För 45 år sedan engagerade jag mig i JAK ideell förening för ekonomisk frigörelse. Föreningen hade en plan för hur man skulle kunna göra människorna fria från skuldslaveriet och skapa ett ekonomiskt system med utlåning utan ränta. Det fanns bara ett krux. Systemet gav vid tillväxt medlemmarna förmånliga lånerättigheter som attraherade nya medlemmar, men på sikt gjorde systemet instabilt. Ett fåtal kunde vid högt ränteläge få mycket fördelaktiga lån, på bekostnad av att andra medlemmars sparmedel låstes under lång tid framöver. Ifall tillväxten fortsatte växte obalanserna på ett sätt som påminde om ett pyramidspel, ett fåtal sparare i början gynnades.på de tillkommandes bekostnad,
Jag gjorde (på betald tjänstemanbatid) en omfattande analys av systemet och lade fram ett förslag på hur det skulle kunna göras mer långsiktigt stabilt, men samtidigt mindre fördelaktigt för dem som ville få stora lån snabbt och billigt under tillväxtperioderna.
Förslaget kom aldrig att läggas fram för omröstning, eftersom bankledningen valde att satsa på en annan lösning, enligt modellen ”det går nog ändå skall du se”. Jag blev mållös eftersom jag visste att det inte skulle gå. Kedjebrevseffekterna skulle accelerera, och systemet skulle haverera, inte nu, men någon gång i framtiden. I den vevan upptäckte jag penningreformismens slutsatser om hur bankvärlden skapar pengar ”ur luft” och tänkte då att, jaja, ifall de andra bankerna kan, varför skall JAK vara sämre?
I veckan skickade vänner från den tiden mig tidningsartiklar om att JAK nu befiinner sig i den likviditetskris jag varnade för då. Sedärja, tänkte jag och svarade att jag var glad för att det där inte var mitt problem längre. Jag har lämnat föreningslivet och placerat mina egna reserver på olika guldkonton.
Det som fick mig att tappa tron på våra möjligheter att skapa ett mer stabilt ekonomisk system den gången var inte så mycket att bankledningen valde bort mitt förslag, som att jag förstod av reaktionerna när jag talade med andra medlemmar om det att inte de heller ville se det. De ville ha ÄNNU mer fördelaktiga lån än vad de fick idag. De ville trolla fram ännu mer kaninpengar ur den svarta trollkarlshatten. Många hade inte engagerat sig i den gröna, miljövänliga, goda alternativbanken för atg skapa långsiktig hållbarhet, utan för att gynna sig själva så mycket det gick , oavsett konsekvenserna. Amorteringsrna på räntelånen till den lilla villan var alltför tunga för att de skulle vilja stå i kö för att bänta på sin tur. De ville ha ett pyramidspel bara de själva fick stå först i kön, men helst ett grönt och miljövänligt sådant.
Det var då jag förstod, likt Jonn Connor i Terminator 2, att vi människor ”ain’t gonna make it”. Vi komner inte att fixa det. Vi är för hungriga som art och alltför fokuserade på tillväxt för att kunna skapa långsiktigt hållbara system, vi vill ha mer av kakan och äta den med, som Timbuktu sjunger och den teknologiska utvecklingen erbjuder inga lösningar. Den skyndar bara på processen, för att göra fallet mer oundvikligt, få det att ske allt snabbare och från allt högre höjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar