Resebrev från Italien 6 - Att bli italienare, kulturen

Låt mig först säga det till de av mina vänner som tycker att jag nedvärderar det svenska. Nej, det är inget fel med att vara svensk och Dan Anderson är en lika stor poet som någonsin en Vergilius eller en Dante, men vi bör förstå för vår egen självbilds skull att vi tillhör utkanten. Vi är få, vi har varit fattiga och det vi har byggt upp vår kultur på är lånegods i högre grad än vad som gäller för de centrala delarna av Europa. Och Europa är i sin tur en utkant till mer befolkningsrika centra i Syd- och Östasien. Det har så varit och det kommer att så bli igen. Europas 300-åriga koloniala överlägsenhet pga.  kunnigheten i metallurgi,  skeppsbyggarkonst och våldsanvändning kommer att ebba ut, liksom Sveriges 100-åriga tätposition beroende på vår skog, vår järnmalm och den goda förmågan att hålla sig utanför väpnade konflikter. Sönderfallet har redan börjat och vår vana att titta ut över världen från världsbästapositionen kommer att avmattas.

Den svenska kulturen är relativt mager. Den är inte dålig men mager. Antalet medeltidskatedraler är ringa. Risken att gräva upp en antik marmorkolonn behöver inte bekymra byggbolagen, även om flintyxorna kan vara nog så irriterande.  Antalet världsberömda, omdanande, normsättande konstnärer inom måleri, litteratur, musik, skulptur etc finns, men de är snabbare genomgångna. Det svenska är inte dåligt, men det är i jämförelse föga. Och det beror inte på vår oförmåga, utan på omständigheterna, vårat antal och vår plats på planeten och i historien.

Har man det klart för  sig kan man börja närma sig det italienska. Har man det inte får man det.

Från en bok på italienska om italienares och utlänningars citat om Italien har jag fått bilden , fritt citerad av "italienaren som en man som vet att han bor på en arkeologisk guldgruva men föredrar att använda den till att bygga ett hönsskjul och sätta potatis". Denna guldgruva i form av konst, litteratur, språk, arkeologi och andra kulturskatter som finns överallt i varenda by och vartenda gathörn är underligt nog även vår guldgruva, eftersom så mycket hos oss kommer från dem, men det är italienaren som har byggt sitt hönshus på de övervuxna stadsruinerna , medan vårt står på moränen.

För mig som sysslar med språk blir detta klart varje dag jag upptäcker någon ny latinsk språkskatt och känner igen den från mitt eget språks struktur och historia, väl medveten om att det är detta som är ursprunget, enkelt, klart och regelbundet mitt i förfiningen, medan det från min svenska kultur är inlånat, och därmed suddigare och omformulerat. Musikern och konstvetaren kan slå i de italienska konstlexikonen i timtal för att hitta sina förebilder. Och en arkeolog kan jag tänka mig upplever något liknande gällande smycken och krukskärvor, hur de pryttlar som hittas i vår jord har en förhistoria som kan spåras tillbaka till Medelhavet, och tacka för det, det är ju vi som är inflyttade därifrån en gång i tiden, inte de som är utflyttade från oss.

Lena Hagerman har i boken Det rena Landet, om konsten att uppfinna sina förfäder visat hur allt från lerkrukor, silverskålar, mynt, självbilder, gudasagor och historiska myter har inlånats av germanerna från medelhavsområdet, så att det blir omöjligt för oss att se på oss själva utan att samtidigt se på dem. Denna relation är dock inte omvändbar på samma sätt. Italienaren blickar sorgligt nog inte upp emot norr för att finna sina förebilder. Det  är inte Snorre Sturlasson, Axel Oxenstierna, Gustav III, Anders Zorn eller August Strindberg som är de stora nordiska förnyarna här nere utan Jultomten (som rider på amerikanska renar) , IKEA och Pippi Calsalungha. Möjligtvis Carl von Linnè eller Selma Lagerlöf. Den senare inte för Herr Arnes Penningar eller Kejsaren av Portugallien utan för Nils Holgersson. Nils och Akkas resa över Sverige är underligt nog kända, kanske är det genom barnböckerna och populärmusiken vi från norr har gjort vårt största intryck.

Detta kan göra att man som svensk kan uppfatta italienaren som kulturellt självupptagen. Allt kommer härifrån, inget kommer utifrån. All film dubbas, de flesta konstverk, matverk, viner och kulturyttringar kommer från grannskapet och som längst från Sicilien och kunskapen om omvärlden är därmed begränsad. Men det vore fel att tolka detta som ett ointresse eller en okunskap, snarare en övermättnad av kulturarv. Vart du än gräver finns det nya ruiner. Varje gatunamn har en lång förhistoria, medan en tämligen anonym ringmursomgärdad stenstad från 1400-talet kan anses ha en "modern" stadsplan. Visste ni t ex att det i Parma finns en förening eller kanske snarare en akademi bestående av personer vars förnamn återfinns i någon av Verdis operor och, att antalet medlemmar är begränsat och att en ny medlem bara väljs in när en annan dör, som med svenska Akademin? Så när Aida eller Otello avlider går akademimedlemmarna igenom folkbokföringsböckerna med samma nit som någonsin Herodes för att hitta den nya akademimedlemmen med rätt förnamn. Och denna akademi är synnerligen levande, den åker runt i skolorna och föreläser om Verdis verk och alla barn i skolan får gå på operor och konstnärer och lära sig allt om den stora operakompositören.

Men bara i Parma. I Mantova 5 mil härifrån har man sina egna konstnärer, här startade ju renässansen. Och i Piacenza 5 mil åt andra hållet firar man sina egna mecenater och adelsfamiljer och likaså i Bologna. Och då har vi ännu inte rört oss långt från Emilien.

Detta ger även nyckeln till den andra hemligheten runt italienarnas kulturliv. För det första är det rikt och originellt i betydelsen att ursprunget i hög grad uppstått på platsen. För det andra är det lokalt. Här lever föreställningen om det lokala med samma frenesi som i byarna runt Siljansringen, medan det nationella intresset är svagare och i första hand består av språket. De interna motsättningarna inom landet är även massivt på det kulturella planet. Inte ens pasta kan de göra rätt i de andra regionerna och parmaborna framhåller gärna att deras Parmigianerost måste lagras minst 24 månader, mellan den usla Padovan 15 km härifrån på andra sidan Po bara lagras i 18.

Detta gör att svensken i Italien får finna sig att kasta sig mitt in i leken och lära sig nytt. Det är här det finns och sakerna här tas på allvar. Den svenska kulturen fungerar som partytrick och man kan visst upprätthålla intresset med den en stund, men man får finna sig i att även det för oss mest välkända är ganska vagt uppfattat här, medan det som vi känner som vår förhistoria här har rika paralleller. Kort sagt  vi vet vad en fresk är, men man skall inte förvänta sig att de känner till Morahästen eller runalfabetet.

Men den 15 meter höga Pinocchiostatyn i Borås är numera känd runt flodvallarna i Torrile och dess existens, vars make inte återfinns någonstans i Italien fortsätter att förundra.