Dagen efter 9/11 eller hur jag fick sparken från ekobrottsmyndigheten pga en muslimsk skjorta

Den här historien är så bizarr att jag skulle inte tro på den om jag inte själv hade varit med om den. Så om ni väljer att inte tro på den förstår jag er. Tilltron till myndigheterna är väsentlig  för ens förmåga att agera samhälleligt konstruktivt och en förtroendedip på nämnda område kan avsevärt skada ens lust att förbli dem lojala.

I slutet av 1990-talet arbetade jag kvartstid som konsult på JAK-medlemsbank, en medlemsägd ekonomisk förening med räntefri ekonomi som bärande affärsidè. Jag befann mig i övrigt i arbetslöshet efter en långtidssjukskrivning och blev mycket glad när utbildningsbolaget Same But Different i Malmö gav mig en chans att börja arbeta på Ekobrottsmyndigheten i Göteborg som inhyrd utbildare på Excel ur Officepaketet. JAg hade tidigare utbildat både döva och interner på Excel, så jag trodde att poliser, ekonomer och åklagare skulle bli en enkel match, men ack vad jag bedrog mig.

Låt mig börja med att konstatera att min arbetsinsats var välbehövlig. Detta var år 2001 och medan merparten av världen och absolut majoriteten av de ekonomiska brottslingarna hade gått över till PC satt nämnda jurister , ekonomer och polisutredare fortfarande och harvade på med räknedosor. Min uppgift var att lära dem trollkonster som att summera ihop saldon i ett excelark istället för att slå in dem manuellt på en miniräknare och den sysslan utfördes i reguljär klassrumsmiljö på myndigheten med mig som utbildare och EBM-personalen som elever framför sina internetlösa datorer i vackra, räta bänkrader.

Jag kände mig vid detta tillfälle stolt över att återigen vara en del av samhällsapparaten efter en tids sjukskrivning och faktiskt även över att stå på "rätt sida" i samhällskampen. Jag hade varit syndikalist i över 20 år och sprungit på gatorna med glada stridsrop som "Hjälp polisen - slå dig själv" och "Skäll på systemet - Voff. voff. voff" så visst var det nervöst att som revolutionär infiltratör arbeta på en polismyndighet, men detta var som sagt år 2001, året efter Göteborgskravallerna och jag kände skam över hur demonstranterna hade betett sig då och jag var på väg bort från den syndikalistiska rörelsen. Mitt förslag om att använda LS strejkfond för att ersätta självrisken för handlarna på Avenyn istället för att stödja ligisterna i fängelsecellerna med cigaretter och telefonkort hade röstats ner bryskt på det som kom att bli mitt sista LS-möte inom SAC, en historia som jag glatt berättade i lunchmatsalen på EBM för att visa vilken samhällslojal och pålitlig prick jag hade blivit.

Gemenskapen i lunchrummet var hjärtlig, rå , sexistisk och invandrarfientlig, precis som man förväntar sig av ett lunchrum på en polismyndighet. Det var hyfsat tvåkönat beroende på tillskottet av kvinnor från ekonom- och åklagarsidan, EBM drar folk från flera olika yrkesgrupper, inte bara poliskåren. Trots detta var den sexistiska stämningen i råaste laget för mig. Särskilt minns jag historien som  en polisman berättade till de andras skratt och jubel:

"Du vet, det var två göbbar som skulle åka till Thailands på semester. En av dem somnar och under tiden går en flygvärdinna igenom vad man skall akta sig för i Thailand: "Do not engage in prostitutes. Half of them have tuberculosis and the other half has AIDS". I slutet av talet vaknar den andre gubben och frågar den första vad flygvärdinnan hade sagt.-Jo,svarade han på hög Götebosska. DU SKALL BÅRA KNÖLLA HORERNA SOM HOSTAR!"

Detta var som sagt i början av tjugohundratalet medan AIDS-skräcken satt i väggarna, så det kanske var någon form av krisbearbetning, men jag tyckte ändå att det ar i grövsta laget. Det fick mig dock att lugna ner mig angående min förhistoria inom syndikalismen. Om poliserna själva låg på denna moraliska nivå så kanske mina egna revolutionera snedtramp var lättare att komma till tals med.

Även i rökrummet fördes politiska diskussioner och här kommer vi in på Palestinafrågan. Stödet för Israel var som väntat kompakt, men en ung stridbar advokat, med kortklippt ljust hår, runda glasögon och prydlig blazer/kavajkombination, som något tagen ur en svartvit pojkfilm från en internatskola på 1950-talet försvarade med frenesi palestinierna vilket förvånade mig, eftersom hans högborgerliga utseende inte brukar brukar signalera om de sympatierna. Men det visade sig att han hade en syster som arbetade som utrikeskorrespondent i Israel och hon hade berättat för honom om hur apartheid fungerar i praktiken, vilket nog upprörde hans juristsjäl och väckte ett engagemang ovanlig för den klädselkombinationen. Jag gav honom mitt stöd i dessa diskussioner, men berörde i övrigt inte Palestinafrågan på jobbet för egen hand.

Efter denna arbetsmiljöbeskrivning har det blivit dags att komma till kärnfrågan - hur det gick till när jag blev avskedad som en säkerhetsrisk för att ha burit en muslimsk skjorta på arbetet. Men låt oss backa tillbaka en dag innan, till tisdagen den elfte september 2001. Den dagen satt jag på en lunchrestaurang vid Pustervikskanalen och käkade sen lunch. Jag hade slutat tidigare på eftermiddagen för att kunna följa med min dotter Fanny som fyllde elva den dagen  till Universeum. Plötsligt händer något på TV:n i lokalen. En bild på ett flygplan som kör in i en skyskrapa på Manhattan. Och sen ett till. Ja, ni förstår vad som hände och jag kanske inte behöver tala om att jag fortfarande är skyldig Fanny det där medöket på Universeum. Hela hennes födelsedag gick åt till att sitta absorberad framför TV:n för att följa de senaste nyheterna med avbrott för ett och annat  disträ "Ja må hon leva" med påföljande paketöppnande.

Om tisdagen hade varit  bizarr , så blev onsdagen för min del värre. Tidigt på morgonen får jag ett samtal från min arbetsledare på Same But Different som med oförstående förvåning i rösten frågar mig om det har hänt något på arbetet. Nej, svarar jag, inte vad jag kan påminna mig, orolig för att några av de syndikalisthistorier jag har berättat i lunchrummet skall ha nått fram till högre ort. - I vart fall, säger min arbetsledare, du har blivit avstängd från arbetet som en säkerhetsrisk, din kod är borttagen och de har meddelat att de inte vill se dig i lokalerna längre. Vi har fått skicka dit en annan utbildare från Malmö. Och det konstigaste av allt - de säger att orsaken är att du har burit en muslimsk skjorta på arbetet. Förstår du något av detta.

Det tog ett tag, men till slut förstod jag att den där garderobsgrävningen jag gjort dagen, eller dagarna innan inte hade varit så lyckad. I brist på andra rena kläder, och ni som känner mig kommer att tro mig, hittade jag bara en vit skjorta med företagsemblemet "JAK Medlemsbank för räntefri ekonomi". Jag visste när jag tog den på mig att det inte var OK att gå till arbetet med reklam för en förening som myndigheten inte hade hyrt in som utförare, men jag tänkte att de nog skulle låta det passera, räntefri ekonomi låg ju inom arbetsfältet för myndigheten så att säga.

Men där bedrog jag mig. Någon hade kopplat samman "räntefri ekonomi", vilket är en av grundpelarna inom islam och tillsammans med mina åsikter i palestinafrågan kommit fram till att jag var en muslimsk terrorist och därmed en säkerhetsrisk för myndigheten. Jag häpnade över myndighetens uppfinningsrikedom, men kom för mig att fråga om det inte var något mer än det de hade klagat på. -Ja, sade min arbetsledare, det var två saker till. Du hade suttit och sovit i en säkerhetssluss så att de hade fått släppa ut dig och du hade gått utan skor i klassrummet. Det var hela försyndelselistan.

Förutom det där med säkerhetsslussen, vilken var en sådan att dörrarna låste sig om man tog för lång tid på sig när man skulle passera den, vilket jag hade gjort när jag satt mig ner och blundat meditativt på en stol i ett par minuter, så var det alltså den muslimfarliga JAK-skjortan som var orsaken till mitt avsked. Mitt emellan förbluffad och förbannad ringde jag upp juridikprofessor Dennis Töllborg på Göteborgs Handelshögskola, vilken jag visste var en expert på frågor rörande politisk svartlistning inom arbetslivet och frågade honom om råd. -Har du deras uttalande skriftligt, frågade han? Nej, svarade jag. -Då kan du glömma det här fallet sade han. Myndigheten kommer aldrig att erkänna, det enda du kan göra är att gå till pressen för att skandalisera dem och försöka tvinga fram en förlikning. Med tanke på min goda vilja att som konstruktiv samhällsmedborgare återinträda i arbetslivet kände jag motvilja mot att låta det första numret bli en rättsskandal, varpå jag tackade för samtalet och istället ringde upp EBM. Där blev jag raskt kopplad till en jurist, som tydligen var inläst på händelsen, för han förnekade nervöst och mekaniskt alla påståenden om någon muslimsk skjorta , utan sade att det var andra orsaker till att jag ansetts olämplig att fortsätta på myndigheten, om det nu var det där med skorna och slussen han drog en gång till eller om han hittade på nya anklagelser minns jag inte. Muren var i alla fall uppreste och jag förstod att jag inte skulle få någonting ur honom annat än det han hade blivit instruerad om att säga till mig.

Därför avslutade jag samtalet med honom och EBM med följande begäran. -Jag ser mig fortfarande som er utbildare och nu skall jag utbilda er i arbetsrätt. Det ni nu har gjort mot mig är tillräckligt för att dra er till domstol , skrämdes jag med. - Därför skall ni nu sätta ihop en kursutvärdering där det står att jag har varit usel som utbildare och skicka till Same But Different. Gör ni inte det drar jag er till press och domstol, men om ni gör det skall jag låta det bero, för då har ni lärt er något och det var för att utbilda er som jag kom till er och fick betalt för min närvaro.

Två veckor senare damp en usel kursutvärdering ner hos Same But Different, varpå jag ringde upp advokaten på EBM för att gratulera honom till hans läraktighet. Det var det sista samtalet jag hade med EBM, men inte min sista arbetsinsats inom området, eftersom jag snart därefter fick arbete hos en föga seriös handlare inom branschen begagnade arbetsfordon och under fem år gjorde mitt allra bästa för att se till att hans verksamhet inte skulle bli föremål för min tidigare arbetsköpares granskning, ända tills den gräns att jag började kalla mig själv för consigliere istället för kontorschef.

I efterdyningen av denna händelse har jag likt många andra kommit att fundera över autenticiteten i 9/11-händelserna samt vilken betydelse dessa kan ha haft för mitt eget bryska avsked från ekobrottsmyndigheten dagen efteråt. Framför allt undrar jag över den snabba brännmärkningen av muslimska element som en säkerhetsrisk. Var det ett färdigt utskick som låg redo i faxarna på CIA och direkt vidarebefordrades ut till västvärldens myndigheter för att de skulle ta agera snabbt, innan någon bevisning eller utredning om orsaken till WTC-sprängningen fanns redo. Och som svenska myndigheter lydigt tog till sig från första sekund. Eller satt islamofobin och paranoian redan så hårt i väggarna hos ekobrottsmyndigheten att en association runt ett ord på en tröja räckte för att få säkerhetsradarn att sniffa igång på egen hand utan amerikansk hjälp. Jag vet inte vilket av dessa alternativ som skrämmer mig mest, men vi kan väl säga som så att jag är öppen för förklaringsmodeller andra än de officiella för att försöka förstå hur världen har förändrats från 2001 och framåt, från den hoppfulla och fredliga stämning som rådde på 1990-talet efter Berlinmurens fall, till den dystopiska terrorismparanoia som några duktiga ränksmidare har lyckats väva ihop åt oss rakt framför våra ögon.

Nu varroabehandling i bigården.