Resebrev från Italien 2 - Hur står det till med feminismen?

Naturligtvis har jag inte kunnat låta bli att fråga hur det står till med feminismen i det land jag numera bor i, för då jag har tänkt stanna såpass länge att jag numera betalar månadshyra tycker jag inte att ordet "besöker" räcker till för att beskriva det jag håller på med.

Att även Italien befinner sig i en brytningstid förstår jag efter några få, men inte alltför många diskussioner jag har haft med grannar och medmänniskor om saken. Gamla familjemönster lever kvar, som att pojkar inte får sova över hos sina flickvänner förrän de har skaffat hus och gift sig, pojkar knappt lämnar mamma förrän de är 35 eller gifter sig, att kvinnor förväntas meddela sina makar vad de håller på med, fast samma meddelandeplikt inte gäller makarna och att man - underligt nog för svenskar - aldrig tackar för maten eftersom det anses så självklart att den ställs fram på bordet av den som ansvarar för hushållet, mestadels kvinnan.

Men diskussion om dessa värderingar förekommer, inte minst bland de ingifta svenska vänner jag träffar. Att mannen i hushållet hänvisar till sin mor som hjälpreda när orken i familjelivet tryter håller inte i mötet med en så främmande kultur som den svenska och det där med att ungdomar skall tvingas köpa hus innan de får sova tillsammans kanske funkade medan husen ännu kostade under 300 000 Euro, en investering som föräldrarna oftast tvingas bära på egen hand.

Men som självständig politisk rörelse har jag inte sett några spår av feminismen ännu. Jag har för säkerhets skull frågat min värdinnas son som är ledare för den största studentfackföreningen i Parma och han avvisar frågan. Det finns ingen politisk rörelse i Italien med feminismen som huvudfråga och feminismen är ett perspektiv bland andra Det finns en medvetenhet om könsdiskriminering, men det finns så många olika diskrimineringsgrunder, så varför skulle man just lyfta genusfrågan? Enligt honom är motsättningen mellan Nord och Syd i Italien den största grunden för diskriminering och viktigast att arbeta emot. Och angående frågan om kompetens och könsbalans med tanke på den svenska regeringssammansättningen förstår han inte poängen. "Om åtta män eller åtta kvinnor är mest kapabla och intelligenta är det väl bäst att man väljer dem till en grupp av tolv människor än att man försöker hitta sex av varje". En pragmatisk inställning som i hemlandet håller på att bli lika obsolet som föreställningen att unga par inte skulle
 få ligga med varandra innan de är gifta.