Resebrev från Italien 7 - Att bli italienare, språket del 1 - Förarbetet

Vi har ju olika förutsättningar för detta.

Min historia är lite underlig. Jag har inga förkunskaper i det italienska språket som har kommit till mig utan  ansträngning. Men jag har fått någonting annat än mer värdefullt. En obändlig ambition, lika stark som livet. Och detta beror på min fader Sigvard Nordlund som var tränare för det italienska skidlandslaget mellan 1946 och 1964 och representerade Italien i tre olympiader, 1956 i Cortina, 1960 i Squaw Walley och 1964 i Innsbruck. 1968 kom den första stora framgången genom Franco Nones guld på tremilen i Grenoble. Då hade min far redan slutat, men något av stjärnglansen stänkte ändå över på honom. Det var ju han som hade byggt upp landslaget och den italienska skidtraditionen, för att sedan lämna över ledarskapet till en annan svensk, Bengt- Herman Nilsson.

I denna svensk- italienska miljö växte jag upp. Jag deltog i träningsläger i Italien från fyraårsåldern och jag såg italienska landslagslöpare i nationell träningsdräkt besöka vårt hem i Boden långt senare. Italien var en dröm, ett annat hemland högst närvarande och jag frågade min fader, - Pappa, kan du inte lära mig lite italienska? men han svarade "Jag vet inte hur man gör, jag har bara lärt mig det på egen hand."

Så jag gjorde det enda rätta en ung man kan göra. Jag läste lagen, tog reda på att det var en rättighet för gymnasiestuderande att begära italienska som C-språk om man hade en intresserad grupp på minst 8 elever och en lärare kunnig i ämnet och en sådan fanns på Tallboskolan i Boden i form av Schweizaren och tyskaläraren Muller och gud nåde dem av mina forna klasskamrater i 9:an som sade nej till en invitation till italienskastudier och så hade vi så det underlag som behövdes och en villig lärare och därmed var italienskaundervisningen på Tallboskolan ett faktum, vad jag vet en av de tre gymnasieskolor i landet som på 1970-talet undervisade i det språket.

Jag var ingen stjärnelev på gymnasiet och jag tror inte att jag fick mer än en trea i betyg, men vad gjorde väl det. Jag hade brutit barriären och återerövrat något av min barndom. De soliga sommardagarna i Firenze fick äntligen ett namn och de lekfulla somrarna i Jesolo med jämnåriga flickor på badstränderna och långa, föräldralösa promenader bland strandgatornas cafèer var inte längre oåtkomliga för minnet och Nones guldmedalj som jag hållit i min hand var nu även min egen erövring,  men inte på det sportsliga området utan det språkliga. Jag hade återfått en del av min identitet, den som min fader fött i mig och som det återstod för mig att ta för mig av. Och så fick det förbli i många år, fram till 1984 då tidens bana åter förde mig till Venedig genom den stora för att inte säga gigantiska anarkistfestival som hölls i staden detta år.

Anarkistfestivalen i Venedig, Ciao Anarchici samlade över 5000 frihetliga socialister från hela världen. Det fanns olika anledningar till att folk åkte dit, en del ville gå på föreläsningar, andra ville supa skallen av sig, åter andra ville träffa gelikar från hela världen och stå po torgen och diskutera i en skön omgivning av temporära barserveringar och arkitektoniskt klassiska fonder . För min del fanns glädjen i att äntligen efter över ett decennium som vuxen på egen hand för förstagången få prova ut mina språkkunskaper på italiensk mark. Och efter flera trevande försök kan jag än idag klart och tydligt komma det ögonblick då det lossnade. På ett arbetarfik av den typ som då ännu fanns kvar i Venedig satt jag och en venetianare långt från anarkistfestivalens vimmel och pratade med varandra. Eller rättare sagt, han pratade och jag höll med, vad det nu än var han pratade om. För plötsligt, mitt i en mening minns jag hur hans ord blev tydliga. Likt en Neo som förvånad med ens kan börja plocka kulor ur luften i Matrix  , började jag kunna urskilja orden ett efter ett ur italienarens talflöde och långsamt plocka ihop dem till ett sammanhang, som om jag hade lyckats frysa själva tiden med mina tankar. Berusad av både upptäckten och vinet tackade jag för samtalet och stormade ut mot gränderna, där jag fann en italiensk flicka att vandra hem med på vägen längs kanalerna. Vi pratade med varandra hela vägen, på hennes språk, under paraplyet hon bar. Vi skrattade och nojsade och när det var dags att skiljas gav jag henne en kram och vem vet kanske en kyss med och jag kände mig så lycklig, så lycklig och äntligen som om jag vore slutligen hemma.

När det var dags att åka hem igen till det i Sverige väntande fängelsestraffet för vapenvägran kastade jag mig i sista minut ut ur bussen för att springa iväg och gömma mig i en buske och gråta. En kvart minst uppehöll jag mina medtrafikanter, medan ett par stadiga italienska damer talade mig tillrätta och sade att det nog var dags att jag åkte nu, för jag kunde ju trots allt alltid om jag ville komma tillbaka.