Jag har länge varit besatt av tankar om Döden, vilket torde komma som en total överraskning för alla utom de som känner mig det allra minsta. Framför allt vill jag veta hur den går till. Denna morbida läggning finns dokumenterad sedan 4-års ålder då jag första gången såg Stora Sjöfallet och gråtande bad mina föräldrar att hälsa hem till faster Signe från mina sista dagar. Genom meditationen har mysteriet fått ny fart, då sinnet, fastän det upplever sig odödligt är väl medveten om att allt kroppsligt måste förgås. Så frågan är då, ifall man ej förtärs av dödliga olyckor , utan bara somnar in, hur går det till, får man vara med hela vägen? Upplever man som Sokrates att den ena funktionen efter den andra stannar av, tills dess att man ej kan kommunicera sina upplevelser längre, eller blir det bara svart som när du slår av en strömbrytare och slutligen somnar?
Jag tillhör ej de meditatörer som tror på en fortsättning, eller att sinnet på något mystiskt sätt hoppar vidare till en annan stackars kropp, det vore ett alltför grymt kosmos att leva i, antingen för hopparen eller måltavlan. Jag tror att det är en illusion skapad av rädda människor och att Buddha kom till jorden för att rätta till den, genom att omtala Nirvana som det totala utslocknandet. När det är över är det verkligen över. Farväl och Good Bye. Hälsa faster ifall hon fortfarande är i livet.
Men jag vill väldigt gärna veta mer om hur det går till. Så jag hoppas att jag inte blir sprängd i bitar av en granat, utan att jag får ligga där stilla och ompysslad, med en tilltagande infektion av något slag, omgiven av släktingar och vänner som kommer för att muntra upp mig och säga att det kommer att bli en fin sommar denna gången också och sen tänka, fan heller, den här gången ger jag mig av. Och därefter sakta, likt Sokrates, observera medan jag en efter annan tar farväl av kroppsfunktionerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar