Om privat och offentlig moral, samt välvilja som ett påtryckningsmedel

Jag tror att det är viktigt att skilja på privat och offentlig moral. Det är när du inte gör det som du får en sharialagstiftning. Den privata moralen är just till för att få människor att växa, föra dem närmare varandra. Den offentliga moralen handlar om att skapa ett regelverk för att gripa in i människors liv med olika påtryckningsmedel. Den skall man vara försiktig med.

Bra moral kommer inifrån. Utifrån kommande moral är rättesnören. Sådana rättesnören skall vara klart utformade. Detta är värdegrunden som vi alla delar, detta är lagen vårt handlande vilar på. Emellan detta och den personliga moralen blir det då ett glapp för var och en att utforma sin livsinställning på. Blir den offentliga moralen för omfattande - för petimeterstyrd eller allmänt luddig så tröttnar folk och känner sig kvävda. Det måste finnas ett utrymme där det personliga får ta plats. Det har sagts om Sverige att detta land är så litet att det bara finns plats för en åsikt åt gången och jag kan tycka att det ligger något i det. Därför skall myndigheterna vara tydliga i sin roll som informatörer och tjänsteutövare utifrån normer som är fastställa för dem, inte av dem. Partierna drar upp de stora riktlinjerna i fri ideologisk debatt. Och här skall man kunna säga "Så här tycker vi, detta står vi för". Men när man kommer ner till sakfrågenivån skall myndighetspersonen ta vid. Ge underlag, förklara hur det ligger till, ge motiv för besluten. 

När politiker konfronteras med denna nivå tar de (utifrån rädsla eller insikt om sin bristande sakkunskap) ofta till moraliska övertoner "Hur kan du tycka så här?" "Jag trodde inte jag skulle få höra något liknande i en politisk debatt" "Vad har du för människosyn" "Är du rasist?" . Det ger åhörarna ett intryck av att det finns en färdigbestämd offentlig politisk moral som man "måste" dela, vilket det inte gör. Och de som inte delar den eller inte tycker sig ha fått sina sakfrågor bemötta skräms då i händerna på missnöjespartierna. Och det är synd för Sverige, för ett öppet samtal är det enda vi har att möta framtiden med