Innehållet i Tidens Tre Riktningar spinner från förtäckt självbiografi, till klassiskt äventyrsberättande, till djupare religiösa och medvetandefilosofiska spekulationer. Jag fick tillfället att återkomma till de senare häromdagen i en diskussionstråd där en Facebookvän ställde frågan ifall vi kan veta om maskiner är medvetna eller ej, utan att först definiera vad medvetandet är, vilket filosofen David Chalmers genom det hårda problemet (The Hard Problem of Consciousness för googlarna) har visat sig vara nog så bekymmersamt.

I bokens kapitel Avhandling går jag igenom några av de olika medvetandefilosofiska teorierna i en fejkad uppsats av huvudpersonen, som börjar bra med klassisk fysik och filosofi och slutar värre med påhittade teser, lämpade att skapa den speciella flerdimensionella miljö som bokens science fictionäventyr utspelar sig i. Det är upp till läsaren att finna gränsen mellan det verkliga och det påhittade, då verkligheten som vi känner den kan vara nog så utflippad på egen hand.

Mer brännande än frågan om vad medvetande är, och hur det uppstår, är frågan om vi har en fri vilja. Den har både moralfilosofiska och kvantfysiska implikationer. I en deterministisk värld, såsom de klassiska fysikerna tänkte sig den på slutet av 1800-talet, finns det ingen fri vilja, eftersom alla skeenden är fysiskt förutbestämda, så även moralfilosofins bud om godhet och onska, en tanke som kanske ledde Calvin fram till tanken att det redan var förutbästämt vilka som skulle komma till helvetet och vilka som skulle komma till himlen, oavsett deras strävan i det jordiska livet.

Kvantfysiken gjorde upp med determinismen i en smärtsam process där bl. a. Albert Einstein satsade sina kort på fel häst, genom att formulera EPR-paradoxen och förvänta sig att kvantfysiken skulle falla genom denna. Istället föll den lokalitet eller kausalitet som alla sunda människor grundar sin världsbild på. Världen är verkligen både underlig och obestämd, men är det så att Gud spelar tärning, och att vi i efterhand genom våra medvetanden efterrationaliserar utfallet som ett "fritt val", eller kan vi på något sätt manipulera materien med våra medvetanden så att någonting sker som ej bara är resultatet av naturlagarna om materiens och rörelseenergins tröghet, utan resultatet av en vilja, vilken vi suveränt forfogar över, oberoende av hur man psykologiskt väljer att definiera frihetsbegreppet. Denna vilja måste i så fall verka på dimensioner innanför Heisenbergs oräkerhetsrelation och med fenomen som bygger på en kollaps av Schrödiners sannolikhetsfunktion, de enda fenomen som tillsammans med kaosmatematiken gör kosmos luddigt i kanterna och ej deterministiskt förutbestämt.

Den som vill läsa mer om hur jag fantiserar kring detta är välkommen att besöka min hemsida, och gärna att köpa boken.