The Matter of Palestine, part 3

Palestinafrågan har påverkat relationerna inte bara i Mellanöstern utan i hela världen. Den judiska diasporan har gett sionismen en röst i många länder, särskilt i USA (världens största judiska befolkning finns i New York och inte i Israel.) Men palestinierna har nu också fått uppleva sin diaspora och en uttalad önskan att skapa ett eget hemland väcks nu av palestinier som har uppnät viktiga positioner inte bara i Mellanöstern och Asien utan även i Västvärlden. Där en gång sionismen var den enda rösten som med allmän trovärdighet kunde anses sprida en sann bild av skeendena i Mellanöstern ges nu mer trovärdighet till palestinierna. Men även om de vinner argumentationen är det sionisterna som tar marken. Västbanken och Jerusalem säkras för Israel som Jabotinsky och revisionisterna hela tiden önskade skulle ske, genom judisk ockupation och besittningar, Den israeliska regeringens mål har satts av samma Menachem Begin som utformade Irguns terrorism och inneber en önskan att erhålla en övervägande judisk kontroll över hela det historiska kungarike ”Eretz Israel” som Gud lovade judarna. Detta är inte en fredlig bosättning, utan krig med andra medel: varje bosättning är en del i en större försvarsplan. Därför ser palestinierna i exil sitt land försvinna, bokstavligen, under betong och makadam.

Irgun segrade över Britterna därför att de satte upp gränser för vilka förluster de var villiga att ta. Israel har besegrat palestinierna genom att göra det klart för dem att de inte skyr några medel för att försvara sitt hemland. Denna politik tvingade grannländerna att antingen sätta upp gränser för den palestinska Fedayin eller att utvisa dem, som Jordanien gjorde. Den palestinska armen har fört katastrofer till varje land den har kommit och värst av allt i Libanon. Två inbördeskrig, utlängsk ockupation och många tusentals döda har obönhörligen följt ankomsten av det palestinska militärkommandot från Jordanien, vilket gjorde Libanon till en frontstat i deras krig mot Israel. De Israeliska framryckningarna innebar katastrof för palestinierna, men har också stängt antalet öppningar för Israel. De har genomförts av skäl som inte längre kan motiveras med ett försvar av hemlandet, därför att inget hot existerade vilket kan motivera aktioner av en sådan skala. Massakern på flyktinglägren i Chatila och Sabra uppfattades allmänt som , rätt eller fel, att Israel utnyttjade en vendetta genomförd av kristna libaneser på samma sätt som Latinamerikanska regimer använt sig av oberoende dödspatruller: att kunna eliminera en fiende utan själv behöva bära ansvar för handlingen. Gränser har nu satts upp för såväl Israelisk politik som den internationella opinionen vad gäller det framtida handlingsutrymmet.

Irgun och sammanslutningen av palestinska motståndsorganisationer har utövat samma sorts krigsföring angående samma markytor. I sin kamp för ett judiskt hemland försökte Begin misskreditera den brittiska administrationen ”Historien och våra egna observationer övertygade oss om att om vi kunde förstöra regeringens anseende.... skulle de automatiskt dra bort sina styrkor. Därför gav vi dem ingen lugn och ro på denna punkt. Genom alla år av vårt uppror slog vi emot britterns prestige, avsiktligt, outtröttligen, utan slut. ” Det var en strategi som hade fötts ur svaghet och brist på alternativ. Nu är även palestinierna utan någon trovärdig strategi i eftermälet av kriget i Libanon. De skulle kunna göra värre saker än att spela samma spel som Irgun.