Nu har inte Ryssland som motiv att ockupera halva Europa, vilket NATO-anhängarna fasar över när de vill att Sverige skall söka medlemskap. Och även ifall de ville det saknar de resurser till att ens hålla mer än delar av Östra Ukraina, vilket NATO-anhängarna hånfullt ler åt, när de analyserar det militära slagfältet.
Men om det vore så, skulle då Sverige eller NATO passivt låta Ryssland mumsa åt sig godbit eller godbit ända tills Putin stod framme vid Dovers klippor som en modern Ceasar och beordrade sina män att gå i båtarna.
Självklart inte. En försvarsunion behöver "make a stand".Markera ett "hit men inte längre" och sen slå till mot den avancerade motståndaren med full kraft. Är det då inte det som NATO gör angående Ukraina nu?
Egentligen inte. Vad NATO gör är att yrvaket säga att man är tagna på sängen av attacken, samtidigt som man försöker fundera ut en strategi som gör att Ukraina själva skall kunna besegra Ryssland utan att man själva behöver lägga sig i striderna med egen trupp. Det är detta som Mearsheimer för åtta år sedan kallade för "The Primrose Path" - Den ljuva vägen mot Undergången. Med uppmuntrande lockrop tubbas Ukraina att försätta sig i en situation där man får sitt land förött med hjälp av fantastiska förluster av eget manskap och västligt krigsmateriel. Orsaken till detta är att några ser nednötningen av Ukrainas försvar som en möjlighet att nöta ner Rysslands dito och på kuppen kunna göra sig propagandavinster och realisera ut föråldrade vapensystem. Ukraina är inte "The last stand". Det är inte ens strategiskt intressant, därav Västs ovilja att satsa för fullt i de pågående striderna.
Nu skall sägas att Ryssland själva hade valet att ta betet eller ej. Att de högg på kroken kommer leda till att de uppnår vissa taktiska mål på slagfältet, men i stort förlorar de övergripande strategiska målen. De har förlorat anseende i Väst, skrämt undan alla eventuella västliga bundsförvanter. De har tvärt emot sina motiv accelererat NATO-utbyggnaden österut. De delar av Ukraina som de ej ockuperar kommer att bli mer nazistiska och Ryssfientliga än någonsin. Och sanktionerna kommer att förvärra den ekonomiska utvecklingen både för dem och Västra Europa.
Så vem vinner då på det här debaclet. Inte vet jag. Men NATO-generalerna och militärindustrin jublar nog, tillsammans med personer som Patrik Oksanen och Lars Wilderäng vilka kan kapa hem marknadsandelar för sina Rysslandskritiska skriverier. Putins popularitetssiffror når skyhöga nivåer, medan förespråkarna för den Euroasiatiska linjen i Ryssland får vatten på sin kvarn. USA har försvagat sin egen position i Asien, genom att grotta ner sig i ett provinsiellt krig i Europa, på ett sätt som konsumerar enorma finansiella resurser utan att garantera strategiska framgångar. Samtidigt har de motat Ryssland närmare Kina, vilket de omgivande länderna till Kina oroande observerar som ett förstärkt hot mot dem.
Och jag anar att det även finns de inspiratörer som ligger bakom och gnuggar sina händer i skuggorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar