Konspirationsteori for Dummies, eller hur djupt är kaninhålet egentligen

I sagan om Alice i Underlandet av Lewis Carroll följer flickan Alice efter en talande kanin ner i ett kaninhål. Kaninhålet visar sig vara mynningen till en underjordisk grotta och när hon tittar ner i det tappar hon fotfästet och trillar ner genom en djup brunn rakt ner i ett underland fullt med magiska svampar, talande katter och spelkortsdrottningar som ropar "Hugg huvudet av dem" till henne och andra undersåtar.

För mig har detta blivit sinnesbilden för hur konspirationsteoriernas värld fungerar och hur man själv skall förhålla sig till dem. Jag tror att min första tanke runt detta kom via filmen Matrix där protagonisten Neo drivs av en klåda. Det är någonting som inte står rätt till i världen. Det är någonting i beskrivningen av den som retar honom,något som inte verkar hänga ihop, så han börjar leta efter revor i väven för att få kontakt med andra som har samma upplevelse. Till slut.får en signal från sin dator att följa den vita kaninen, en klar referens till sagan om Alice i Underlandet. Den vita kaninen visar sig här vara en tatuering på en flickas axel och när han följer efter henne kommer han så småningom i kontakt med Trinity (Den Heliga Treenigheten) och Morpheus (Sömnens Gud) som leder honom fram till uppvaknandet och visar honom på att den  hela den värld vi lever i är ett illusoriskt datorprogram. Ingenting är verkligt, vår sömn är total och när vi vaknar upp ur den hamnar vi i ett helvetiskt mardrömsuniversum styrt av maskiner. Detta kan sägas vara den totala konspirationsteorin, visserligen filosofiskt intressant som en gnostisk allegori, men inte plausibelt eller användbar för en förståelse av den värld vi lever i. Om allt i den är en lögn,vart finns då det strå av sanning vi skall utgå ifrån för att börja nysta i den?

I den andra änden av skalan hittar vi på den gröna trovärdighetsgräsmattan människor som glatt springer omkring och spelar krocket, inte följer efter några vita kaniner och inte ens ser mullvadshögarna omkring dem som något tecken på oro. För dem räcker den information de får till sig genom TV, skvaller och tidningar för att hålla ordning på världen. De bor i en städad vrå av den. Gräsmattan är välklippt, runt om den hägrar den farliga skogen med alla dess monster, religiösa galningar, fattiga efterblivna, kommunister och  terrorister vilka hotar lugnet och friden och allt efter ideologisk läggning försöker de skydda sig från farorna genom att stödja stjärnbanersprydda riddare i blåvit rustning, eller så springer de runt i skogsbrynet som räddande änglar för att hjälpa de stackare som försöker fly ut från monstren i skogen till den fina gräsmattan.  Himlen är klar och molnfri, som en stjärnbeströdd prydnad om vilken man kan tänka "men var slutar den egentligen" och därefter läsa ett stycke i Bibeln om vår Herre eller se ett program om Big Bang på Discovery Channel, allt efter teistisk eller ateistisk läggning. Men vita kaniner som försöker leda ner en i underjorden skall man definitivt undvika att följa, för sånt blir man bara galen av.

Om man befinner sig någonstans mellan dessa två ytterligheter, och jag kan villigt enrollera mig i denna grupp,  har man likt Neo någonstans drabbats av en klåda, börjat ställa sig frågan om den allmänt accepterade beskrivningen av verkligheten verkligen stämmer, men känner sig för den skull inte villig att handlöst kasta sig ner i ett bottenlöst hål fullt av rymdödlor och magiska svampar. Vi är några stycken som aktivt ställer oss frågor och kritiskt analyserar den information vi för  för att ställa samman egna mentala kartor, något avvikande från den offentliga dagordningen Antalet kartor i cirkulation har fram tills nyligen varit begränsade och överkomliga, men med tillgången till internet har vi fått en överdos av världskartor tillgängliga, vilka sträcker sig från det milt kritiska till det regelrätt paranoida. Frågan har då uppstått - hur djupt är kaninhålet egentligen och hur skall vi bära oss åt för att titta ner i det utan att tappa fotfästet.

För den akademiskt sinnade skeptikern är problemet enkelt. Man håller sig till peer reviewade rapporter och tittar efter källor och referenser. Finns sådana så tillfogar man den nya informationen till sin gamla världsbild. Det är en säker och handfast metod - den har bara en nackdel. Den går väldigt långsamt, medan informationsflödet i media och på webben går blixtsnabbt. Världen händer bra mycket fortare än vi hinner analysera den. Risken blir då att man med ett alltför försiktigt förhållningssätt ratar ny information hellre än att objektivt och förutsättningslöst försöka sätta sig in i den. I sitt letande efter snabba referenser fångas man av negativa kommentarer och ett påpekande om att "den källan inte går att lita på" räcker ofta från att avbryta sitt sökande helt. I det läget kan man komma att omedvetet fångas i ett nytt informationskrig- slagfältet om de svartmålade referenserna. Plötsligt befinner man sig inte i ett studie av sakinnehåll, utan i ett ordkrig om vem av budbärarna som är de minst eller mest trovärdiga.

I andra änden av hålet, strax över den magiska svampnivån finns de vildvuxna teorier som man finner helt orimliga för att inte säga stötande. Vid en första anblick ratar men dem helt, därför att de på ett osannolikt, ologiskt eller smaklöst sätt går emot allt man tidigare lärt sig. Till dessa idèer hör för min del förintelseförnekelse, teorier om att månlandningen är ett hoax eller ja, rymdödlors runtspringande i vår vardag. Har man akademisk kännedom på området, som jag om astronomin, är det enkelt att avfärdaen del av teorierna, eftersom de strider mot flera år av studier där ingenting tidigare tyder på att de skulle ha någon relevans. I andra fall, som förintelsen för min del, finns bara allmänkunskap i form av skolundervisning och populärvetenskap och överlagrat på detta ett socialt stigma om att inte ifrågasätta. Tanken att förintelsen aldrig skedde är lätt att ta avstånd ifrån, eftersom floden av motbevis är överväldigande. Men om någon då påstår att nazisterna aldrig gjorde tvål av avrättade judar utan att detta är en vandringssägen uppstår oron, särskilt om den är backad med hyfsat goda referenser. Vad är sant runt denna detalj som åtminstone för mig var en viktig pusselbit för att skapa ett emotionellt drama runt förintelsen. Var det så, eller är detta ett exempel på krigspropaganda. Om så, vad mer kan vara påhittat? Och av vem och varför?

Fakta kan alltid behöva revideras. Vår bild av verkligheten är inte komplett. Det vi tog som en sanning igår kan i ljuset av ny kunskap komma att förfäktas eller vederläggas. Det är en del av den normala intellektuella processen. Men konspirationsteorier handlar om något djupare än så. De säger att vissa fakta om världen medvetet förfalskas för att tjäna någons syfte. Den felaktiga världsbilden beror inte på okunskap eller tillfälligheter, den är medvetet ditplacerad för att dölja sanningen för oss, eller för att sätta oss i emotionella tillstånd där vi är oförmögna att se verkligheten som den är. I det påstår konspirationsteorin något mer än att det vi tror på inte är sant, den säger också att någon vill att vi skall tro på det för att deras egentliga syften inte skall bli avslöjade.

Först bör vi fråga oss om det ens behövs konspirationsteorier. Räcker det inte med akademisk forskning runt ämnen som statskunskap, internationella konflikter och  politisk historia? En vän till mig svarar att de behövs med följande argumentation. 1) Det finns konspirationer. (Det vet vi för de avslöjas då och då) 2) Vi vet inte hur de ser ut i detalj. 3) Därför är vi begränsade till att teoretisera kring dem.  Motargumentet är att det är lätt att förspilla alltför mycket intellektuell möda på marginell och spektakulär information, när det finns mer tillgänglig kunskap av större värde. Och slutligen, spiken i kistan för de värsta dumheterna, en felaktig konspirationsteori kan få oss att jaga efter fel målbild, hetsa mot oskyldiga grupper och till syvende og sidst kan vi själva bli använda som nyttiga idioter i ett konspiratoriskt spel vi själva inte begriper.

Hur skall vi då ta oss an de tillgängliga  teorier på ett sätt så att vi får största möjliga utbyte av dem och hur skall vi arbeta för att skapa och utveckla våra egna? Jag tänkte här ge några av mina egna korta svar på detta och arbeta mig Bottom - Up, dvs börja med att sortera bort det allra mest onödiga för att arbeta mig fram till det som möjligtvis kan vara värt att ta på allvar. Så här följer några frågor i punktform vilka behöver besvaras:

• Vad vill du uppnå genom att studera konspirationer

Konspirationsteorin har alltid ett centrum. Detta centrum är du. Det är du som studerar världen för att få en förståelse av den och det är din blick som avgör vad som är sant och troligt, värdefullt och värdelöst. Möjligt eller omöjligt. Varför söker du svar på en viss fråga? Varför vill du vakna upp ur Matrix?

Mystikern G. I. Gurdjieff sade att vissa människor, inte alla, hade en esoterisk drift att söka efter sanningen. Han sade att de besatt ett magnetiskt centrum. De nöjde sig inte med världen som den presenterades för dem, med dess lättillgängliga trosföreställningar och ideologier,  dess smak och lukter, de sökte efter en djupare sanning vilken kunde tillfredsställa deras längtan efter att förstå deras plats i tillvaron och tillvarons syften. Dessa människor blev sökare efter "hemlig" esoterisk kunskap, efter upplysning. Men så fanns det människor vars magnetiska centra var "splittrade". Deras kompassnålar letade sig inte fram till kärnan i tillvaron på rätt sätt, utan de gick vilse på villovägar, de såg facetter och hakade fast vid dem, de blev besatta, mörka och destruktiva. Han sägs ha avfärdat satanisten Alistar Crowley som kom till honom för att söka kunskap av Gurdjieffs esoteriska system  Fjärde Vägen av anledningen att Crowleys energi var "smutsig".  Mer oskyldiga får på villovägar fastnar i Ufologi, astrologi, utvecklar paranoida system av att vara övervakade, blir rättshaverister eller besatta av någon historisk detalj de anser vara felaktigt beskrivna. Ett gemensamt för många av dessa är att de sätter fokus långt bort och betraktar lögnen, eller den förtigna hemligheten någonstans utanför sig själva utan att fundera över sin egen relevans till den. Det är ett misstag. Allt sökande börjar med dig själv och konspirationen är bara relevant i den mån att den på något sätt förhindrar dig i att formulera ditt medvetande om hur verkligheten är beskaffad

• Vad har en viss konspirationsteori för relevans för dig och andra

En bekant till mig har offrat en del av sitt liv på att försöka bevisa att Shakespeare var en synonym som Lord Byron använde för de verk han inte ville ge ut i eget namn. Han har fått en avhandling om detta underkänd och hävdar att den inom den litterära forskningen finns en aktiv motvilja mot att gräva i detta, vilken angränsar till ett konspiratoriskt tänkande - de vill inte veta hur det verkligen ligger till, därför att...

Frågan är vilken relevans detta har för någon annan än honom själv, som har lagt ner arbete på det. För mig - ingen alls. Jag skiter i om Shakespeare var Kungen av England eller Nostradamus, För den litterära forskningen skulle det kanske vara ett  genombrott och det skulle kanske kunna leda till att ett antal läroböcker fick skrivas om, någon  fick lämna över sin professur och en eller annan dokumentär fick nyinspelas för utbildningsradion. Men mer än det, knappast. En familjeangelägenhet med begränsad spridning inom akademin.

Något mer angeläget vore det kanske om den gamla Västgötaskolans tankar om att Svea Rikes Vagga låg väster om Vättern och att det gamla Upsala i själva verket var en by på Skaraslätten, trots hårdnackat motstånd och aktivt förtigande från den etablerade historievetenskapens sida skulle visa sig var sanna.  Det skulle ha implikationer för den svenska självbilden och vem vet, kanske på sikt få konsekvenser för att förskjuta maktscentrumet i landet mer åt väster. I vart fall skulle fördelningen av resurser för arkeologiska utgrävningar troligen se annorlunda ut.

I andra betydelseänden finns teorierna om  Illuminati, Ny Världsordning, sionistiska världskonspirationer, stundtals spetsade med utomjordiska inslag och historiska Atlantisteorier. Dessa konspirationsteorier har betydelse för alla. Skulle det vara som de säger är   alla påverkade. De  kanske beroende på sin utformning hetsar till intolerans och förföljelse av människor som inget har med dem att göra. Det är därför av större betydelse att dessa blir både belysta och kritiskt granskade för att  den gemensamma förståelsen av världen skall bli så korrekt som möjligt.

Det man bör tänka på för egen del är om den energi man själv lägger ner på att förstå en konspirationsteori har någon relation till dess betydelse. Om inte, vad är det man egentligen söker, vad är det man egentligen försöker påvisa? Om ens huvudsakliga drivkraft är att känna sig betydelsefull eller ha något intressant att prata om kanske man istället skall kamma sig och skaffa sig en utbildning,  lära sig trollkonster eller gå i yoga för att förbättra sin fysik och hälsa. Om man söker stöd för en gnagande känsla av att världen styrs av mäktiga män som lurar oss kanske man skall fokusera på att studera hur banksystemet fungerar och lägga böckerna om Velikovsky och Hollow Earth-teorin åt sidan

• Hur kan jag skilja agnarna från vetet?

Även om det är vettigt att utgå från sin intuition och magkänsla är det ett misstag att avfärda en konspirationsteori eller alternativ beskrivning av verkligheten därför att den är "orimlig". Orimlighet är inget bra motargument. Kvantfysiken har ofta absurda konsekvenser vilka inte ens Einstein kunde smälta, dock har den visat sig vara den mest solida beskrivningen av verkligheten vi känner till. Om det är några som känner till detta så är det konspirationsteoretikerna. Ett motargument att "så kan det ju inte vara, nu får du ta av dig foliehatten" kommer knappast få någon annan troende att ta av sig foliehatten, troligtvis kommer hen att trycka till den hårdare istället. Vad man istället bör titta efter är saker som logiska orimligheter, bristande relevans, samt teorier vilka kan vederläggas genom faktafel eller vetenskapfilosofiska argument. Jag skall ta dem en efter en, men först en kommentar till om orimlighet

En fråga som kommit att intressera mig genom åren är reinkarnation. Jag finner tanken om reinkarnation orimlig, men kittlande och med inverkan på min självbild, alltså relevant som sakfråga. Jag mediterar och i de miljöer jag söker min andliga näring omhuldas reinkarnation som en grundläggande sanning eller angelägen hypotes. Jag har själv inga minnen av tidigare liv, ingen given förvissning om att jag kommer att leva igen, men heller inga starka motbevis mot att det inte kan vara så, annat än uppfattningen att det verkar orimligt. 

När jag sökte information om forskning runt reinkarnation på nätet fann jag på Wikipedia referenser till en akademisk studie från USA angående barns minnen av tidigare liv. Den var intressant i och för sig, men intressantare var den akademiska diskussionen runt boken. Det visade sig, inte oväntat, att det fanns stark kritik angående metod, bias , mm, särskilt med tanke på att den person som gjort avhandlingen tillhörde någon slags frikyrklig gruppering. Det intressanta var att en person med psykologbakgrund gjort en analys av avhandlingen och kritiken mot den och funnit att det visserligen fanns svagheter i avhandlingen, men att frågan om bias var mycket tydligare att upptäcka hos de som hade kommit med kritiken. Kärnan i motargumenten från kritikerna hade varit just "Det kan inte ligga till på det viset, det är orimligt" vilket hade lett in motargumentationen i cirkelargument, mer anfrätta av förutfattade meningar än avhandlingen.

Detta ger inget svar på frågan om reinkarnation finns eller inte, men den visar på svagheten att avfärda ett resonemang utifrån "sunt förnuft" eller orimlighetsargument. Magkänslan är bra att ha för att  välja vad man skall läsa och vad som är bäst att lägga åt sidan och inte slösa mer tid på, men den är inget bra motargument mot en person övertygad om motsatsen genom sin magkänsla. Ställd inför frågan om rymdödlors infiltration i den mänskliga genmassan kan man därför utifrån sin magkänsla hoppa över det kapitlet, flina och fråga efter bevis och i avsaknad av sådana övergå till att håna öppet, men man kan inte svara att "Det kan inte vara på det viset" om man inte själv har bevis för att det inte kan vara på det viset. Den som hör mig säga *host*  Popper *host* här hör rätt och vi kan komma in på detta senare. Men först till frågan om vad man verkligen kan säga är orimligt, nämligen:

1. Logiska felslut. Anhängare av konspirationsteorier är ofta ovilliga att dra ut de logiska konsekvenserna av sina egna resonemang. En anledningen kan vara att de i första hand är arga på de som sitter inne på den "officiella sanningen" och därför alltför okritiskt tar opponenter till den som sanningssägare. Detta kan funka en gång, men det kan bli problem om man gör det flera. För att exemplifiera detta kan vi ta påståendet: "Månlandningen är en bluff. Människan var aldrig på månen och när vi var där mötte vi utomjordingar, men det har regeringen förtigit".  Denna utsaga innehåller ett logiskt felslut. Vi kan inte ha mött utomjordingar på månen om vi inte någonsin har varit där". Ingen konspirationsteoretiker har framfört just denna mening, men på konspirationsinriktade forum har jag mött teorierna parallellt utan att debattörerna har gått in och ifrågasatt varandras påståenden. Lätt är då att vi i de konspiratoriska miljöerna får en "anything goes"- mentalitet där varje kritik av den officiella bilden ses som ett bekräftande av att denna är lögnaktig och därför kommer att stärka varandra även om de säger emot varandra sinsemellan. Nej WTC kan inte både ha sprängts av underrättelsetjänsten Mossad och fastighetsägaren i syfte att få ut försäkringspengar, om nu inte Mossad och fastighetsägaren stod i maskopi med varandra, vilket då blir en ny konspirationsteori som sammanfogar de båda andra. Att konspirationsteorier skall vara logiskt sammanhängande och att de vid konflikter utesluter varandra är ett mentalt grundkrav man bör ställa på sig själv och andra inför varje diskussion på området
2. Bristande relevans. Nästa punkt som kan användas för att skilja agnarna från vetet har jag redan varit inne på. Vilken relevans har det att Lord Byron skrev under synonymen Shakespeare. Vilken inverkan har det att telefonomröstningen i Eurovisionsschlagerfestivalen 2010 var riggad eller inte och i så fall för vem. Antalet personer i Federal Reservs styrelse som är av en viss etnicitet, kön eller sexuell läggning, har det någon inverkan på Federal Reserves sätt att arbeta eller inte? På den senaste punkten är det frestande att tro att en sådan påverkan skulle kunna ske, man skulle kunna tänka sig att personsammansättningen ger en bias i bankens beslut, men det är ett sociologiskt antagande snarare än en konspirationsteori. För att något skall ske konspiratoriskt skall det ske medvetet och helst i hemlighet. Konspiratörerna skall veta vad de håller på med, veta att de manipulerar beslut till förmån för den egna grupperingen på ett otillbörligt sätt - och hur gör en grupp det som är offentligt kontrollerad och inte enhälliga? Det räcker med att en ledamot av egenintresse signalerar vad gruppen håller på med för att den skall avslöjas. En institutions arbetssätt kan undersökas genom analys av dess beslut och beslutens konsekvenser utan att persongalleriets sammansättning specialstuderas. Och om personsammansättningen skall vara relevant bör man kunna koppla hur just det persongarnityret har lett till just det beslutet. Jag säger inte att det är irrelevant vilken etnicitet eller vilket kön en beslutsfattare har, bara att de beslut som fattas i sig ger en bra bild av hur världen fungerar utan att identiteten hos personen bakom beslutet granskas. Det är strukturer vi talar om, som sagt. En konspirationsteori handlar om det fördolda, om männen och kvinnorna bakom de som fattar besluten. Att snöa in på kön och etnicitet hos kända beslutsfattare kan därför leda till stigmatisering av hela folkgrupper utan att någon ytterligare förståelse uppnås, vilket leder bort fokus från konspirationstanken och ställer grupper av oskyldiga människor mot varandra. Håll fokus på det relevanta så att den sortens avledningar lättare kan sorteras undan.
3. Faktafelsproportionalitet. Som konspirationsteoretiker får man ställa samma faktakrav på sina egna teorier som de officiella bilder man försöker skjuta i sank. Påstår man att det är orimligt att en skyskrapa kan rasa samman av värmeutvecklingen från ett brinnande flygplan som just kraschat med det, samtidigt som man tror att intergalaktiska reptilgener kan spridas genom en befolkning utan att upptäckas, att himlakroppars läge kan inverka på den politiska utvecklingen på jorden utan att orsaksmekanismen ytterligare behöver förklaras eller hänvisar man till litterära stycken vars autenticitet var ifrågasatta eller dementerade redan veckan efter de publicerades kanske man som konspirationsteoretiker skal ta sig en funderare över om man förväntar sig bli seriöst bemött eller inte. Eller vänta. Det gör de ju inte , därför åligger det oss andra som läser teorierna att göra det. Bara för att någon hittar ett fel runt redovisningen om hur tvillingtornen på Manhattan rasade betyder det inte att vart hugskott eller ens något som försöker ge förklaringen till vad som egentligen hände är förklarat med stor visshet. Det är en sak att ifrågasätta en officiell historieskrivning, en annan sak att föra  fram en egen alternativ teori. Gör man det bör man underkasta den samma krav på underlag, överensstämmelse med kontrollerbara fakta och framför allt trovärdighet vad gäller syftet som den ursprungliga teorin hade. Om man märker att en konspirationsteori saknar detta bör man allvarligt ifrågasätta dess värde
4. Slutigen - vetenskapsfilosofi. Det är en ynnest för varje granskare av konspirationsteorier att ha läst detta. Som redan nämnts är inte en teori sann bara för att en annan teori är falsk. Nej, en teori är inte ens sann bara för att den är sann. Falsifierbarhet. Det som enligt Popper behövs för att en teori skall vara vetenskapligt sann är att den förutom att beskriva verkligheten, dvs ger rätt resultat när man applicerar den, måste gå att motbevisa på något sätt. Går den inte att motbevisa är den inte en kontrollerbar , vetenskaplig teori, utan en tro, en religion,en fantasi eller någonting annat. Och en religion är som alla vet precis som en penis, fin att ha, någonting man tom. kan vara stolt över, men inget man tar fram och viftar med publikt, särskilt för människor som inte har bett om att få se den.
   
   
   Ta t ex påståendet att alla araber är terrorister. Är det en falsifierbar teori, går den att motbevisa? Ja, det gör det. Det som behövs är att undersöka alla muslimer tills man hittar någon som inte är terrorist. Så länge man inte hittar någon icke-terroristisk muslim är teorin sann och falsifierbar. Men så fort man hittar en muslim som inte är terrorist - voilá då faller teorin som motbevisad. Å andra sidan, ta teorin att vår civilisation härrör från det sjunkna Atlantis och att den tidigaste mänskliga civilisationskunskapen, pyramiderna, astronomin och skriftens uppkomst kommer som rester från denna tidigare högkultur som nu gått oss förlorad. Det finns inga trovärdiga, hårda bevis för att de skulle kunna vara så, annat än vad Platon skrev i en bok nån gång och diverse folksagor som pratar om liknande. Finns det då någon möjlighet att motbevisa teorin? Svar- nej. Hur skall vi kunna bevisa att Atlantis INTE fanns. Hur skall vi vederlägga föreställningen om en tidigare okänd mänsklig högkultur som gått förlorad. Svar - det kan vi inte. I ett mellanläge hittar vi teorier som att "USA/Islam/Illuminati ligger bakom alla krig på jorden idag.   Vi  kanske kan hävda att det finns något krig som inte stämmer in på beskrivningen. Den troende kan dock hävda att det bara är för att vi inte har sett alla ingående trådar. EGENTLIGEN ligger den hemliga aggressorn bakom detta krig med, det är bara det att vi inte har avslöjat alla fakta om det hemliga nätverket ännu. Och ju hemligare eller diffusare den dolda fienden är, desto enklare är det att säga att vi inte känner till alla fakta om den ännu  

Om vi varken kan bevisa eller vederlägga teorin kan vi ingenting säga om dess sanningsvärde, det bästa vi kan göra är att återgå till relevanskriteriet. VAD SPELAR TEORIN FÖR ROLL?  Den just nämnda Atlantisteorin återkommer i diverse konspirationsscenarier som ett underlag för att visa att de maktkonstellationer teorin talar om har en urgammal historia, är ytterst mäktig och väletablerad. En slags steroid för konspirationsteorin alltså. Funktionen är att göra oss emotionellt överväldigade. Utsatta för ett sådant påverkansförsök har vi dock ett utmärkt nästa vapen att ta till, överflödighetsdödaren:

Occams rakkniv. Denna vetenskapsfilosofiska figur säger oss att av två olika teorier som båda förklarar verkligheten på ett fullödigt sätt skall vi välja den minst komplicerade. Så låt oss då ta två olika teorier. Den första säger oss att världen kontrolleras av ett litet antal människor med stort inflytande över politik och finansväsende och att dessa känner varandra väl och för förhandlingar med varandra som vi inte känner till eller är inbjudna till, medan den andra teorin säger samma sak som den första, plus att ett dessa personers släkter känner varandra sen det svunna Atlantis dagar, samt har ospårbara intergalaktiska ödlegener i blodet, ja då ser vi enkelt att den förra teorin är mindre komplicerad och alltså att föredra, ifall inte den andra teorin TILLFÖR något av kunskapsvärde som inte den första redan gör, på ett kontrollerbart och falsifierbart sätt.

Närliggande Occams rakkniv ligger ytterligare ett kriterium man kan lägga på konspirationer för att teorierna om dem skall vara intressanta. Det är att en konspiration är mer trovärdig ju färre personer som aktivt är inblandad i den. Ju fler personer den involverar, desto större risk att någon läcker och vi får reda på den. Människor har av naturen svårt för att hålla tyst och stora, tysta, okända eller obevisbara konspirationer är mindre sannolika än små.

Det leder fram till en sista och avslutande slutsats för detta kapitel i handboken - konspirationer är antingen relativt begränsade eller redan kända.  Detta för oss in på något jag tänkte prata om i nästa avsnitt - att de mest intressanta konspirationerna redan är kända och försiggår i öppen dager, vi gör oss bara blinda för dem av samma anledning som vi inte ser smutsen i tvättstugan, utan istället sätter på en video eller går till grannen för att snacka skit över en kopp kaffe. Så om detta kapitel har varit rätt restriktivt angående hur djupt vi skall titta ner i kaninhålet kommer nästa avsnitt att vara mer positivt. Där kommer jag ta upp de anledningar som finns för att tro på konspirationer., samt vilka fakta vi har runt omkring oss vilka pekar i deras riktning.