Fel parti vann

Nu när den politiska melodifestivalen är över och vi alla kan konstatera att fel parti vann och vi har gråtit färdigt över detta kanske det är tid för en stunds självrannsakan över varför det kunde gå så här. Hur kan ett invandrarfientligt parti med nazistiska rötter , aluminiumrörskravaller och Palmehatarsånger ha gått och blivit Sveriges tredje största?

Själv är jag inte förvånad. Jag är mer förvånad över att miljöpartiet klappade ihop och fick sina siffror från EU-valet mer än halverade. Jag har dock en förklaring till det med och då de delvis hänger ihop så börjar vi med sverigedemokraternas framgångar.

För den som har diskuterat med sverigedemokrater på nätet i obskyra grupper som ”Fri politisk debatt...” etc vet att de sällan håller en hög argumentationsnivå. Mest handlar det om två saker: 1) Fy fan för alla muslimer och invandrare och fy fan för den politiskt korrekta elit som stödjer dem och kallar mig för rasist. 2) En längtan tillbaka till den tid då Sverige var okomplicerat, välfärdssystemet starkt och framtidsutsikterna goda. "Per- Albin Hansson minus muslimer" har någon sammanfattat Sverigedemokraterna som och lägger du till brist på retorisk förfining kommer du slutresultatet bra nära.

Denna väljargrupp av bullriga, oroliga invandrarfiender med dåligt språk har alltså de politiska motståndarna bemött antingen med att tiga ihjäl deras oro i sak, eller i olika grad av akademisk vitsighet kalla dem för just bullriga, oroliga invandrarfiender med dåligt språk.

Som om de skulle bry sig över detta?

Sveriges politiska debatt har blivit en namnkallar- och fingerpekardiskussion, där de duktigare eleverna längre fram i klassen tävlar om guldstjärnor genom att tillsammans med fröken peka finger åt busarna längst bak i klassrummet. Den upprörda nyvakenhet som nu har drabbat riket handlar främst om att dessa buspojkar, för det är mest unga män vi talar om, har valt sig att inte ställa sig i skamvrån, utan istället busrösta för att visa fröken och de duktiga eleverna att de minsann har en plats på jorden med att fylla.

Sverigedemokraternas siffror är ett existentiellt vrål om att VI FINNS MED från en grupp människor som skiter högaktningsfullt i vad partiets företrädare i riksdagen håller på med, om de argumenterar eller slåss med järnrör eller om deras parti har en solkig nazisthistoria. Så vadå? Inrättade inte socialdemokratin ett rasbiologiskt institut och stödde kastrering av förståndshandikappade? Låg inte vänsterpartiet i knät på östdiktaturer ända in på 1980-talet? Vilka är ni att komma här och komma.

Jag befarade denna utveckling redan 1988 då Olle Olsson i Sjöbo beslöt sig för att använda den kommunala självbestämmanderätten till att hålla en folkomröstning om flyktingmottagandet. Den politiska och kulturella eliten i Stockholmstrakten visste inte till sig av upprördhet. Svinolle kallades han som fräckt vågade fråga folket om vad de hade för åsikt i frågan.Kändisar som Hasse Alfredsson åkte ner till Skåne för att tala förstånd med honom ivrigt påhejad av pressen. Det få talade om var dock att det var gott om kommuner som inte tog emot några flyktingar utan någon omröstning. Det upprörande i Sjöbo-Olles fall var alltså att han dristade sig om att fråga folket om deras åsikter, vilket så klart upprörde medelklassen i Stockholm, eftersom de var av en helt annan åsikt och visste att Olle skulle vinna valet. Jag stödde då som rätt så ensam anarkist Olles rätt att använda det kommunala självstyret och folkomröstningen till det den är till för – att fråga medborgarna om hur de vill ha det. Jag hade stött Olles beslut om att hålla en folkomröstning och jag hade röstat JA till att ta emot flyktingar och jag hade debatterat med honom öppet om det om jag nu hade bott i Sjöbo och haft något med saken att göra.

Efter denna episod har avståndet mellan de duktiga längst fram i klassen och dumskallarna där bak skenat dithän att vi nu inte har bara ett utan kanske hela tre nya partier vilka sätter indelningsfrågorna i centrum, samt ett gammalt. Vänsterpartiet som äldst i klassen sätter klass mot klass och det är hederligt, eftersom klassamhället är den enda indelning som är tydligt institutionell spårbar. Sverigedemokraterna sätter svenskar och gamla invandrare mot nya invandrare, medan feministiskt initiativ sätter kvinnor mot män - förlåt, jag menar vill att kvinnor och män skall samarbeta för att kvinnor skall få det bättre. Dessa indelningspartier fokuserar på att sätta grupper mot varandra och därigenom väcka upp känslor hos respektive stödgrupp att just deras politik är bäst för den gruppen, vilket ger dem en möjlighet att rösta i egenintresse. Skillnaden mellan sverigedemokraterna och de övriga är att deras indelningsnorm inte är lika stilig och det omtalas för dem jämt och ständigt tills bergsäkerhet uppstår bland de rättrådiga och dövhet bland de utmobbade. De utmobbade ser dock igenom vad de uppfattar som skenheligheten i diskussionen. Svarta och kvinnor får man inte hetsa mot, då är man rasist eller sexist. Men vita män minsann! Och så röstar de med sverigedemokraterna.

Det är i den här vevan vi får ta in miljöpartiets valnedgång. Miljöpartiet är något så ovanligt som ett politiskt parti med sakkunskap och helhetssyn, samt en vision i några av de avgörande framtidsfrågor vilka berör alla. Ekonomin, klimatet och miljön. Miljöpartiet skall rättmätigt vara ett av de tre största partierna, tillsammans med moderaterna som stödjer borgarklassen och kapitalismen, samt socialdemokraterna vilka disciplinerar arbetarklassen i hopp om bättre sjukförsäkringar, Miljöpartiet vill få oss att arbeta mindre, konsumera mindre, sluta skita ner i miljön, rädda klimatet och bevara de materiella resurserna till kommande generationer. Kan det bli mer ansvarstagande eller framtidsvisionärt än så? Nej då. Men sämre kan det bli, eftersom partiet troligen sporrad eller hotad av feministiskt initiativs framgångar gav sig in på att skuldbelägga de vita medelålders männen för att vinna tillbaka några promille från den rosa kanten. Det var inte bara Åsa Romsons famösa Almedalstal som ställde till det, innan henne och efter EU-valet var det flera debattörer som gick ut i pressen och skuldbelade vita män för deras bilåkande, deras flygplansvanor och deras ovilja mot att bli vegetarianer. Jag som varit vegetarian sedan 1978 och inte tog körkort förrän jag var 35 år och det som ansvarstagande familjefader och har sett kvinnor i min närhet under dessa år gladeligen både köra bil och äta kött har lite svårt att ta till mig sådan argumentation utan att känna mig mycket trött. Visserligen kan jag bita ihop tänderna och tänka ”låt feministerna hålla på” som många välmenande män i min generation gör, men jag kan inte komma undan att en identitetspolitik av detta slag är en exakt kopia av det sverigedemokrater håller på med när de framhåller att utlänningar är överrepresenterade på landets fängelser. Det är en normativ strukturalism som sammanbinder moraliska egenskaper med demografiska grupper, enda skillnaden är att sverigedemokraternas mummel håller till längre bak i klassen, medan de finare könsrasisterna sitter närmare fröken – och därmed omedvetet ger legitimitet åt det rastlösa surret längst bak i klassen.

Miljöpartiet vann nog inte många röster på sitt lyftande av det feministiska perspektivet, eftersom det redan finns ett annat parti som gjort detta till sin huvudfråga och försöker komma in i riksdagen med hjälp av det. Istället tror jag att man förlorade möjligheten att lyfta fram det som är partiets styrka – en helhetssyn vad gäller klimat och miljö, samt öppningen till ett ekonomiskt tänkande på väg bort från tillväxtsamhället.

En dag kommer kanske det politiska samtalet att återvända till kärnfrågorna, ekonomi, försvar – för ett sådant kommer att behövas, klimat och miljö. Tills dess får vi finna oss i att låta politiken vara en popularitetstävling angående vilka kön, etniska grupper och sexuella läggningar vi tycker mest synd om i vår ambition att göra det mer lika för alla, fast ändå småliberalt så att de som sitter längst fram i klassen, närmast fröken, skall få goda chanser att klättra och pryda sig med guldstjärnor