Vilka kommer att vinna i Ukraina?

Nu har inte Ryssland som motiv att ockupera halva Europa, vilket NATO-anhängarna fasar över när de vill att Sverige skall söka medlemskap. Och även ifall de ville det saknar de resurser till att ens hålla mer än delar av Östra Ukraina, vilket NATO-anhängarna hånfullt ler åt, när de analyserar det militära slagfältet. 

Men om det vore så, skulle då Sverige eller NATO passivt låta Ryssland mumsa åt sig godbit eller godbit ända tills Putin stod framme vid Dovers klippor som en modern Ceasar och beordrade sina män att gå i båtarna.

Självklart inte. En försvarsunion behöver "make a stand".Markera ett "hit men inte längre" och sen slå till mot den avancerade motståndaren med full kraft. Är det då inte det som NATO gör angående Ukraina nu? 

Egentligen inte. Vad NATO gör är att yrvaket säga att man är tagna på sängen av attacken, samtidigt som man försöker fundera ut en strategi som gör att Ukraina själva skall kunna besegra Ryssland utan att man själva behöver lägga sig i striderna med egen trupp. Det är detta som Mearsheimer för åtta år sedan kallade för "The Primrose Path" - Den ljuva vägen mot Undergången. Med uppmuntrande lockrop tubbas Ukraina att försätta sig i en situation där man får sitt land förött med hjälp av fantastiska förluster av eget manskap och västligt krigsmateriel. Orsaken till detta är att några ser nednötningen av Ukrainas försvar som en möjlighet att nöta ner Rysslands dito och på kuppen kunna göra sig propagandavinster och realisera ut föråldrade vapensystem. Ukraina är inte "The last stand". Det är inte ens strategiskt intressant, därav Västs ovilja att satsa för fullt i de pågående striderna.

Nu skall sägas att Ryssland själva hade valet att ta betet eller ej. Att de högg på kroken kommer leda till att de uppnår vissa taktiska mål på slagfältet, men i stort förlorar de övergripande strategiska målen. De har förlorat anseende i Väst, skrämt undan alla eventuella västliga bundsförvanter. De har tvärt emot sina motiv accelererat NATO-utbyggnaden österut. De delar av Ukraina som de ej ockuperar kommer att bli mer nazistiska och Ryssfientliga än någonsin. Och sanktionerna kommer att förvärra den ekonomiska utvecklingen både för dem och Västra Europa.

Så vem vinner då på det här debaclet. Inte vet jag. Men NATO-generalerna och militärindustrin jublar nog, tillsammans med personer som Patrik Oksanen och Lars Wilderäng vilka kan kapa hem marknadsandelar för sina Rysslandskritiska skriverier. Putins popularitetssiffror når skyhöga nivåer, medan förespråkarna för den  Euroasiatiska linjen i Ryssland får vatten på sin kvarn.  USA har försvagat sin egen position i Asien, genom att grotta ner sig i ett provinsiellt krig i Europa, på ett sätt som konsumerar enorma finansiella resurser utan att garantera strategiska framgångar. Samtidigt har de motat Ryssland närmare Kina, vilket de omgivande länderna till Kina oroande observerar som ett förstärkt hot mot dem.

Och jag anar att det även finns de inspiratörer som ligger bakom och gnuggar sina händer i skuggorna.

Tankar om Döden

 

Jag har länge varit besatt av tankar om Döden, vilket torde komma som en total överraskning för alla utom de som känner mig det allra minsta. Framför allt vill jag veta hur den går till. Denna morbida läggning finns dokumenterad sedan 4-års ålder då jag första gången såg Stora Sjöfallet och gråtande bad mina föräldrar att hälsa hem till faster Signe från mina sista dagar. Genom meditationen har mysteriet fått ny fart, då sinnet, fastän det upplever sig odödligt är väl medveten om att allt kroppsligt måste förgås. Så frågan är då, ifall man ej förtärs av dödliga olyckor , utan bara somnar in, hur går det till, får man vara med hela vägen? Upplever man som Sokrates att den ena funktionen efter den andra stannar av, tills dess att man ej kan kommunicera sina upplevelser längre, eller blir det bara svart som när du slår av en strömbrytare och slutligen somnar?

Jag tillhör ej de meditatörer som tror på en fortsättning, eller att sinnet på något mystiskt sätt hoppar vidare till en annan stackars kropp, det vore ett alltför grymt kosmos att leva i, antingen för hopparen eller måltavlan. Jag tror att det är en illusion skapad av rädda människor och att Buddha kom till jorden för att rätta till den, genom att omtala Nirvana som det totala utslocknandet. När det är över är det verkligen över. Farväl och Good Bye. Hälsa faster ifall hon fortfarande är i livet.

Men jag vill väldigt gärna veta mer om hur det går till. Så jag hoppas att jag inte blir sprängd i bitar av en granat, utan att jag får ligga där stilla och ompysslad, med en tilltagande infektion av något slag, omgiven av släktingar och vänner som kommer för att muntra upp mig och säga att det kommer att bli en fin sommar denna gången också och sen tänka, fan heller, den här gången ger jag mig av. Och därefter sakta, likt Sokrates, observera medan jag en efter annan tar farväl av kroppsfunktionerna.