Det bor 1,8 miljoner människor i Gaza, ett området ungefär lika stort som Orust. Medelåldern är 17 år,vilket betyder att runt en miljon av dem är barn. Runt 10 000 av dem tillhör Hamas militära gren, en extremistisk gerilla vars existens har lyfts fram av Israel självt i ett försök att underminera Al Fatah runt Yassir Arafat och andra mer moderata ledare.
Med en miljon barn som gisslan skickar Hamas hemmagjorda raketer in på Israeliskt territorium och som svar skickar en av världens mest välbeväpnade armèer hela helvetets arsenal av bomber och krigsverktyg in över Gaza, dödar tusentals, sårar ännu fler , driver hundratusentals från sina hem och traumatiserar en hel generation barn för livet.
Världssamfundets bästa svar på detta är lama protester, trötta suckar samt ett löfte om att genast tillföra Israel mer vapen, mer pengar under ett höjt röstläge från Benjamin Netanyahu som offentligt tillåts läxa upp sina bidragsgivare för att visa vem det är som styr i området och i världen. Dock kan det förhoppningsvis vara så att spelet under bordet runt det ökade stödet har skett mot ett utbyte om ett omedelbart tillbakadragande av marktrupper från Gaza
De av er som känner vanmakt över detta vill jag rekommendera att läsa Ursula K Le Guins kortnovell "De som vandrar sin väg från Omelas". Den handlar om ett kungarike där alla lever i lycka, väl medvetna om att deras lycka beror på att en liten, minderårig flicka sitter inspärrad ensam och skitig i en källarvrå utan hopp om att någonsin se dagsljuset. Släpps hon ut i det fria kommer hela kungariket och all dess glädje att omedelbart rasa samman.
Vad finns det för lösning ur dilemmat? Låta flickstackarn sitta kvar och skratta glatt tillsammans med andra väl medveten om hennes lidande? Släppa ut henne och rasera hela kungariket. Eller bara vända sig om, gå sin väg och vandra iväg ifrån Omelas.
Konsten att renovera ett trädgårdsland
3 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar