt en uttalad vänsterprofil genom sitt politiska engagemang för olika demokrati- och jämlikhetsrörelser till vilka han har donerat stora summor pengar. Detta öppnar upp för ett underligt politiskt scenario där de vänsterkrafter som säger sig vilja stoppa kapitalismen samtidigt har ett gott öga till en finansman som försörjer deras aktivism. Samtidigt kommer de högerkrafter som ser illa på medborgarrörelser för sexuellt likaberättigande, öppna gränser och demokratisering av forna östblocket att få ett motiv att misstänka det sätt på vilket Soros byggt upp sin förmögenhet. För penningreformismens del kan detta vara ett bekymmer eftersom intresset för penningpolitisk kritik kan komma att växa i en miljö där högerpopulistiska konspirationsteorier frodas och då kan komma att associeras med dessa. Detta har hänt förr, då det tidiga 1900-talets penningreformister kom att associeras med nazisterna på grund av dessas kritik av bankrörelsen och räntan. Inom nazismen fick denna kritik sin näring av anti-judiska konspirationsteorier, vilka då kom att tillskrivas även de penningreformister som ej var nazister.

Denna korta genomgång har haft som sitt syfte att försöka påvisa att penningreformism är en idè som skär igenom det vanliga höger-vänsterspektrat och att man gör bäst i att försöka närma sig och analysera penningpolitiken utan att ha denna polaritet framför ögonen. Penningreformism syftar till att skapa en miljö för ekonomiska aktiviteter som gynnar alla lika och samhällsekonomin mest, istället för att vara en enskild aktör till särskild nytta. Efter att banker och betalningsmedel har reformerats kan man därefter ta ställning till de fördelningspolitiska  och ägarrättsfrågor som fortfarande utgör ett konfliktområde enligt eget tycke och smak.

Denna inställning har för penningreformismens del den svagheten att den kan komma att uppfattas som "blek" av den som har ett starkt emotionellt patos för någon särskild fördelningspolitisk fråga. En auktoriserad revisor som sköter bokföringen för både fack och arbetsköpare kan verka torr, även om hans uppgift likt fotbollsdomarens är en förutsättning för att ett rättvist spel över huvud taget kan förekomma. Det kan det vara svårt för honom att vinna popularitet både på den västra och den östra hejarklacksbänken samtidigt. Därför är det viktigt att penningreformisterna lär sig att motivera sina förslag med den allmänna samhällsnytta som kommer av att skapa förutsättningar till en långsiktigt hållbar ekonomi utan skev ackumulation av fördelar till en begränsad gruppering. Inte minst för ekologisk och social hållbarhet skall vi komma att se att detta är av allra största betydelse, eftersom att en acceptans för att ekonomis spelregler är justa är en förutsättning för att kunna samla befolkningsmajoriteten till de enorma uppgifter som står framför oss , ifall vi skall kunna komma till rätta med de begränsande ekologiska problemen utan att samhällskontraktet mellan medborgare och samhälle havererar.


Vad penningreformism är har många beskrivit bättre än mig, men för att inte lämna detta inlägg oavslutat vill jag sammanfattningsvis säga att den nutida penningreformismen fokuserar på att dagens digitala valuta är privat kontrollerad av bankväsendet istället för offentligt skapad, att den är skuldbaserad istället för tillgångsbaserad samt att den är räntedrivande. Detta sammantaget för oss in i en spiral liknande ett pyramidspel, där se som genom bankerna redan har gjort sig en förmögenhet genom att kontrollera pengaskapandet fortsätter att bli allt rikare, utan att vi andra kan göra något åt det genom annan ekonomisk kreativitet. Företagsskapande, innovationer , sociala reformer hjälper bara kortsiktigt eller några få att lyfta sig ur skuldträsket, för samhället som helhet fortsätter det privat konstruerade penningkapitalet att med mekanikens styrka fortsätta att ackumulera sig i ett fåtal gigantiska förmögenheter medan politikerna famlar planlöst för att försöka lindra konsekvenserna av detta för den skuldsatta majoriten.

Nog om detta nu för stunden

Om undergången

Vad är då problemet med undergången ? Det stora problemet verkar vara att vår mänskliga hjärna är så dålig på att förutse abstrakta hot som verkliga. Vi kan helt enkelt inte föreställa oss ett hot på pappret som en verklig händelse. Det lilla problemet är att förutse när undergången kommer. Visste vi det kunde vi planera för hur den skall tacklas, men det vet vi oftast inte. Vad gäller resursfrågorna vet vi med god säkerhet när vår nuvarande livsstil kommer till ända, om vi känner till de begränsade mängderna av ej förnyelsebara råvaror och kan förutsäga våra egna konsumtionsmönster är det bara att extrapolera framåt och säga att vid det datumet är råvarorna slut och samhället kommer att börja förfalla. Petridisken är full med bakterier, näringslösningen slut, jästsvamparna är för många och alkoholhalten har gått över 14 %. End of story. Vad gäller den relaterade klimatfrågan vet vi inte lika bestämt, eftersom vi aldrig har ruinerat våra egna överlevnadsmöjligheter på en global skala tidigare och därför behöver gissa. Vi kan hyfsat beräkna hur pass mycket varmare det kommer att bli med så och så stora utsläpp av koldioxid, men inte exakt vad denna temperaturökning kommer att få för ekologiska konsekvenser. Allt vi kan göra är att gissa utifrån vår kunskap om hur livet på planeten tidigare har reagerat på hastiga temperaturökningar. Och den kunskapen ger till handa att en ökning på upp till 2 grader är OK, 6 grader är livsfarligt. Och vi är på väg någonstans upp mellan 4 och 10 graders temperaturökning med nuvarande utveckling ÄVEN om vi lyckas förhindra framtida koldioxiutsläpp. Denna osäkerhet gär även, vilket Jordan Petersen har påpekat politiska lösningar sårbara och svårmotiverade, för hur skall vi veta om en kostbar politisk insats mot klimatförändringar har någon effekt eller inte, då vi inte vet hur läget hade sett ut utan åtgärden? Vad finns det då för tänkbara intervall för när undergången kommer att inträffa ? Låt mig då börja med att ge David Jonstads definition av ordet kollaps. Enligt honom befinner sig ett samhälle i kollaps när ett tillstånd som för 6 månader sedan hade uppfattats som en katastrof börjar betraktas som normaltillstånd. Om ett elavbrott uppfattas som en katastrof befinner sig alltså elnätet i kollaps om avbrotten sex månader senare börjar komma dagligen. Om en hungersnöd är en katastrof befinner vi oss i kollaps om den börjar återkomma varje vinter. Ordningsväsendet håller på att kollapsa när attentat som sex månader tidigare hade betraktats som katastrofala har börjat bli vardagsmat, Så hur lång tid har vi på oss innan vår tillväxtinriktade konsumtionsekonomi kollapsar och vad kan vi göra åt det ? Skulle jorden träffas av en medelstor asteroid kunde vi med dagens observationsmöjligheter bekvämt kunna svara på frågan. Den 14 augusti 2021 kl 15:32 kommer livet på Jorden att upphöra så som vi känner det. Se till att göra sin sista Thailandsresa innan dess och spara åtminstone en flaska champagne till slutet.
Vad gäller klimat och resursfrågorna är det inte på det viset. Klimatet blir inte obeboeligt över en natt och oljeriggarna kommer inte att unisont börja hosta tomt på ett givet klockslag. Istället kommer kollapsen smygande, enligt den definition av David Jonstad jag gav tidigare. Överlevnadsmöjligheterna kommer gradvis att försämras istället för att upphöra knall och fall. Därför kanske vi bör börja med att bestämma oss för vad tror det är skall gå under. Låt mig här definiera upp tre tänkbara undergångar 1) Undergång av det industrialiserade konsumtionssamhället som vi idag känner det 2) Kraftig nedgång av det antal människor och andra djurarter som planetens ekosystem klarar av att härbärgera 3) NTHE Near Term Human Extintion. En utrotning av hela människoarten och tillsammans med den flertalet arter av samma komplexitetsgrad och storlek Om vi börjar med det mjukaste alternativet 1) kan vi tänka oss allt från ett totalt sönderfall av samhällsmaskineriet a la Mad Max till ett slags permanent belägringstillstånd där planeten behöver förvaltas med något som liknar en krigstidsekonomi, med restriktioner, ransoneringar och hård samhällskontroll av alla resurskrävande aktiviteter. De som har laborerat på dessa scenarier har vaskat fram två huvudfaktorer för att bestämma vilken utveckling vi kommer att få, det framtida energipriset respektive graden av miljöpåverkan, Det vi nu verkar gå emot är låga energipriser och kraftig miljöpåverkan. Det öppnar upp för det bruna scenariet, enligt vissa kallat för ekofascism. Enligt detta är staternas möjlighet att upprätthålla vålsmonopolet intakt, medan motiven för att göra det är starka. Krav på individuell frihet kommer gradvis att sopas undan av samhällets behov av överlevnad, samtidigt som regionala ekologiska katastrofer vilka spär på antalet globala flyktingar kommer att höja ropen från folkdjupen om att livbåtarna nu är fulla och att det är dags att stänga åt gränserna för att inte ta in fler hjälpbehövande. I takt med att livsnödvändiga råvaror sinar, främst livsmedel, kommer världshandeln att få sig en törn , med stigande internationella konflikter och nationella revolter som konsekvens. Påfrestningarna kommer att bli hårda , men samhällena kommer att klara av det, till en nyfeodal situation där tanken på ständig expansion av varukonsumtion och krav på total individuell ekonomisk frihet blir ett minne blott. Något som talar för detta är den kraftiga förskjutningen från ägande av fossilenergi till landägande som pågår både bland stater och privata investerare. Markägande och kontroll av den inflödande solenergin kommer att bli framtidens maktbas, när källan till välståndet ej längre kan grävas fram ur berggrunden. Kärnkraftens vara eller inte vara kommer att påverka energipriserna, men inte tillgången på livsmedel, varför vi kan tänka oss att starka stater eller statsliknande företagkomplex använder tillgången på billig energi till att kontrollera dem som inte nödvänigt skall ha lika stor del av kakan som alla andra. Klarar vi inte av att hålla oss där ramlar vi ner i undergång nr 2) där biomassan för den mänskliga arten börjar gå ner, troligtvis tillsammans med biomassan för övriga arter på planeten Jorden. Människan som art är nu så dominerande på planeten jorden att den tillsammans med den boskap hon behöver för att upprätthålla sin livsstil utgör över 90 % av biomassan hos de landlevande större djuren, mestadels däggdjur. Vi har eliminerat flertalet konkurrerande arter på gränsen till utrotning men känner oss fortfarande hotade av tigrar och vargar. Vi hade troligtvis kunnat fortsätta att utrota alla andra arter helt, ifall vår livsstil hade varit långsiktigt hållbar. Men det är den inte. Vi förröder de naturresurser vi behöver för att upprätthålla vår civilisation i en sådan hastighet att vi gudskelov i kombination med klimathotet troligtvis kommer kunna att eliminera oss själva innan vi hinner utrota allt större landliv utom vår egen boskap. Den sjätte massutrotningen har alltså redan börjat oavsett effekterna av klimat- och resursfrågorna. Men utan dem innebär de bara en skift av biomassa till mänskligt liv från annat. Med klimatkrisen kan en ny process träda in, den att det blir svårare att upprätthålla den landgående biomassan i sig i sin helhet. Bakgrunden är denna. I basen för landlivet ligger växtligheten och under dem en ofantlig mängd svampar, rundmaskar och bakterier. Dessa bygger upp förutsättningarna för hela det högre landlivet genom det vi kallar för näringspyramiden. Högst upp i kedjan ligger då toppredatorerna och högst upp av dem människan som äter allting annat. Ju högre upp i pyramiden man ligger, desto känsligare är man för störningar. Och då människan nu utgör den absolut dominerande arten och dessutom ligger högst upp kan vi likna henne vid den mycket stora kronan på ett smalt träd med ganska svaga rötter. Risken finns att trädet tippar över vid minsta störning. Vi ser många störningar framför oss en närmaste tiden på grund av ekologiska förändringar, Temperatur- och nederbördszoner flyttar på sig. Glaciärer smälter. Stormar får mer energi. Skogsbränder blir kraftigare. Havet reser sig, (även om jag tror att det just det utgör en av de mindre riskerna. ) Och till detta kan vi lägga inverkan av pesticider och utarmning av jordkvalitet via konstgödsel i det industriella jordbruket. Om vi lägger samman alla dessa faktorer utan att gå en på detaljerna kring dem kan vi framför oss se ett scenario där en dag födan inte räcker till åt alla genom storskaliga skördemisslyckanden och/eller utfiskning. Att odla en och samma växtart på gigantiska arealer är effektivt, men leder även till risker ifall just denna växtart ett år misslyckas över hela aralen. Några som medvetandegjordes om det var irländarna under The Great Famine på 1840-talet. På den tiden kunde imperierna ännu skeppa undan maten från de områden den saknades till de som behövde dem mindre vilket förvärrade svältkatastroferna, och det skedde inom alla imperier så gör inte detta till en vänster-högerfråga. Men i framtiden kommr vi vara mer välunderrättade om vad som sker och även bättre lokalt beväpnade så räkna med att varje region med möjlighet att försvara sig kommer att slå vakt om sina förråd av livsmedel. Och därefter sälja dem till högstbjudande. När civilsamhället står inför situationen att mat saknas för att föda hela sin befolkning kommer denna att vända sig till politikerna för att be dem lösa situationen. De kommer att i det längsta försöka tala om åtgärder och be folk att hålla lugnet. Till slut kommer folk att inse att dessa ord ar tomma och att politikerna saknar metoder att lösa födokrisen på. Det är då vi kan komma att hamna in i det tredje scenariet För att allt landliv på planeten jorden skall utplånas behöver vi hjälpa till lite. Det KAN ge sig av sig självt genom ett par av de mekanismer som klimatvtarnma varnar oss för - massiva utbrott av förångat metan från havsbotten följt av svavelbomber från haven beroende på att de blivit för varma för att hålla annat än anaeroba bakterier levande. Det har hänt förr och det kan hända igen, men utsikterna är ännu osäkra för hur dessa processer fungerar, varför fönstret ännu är öppet för oss att orsaka den totala utplåningen på egen hand. Det kan vi göra på ett par olika sätt. Dels kan vi starta ett globalt kärnvapenkrig, men det har vi empiriskt visat oss bra på att låta bli , så låt oss räkna bort det scenariet från risklistan även om en global svältkatastrof skulle kunna provocera fram deen sortens lösningar. Det nya och mer troliga i skuggan av en samhällskollaps orsakad av scenarie 2) är att samhällskontrollen över miljöfarliga installationer börja braka samman i takt med att allt färre människor förlorar tron om samhällets förmåga att försörja dem med livsmedel och därför inte går till sina arbeten för att försöka hålla maskineriet igång. Härdsmältor, giftutsläpp och sjukdomssprining genom felaktig hantering av industriell utrustning skulle kunna sätta spiken i kistan i en situation där överlevnaden redan börjat bli skör. Om vi efter att på egen hand ha lagt ner mer energi på att undersöka mekanismerna hos och trovärdigheten i de olika undergångsscenarierna är det dags att återvända till den ursprungliga frågan om undergången: När kommer den, om 100 år, om 10-30 år eller har den kanske redan inträffat ? Låt oss börja med att ta en titt på Vesuvius. Vesuvius är en vulkan. Alla vet att Vesuvius får utbrott, men ingen vet riktigt när. Hon smäller i genom vart 20 :e år, men nu har hon varit tyst ända sedan 1944. Så när smäller hon nästa gång ? Ingen vet riktigt. De geologiska mätstationerna ger oss en förberedelsetid på 48 timmar . Resten bygger på våra antaganden om hur det har sett ut tidigare. Att säga att Vesuvius aldrig kommer att smälla är ovetenskapligt. Vi har ingen hållbar teori för att förklara varför hon inte skulle få ytterligare utbrott och empiri som talar emot utsagan. Att säga att hon kommer att explodera inom 10 år är också ovetenskapligt. Vi har inget bevis för att så skulle kunna komma att ske. Därför säger vi att det finns en risk för att hon skall explodera och förbjuder borrhål i närheten av vulkanen, byggnation på bergssluttningen som folk överträder genom svartbyggen och avsätter skattemedel för evakueringsplaner som politikerna sen försnillar till annat. Så förhåller sig det sociala spelet mellan vulkanism, politik och samhälle. När det kommer till klimafrågan är förhållandet något liknande. Vi vet att klimatet ändrar sig genom mänsklig påverkan och vi vet att det är riskabelt. Men inte hur riskabelt och inte exakt med vilken hastighet klimatet kommer att ändra sig. Det vi då får göra är att prognosticera utfallet genom modeller, samt att utifrån geologisk kunskap om tidigare klimatförändringar försöka dra slutsatser om vad som skall kunna komma att ske... ...ifall vi inte gör något. För till skillnad från exemplet med vulkanismen är det ju vi själva som eldar på under brasan med nytt bränsle. Vi har därmed en möjlighet att kontrollera utfallet av klimatförändringarna som vi ej har med vulkanismen Klimataktivister använder ofta ett upplägg som brukar orsaka mycket spe bland klimatfrågans tvivlar och det är för att bemöta detta tvivel som jag huvudsakligen skriver dessa inlägg. Upplägget består av två delar, en med grund i vetenskapen, en i politiken. Det ser ut så här: (Vetenskapen säger att) klimatförändringarna kommer att YYY ifall vi inte gör XXX innan ttt. YYY, XXX och ttt är variabler. Vi kan sätta dem till YYY - smälta Alpernas sista glaiciärer XXX- något för att minska koldioxidutsläppen ttt - tio år och så har vi en klimataktivistisk utsaga. YYY tillhör den vetenskapliga delen och skall mötas vetenskapligt XXX är ett politiskt lösningsförslag oh skall mötas politiskt med respekt för utsagans vetenskapliga grundval. Löser förslaget problemet ? Är det möjligt att genomföra ? Finns det bättre förslag på lösning eller kan vi rent av ignorera problemet för att åta oss annat ? Detta är en politisk debatt där målsättningar kommere in vilka inte vetenskapen kan ge svar på. Ytterst kan de vara : Vill vi överleva som art på planeten jorden ? Vetenskapen har inget svar på den frågan. ttt är en tidsangivelse som skall ha bas i både den vetenskapliga littaraturen och den politiska viljan att få något gjort. Jag skall under resten av inlägget visa att det i sättandet av denna koefficient tillkommer en faktor som varken har med vetenskap eller politik att göra , utan främst är en psykologisk faktor Problemet med att räkna in när klimatkatastrofen blir ett faktum ligger dels i att försöka beräkna hur snabbt klimatet förändrar sig samt vad vi menar med en katastrof. Till skillnad från vulkanutbrottet eller meteoritnedslaget kan vi inte ge ett diskret klockslag för när katastrofen kommer att inträffa. Processen pågår kontinuerligt, det blir bara lite , lite varmare varje år - och som standard därmed riskablare. Istället för att här fokusera på riskerna eller problembilden vill jag att vi tar en titt på tidsangivelserna för när problemen kommer att bli oss övermäktiga eller när vi behöver göra något för att de inte skall bli det. De tidsangivelser som ges kan vi dela in i tre kategorier och jag skall försöka visa varför jag tror att de i första hand är psykologiskt och ej vetenskapligt satta. Om ettundra år I klimatdebattns början såg man ofta hänvisningar till 2100 som ett brytdatum då det skull ha gått si eller så om vi inte gjorde något åt det nu. Havet skulle ha höjt sig några meter, klimatet skulle ha blivit ett par grader varmare, tundra skulle ha smält och öknar skulle ha brett ut sig. Ett sådant butskap är till för att väcka intresse för en fråga och medvetandegöra att politiska aktioner kan komma att behövas för att undvika framtida katastrofer. Det rör ju inte oss. Vi kommer att vara döda då och kanske våra barn med. Men för framtida generationer... Venedig under vatten. Bäst att göra något .... fast inte kanske just nu när BNP och tillväxten är viktigare. Ett budskap om att något kan gå fel om hundra år är en varningslampa på instrumentbrädan som man inte har sett förr och som man kanske borde åka med till verkstaden en dag för att få den kollad. Att lägga brytdatumet till just 2100 eller 2050 är ett sätt att säga att faran int är överhängande, men ändå dramatisk nog för att väcka till efter tanke. De jämna datumen bär ett omen me sig, liknande skräcken kring 2YK-buggeen. Det verkar menat att någonting skall hända just då. Och kunskapen är oprecis. Ingen har eller kommer någonsin varna för klimatförändringarnas effekter 2094 eller 2103 Om 10-30 år Att säga att vi har tio år på oss att lösa ett problem är alarmerande, liksom att effkterna av ett underlåtande att ta till åtgärder kommer att bli synliga om 30. Tio år är en kort tid, ,men inom möjligheternas ram. 30 år är avlägset, men tillräckligt närliggande för att mana till handling, flertalet av oss kommer ju fortfarande att leva då. 10-30 års perspektivet är valt just för att mana till politisk handling. 10 är ett jämnt tal, det ligger fint i munnen. Och det är ungefär två mandatperioder. Två femårsplaner. En för att inleda åtgärderna och nästa för att fullfölja planerna och komma med en första utvärdering. Ingen har däremot varnat för att vi har 16 år på oss. Det är för långt perspktiv för att mana till de omedelbara åtgärder som kanske behövs inledas redan nu för att problemet skall vara löst om 16 år. Alltså säger man istället 10. Runt klimatfrågan har det hunnit komma ett par tio-årslarm vid det här laget, vilket fått skeptikerna att anta att varningarna har varit påhittade för att driva igenom oönskade politiska beslut. Och delvis har de ju rätt. 10-årsgränsen är godtyckligt vald just för att mana till politisk aktivitet i ett läge där vi inte tidsplanen helt klar för oss. Men för tvivlarna blir det ett tecken på att faran inte är överhängande. Det har ju varnats förr utan att någonting har hänt. Klimatfrågan kanske är som Peter och Vargen skrattar de, utan att inse att poängen med den sagan är att vargen slutligen kom när folket tröttnat på attt lyssna på varningarna. Nu (eller det är redan försent) Om man vid ett par tillfällen har sagt att vi har tio år kvar att göra något och ingenting har gjorts har man bara två val - antingen säga att man hade fel förra gången, men att den här gången har vi bara tio år kvar ännu en gång. Eller så får man dra slutsatsen av det som redan är sagt och meddela att nu är det redan kört och vi kan börja ta ner skyltarna. Nu är ett alldeles för kort tidsperspektiv i klimatfrågan. Detta därför att samhällsloket har en mycket lång stoppsträcka och därför att åtgärder tar tid att genomföra. Vi vet inte heller vad som skall göras. Bland mina klimatmedvetna vänner går nu diskussionens vågor höga om vi skall satsa på mer kärnkraft eller avveckla den. Vi kan inte göra bägge och det tar tid att bli överens. Inte ens om den politiska viljan skulle finnas att dämpa klimatförändringarna kan vi på en gång bli överens om vad det är vi skall göra tillsammans för att lösa problemen. Visserligen kan alla sluta flyga, köpa en elbil och äta mindre kött. Men det är lösningar som i första hand sätter ett exempel för andra och hjälper till med nattsömnen (särskilt en lättare kost ger god nattsömn alldeles oavsett klimatfrågan) inte en lösning på den globala klimatkrisen. Nuperspektivet är alltså inte riktat till den politiska opinionen i stort, utan till två mindre grupper inom dem - preppers och doomers. Preppers är de som idag vill börja arbeta för att i själva klara sig igenom en framtida kris. Köpa ett hus på landet, odla egna grönsaker - eller överleva som street smart i en storstadsdjungel, fullpreppad med hemliga vapengömmor, förråd av torrvaror, ett spelat miserabelt yttre vid soppköerna och en fyrhjulig BOV och en fet BOB att fly med ifall krisen skulle bli akut. Doomers är de som redan har räknat in undergången. Spelet är förlorat. Det som skall till nu är sorgearbetet. Vi behöver gå igenom den globala krishanteringns fem stadier från förnekelse och aggression till resignation och nyorientering. Vad kan vi göra med den tid vi har kvar. Spendera mer tid med våra närmaste och strunta i karriären. Resa runt och se jorden eller meditera och tillordna sig ett stillsamt sinnelag. Min slutsats av denna genomgång är att jag inte vet hur det kommer att gå, men att jag inom den vetenskapliga litteraturen kan finna underlag som pekar mot både några av de mildare konsekvenserna till de allra värsta, medan min kännedom om den mänskliga naturen tiltar min framtidstro mot några av de värre scenarierna, kanske dock inte mot de allra värsta. Det vore frestande att komma med en slutlig profetia om global katastrof med mänsklig överlevnad, men jag sparar den till mina Sci Fi-berättelser, väl medveten om att ett sådant program av vissa skulle klassas som alarmism och av andra som spridande av hopium. Istället vill jag avsluta med att i tur och ordning citera Pär Holmgren, Herren Jesus Krist från Bergspredikan och Guy MPherson från Nature Bats Last: Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt Matteus 6:28-34 28 Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. 29 Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. 30 Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! 31 Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? 32 Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. 33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. 34 Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. At The Edge of Extinction , Only Love Remains