Hur enkelt är det att byta land?
Jag har fått ställa mig den frågan ofta den senaste månaden.
Vill jag flytta? Varför skall jag flytta? Kan jag försörja mig? Smiter jag eller finner jag något nytt? Efter ett tag låter jag alla dessa tankar falla samman till en punkt av beslutsamhet där jag säger till mig själv - "Nu har du påbörjat det här projektet. Fullfölj det nu så att du får någonting med dig hem från det, så att det bara inte blir ytterligare ett av dina infall som inte ledde till så mycket"
För jag har ju möjligheten att åka hem igen, till skillnad från de som flyr från värre omständigheter än mig.
Mina egna omständigheter försämras betydligt efter den 15 dec. Då tar a-kassan slut och svenska staten tar sina händer ifrån mig. Kommer jag inte hem då är jag "on my own" - och mer än det, jag får inget aktivitetsstöd heller när jag kommer hem igen. Jag blir utförsäkrad och får vända mig till socialkontoret för min försörjning.
Det här har ställt mig inför en helt ny situation. Det svenska välfärdssystemet har alltså en bortre parentes och jag kan alltså komma att hamna utanför det. Mitt hus kanske kan skänkas till ungarna i ett förskottsarv och så kan jag börja betala hyra till dem, för att kunna bo kvar i det utan att tvingas till försäljning. Eller så kan jag söka svenska jobb från Italien och inte komma hem förrän jag hittat något säkert.
Vem vet, nu är dock min finansiella situation sådan att jag har råd att fundera över det alternativet. För det finns en möjlighet för mig att skaffa permanent uppehållstillstånd här nere utan att ha hittat ett arbete att försörja mig på.
Så här funkar det:
Initialt har jag fått ett U2-tillstånd av IAF, Inspektionen för Arbetslöshetsförsäkringen att befinna mig tre månader i Italien för att söka arbete. Under denna tid får jag befinna mig här med bibehållen a-kassa och går alltså runt ekonomiskt, till och med med ett litet plus. Hittar jag ett arbete under den tiden kan jag stanna och bli italienare, söka permanent uppehållstillstånd och börja betala skatt här nere. Hittar jag inget måste jag åka hem. Pengarna från Sverige uteblir och uppehållstillståndet i Italien går ut.
Trodde jag.
För nu har det visat sig att det finns ett sätt att kringgå uträkningen. Sverige kan jag bara strunta i, hejdå till bidragspengarna, men hur gör jag för att få permanent uppehållstillstånd i Italien utan att ha arbete?
Jag vet inte om de som har skrivit reglerna har tänkt på detta, men i U2-avtalet ingår att jag måste följa den italienska arbetslöshetsmyndighetens direktiv medan jag är här nere. Och de har sagt till mig att du får söka jobb på egen hand, men skall du stå som arbetssökande måste du även studera italienska på CTP, det statliga institutet för vuxenutbildning i italienska språket. Och det liksom, passar ju mig som fina fisken, eftersom jag är i behov av fortbildning i italienska och de svenska a-kassereglerna gör det svårt för mig att studera italienska på hemmaplan. Väl inskriven på CTP har jag genom information från vänner och bekanta plötsligt fått en möjlighet att söka uppehållstillstånd som studerande. De ytterligare kriterierna för ett uppehållstillstånd är:
- En fast adress. Check
- Ett skattenummer. Fixat
- En inskrivning i det italienska sjukvårdssystemet. Fixades med hjälp av ett temporärt uppehållstillstånd från den italienska folkbokföringen Anagrafe och mitt gröna, svenska EU-sjukvårdskort.
- En försäkran att jag har tillgång till tillräckligt mycket kontanter för att försörja mig i ett år, en femsiffrig summa som enligt svenska förhållanden är överkomlig.
Just nu lutar det år det. Jag har råd, jag bor bra. Folk är vänliga mot mig - ännu så länge. Jag har sommardäck på bilen. Jag studerar italienska. Jag lär mig nya saker varje dag. Men hoppet om att få jobb är ganska svagt, vill jag hitta något att försörja mig med får jag nog ordna det på egen hand, med hjälp av egna affärsideer om export-import, turistresor eller EU-projekt. Vi får se åt vilket håll det lutar.
Det här var den enkla biten - den byråkratiska. Den andra då? Hur går det att bli italienare på riktigt, språkligt, kulturellt, socialt.
Den jättefrågan får jag återkomma till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar