Ända sedan människan kom på hur man skapar fiktiva värden har rädslan
för att bli upptäckt med byxorna nere följd henne som en svart skugga.
Att ha fem kor i ladugården är en sak. Att ha ett värdebevis på att de
bör finnas där är ett annat. Förr eller senare riskerar man att någon
vill kolla mjölken de levererar, och då kan det visa sig att den är bra
tunn i det senare fallet.
Risken för "bank runs", begreppet har
ingen tydlig svensk motsvarighet, förföljer därför de privata bankerna ,
på samma sätt som att risken för hyperinflation skrämmer staterna. De
första guldsmederna som lärde sig hur man kan skapa sig förmögenheter
genom att skriva ut fler skuldsedlar än det fanns guld som täckte dem i
kassavalven riskerade att då och då bli ruinerade, när kunderna med
skuldsedlar i sin ägo kom i mängder för att samtidigt plocka ut sitt
guld och det inte fanns där. Bankerna som lärde sig att göra om
skuldsedlarna , vilka var tänkta att representera guldet till siffror i
konteringsböcker vilka var tänkta att representera sedlarna vilka var
tänkta att representera guldet löpte dessutom risken att kunderna skulle
komma i massor för att hämta ut skuldsedlarna vilka var tänkta att
representera guldet som inte fanns där, bara för att upptäcka att inte
heller de fanns där.
Med den digitala revolutionen och Nixons
frikopplande av dollarn från guldet, vilket samtidigt genom Bretton
Woods frikopplade alla andra valutor från det hände något dramatiskt.
Bankernas risker för att råka ut för bank runs minimerades, medan
staternas risker för hyperinflation sköts på framtiden. Genom att slopa
löftet att sedlarna skulle kunna bytas ut mot något annat än sedlar blev
betalningsmedlet reducerat till en offentlig förtroendefråga och genom
det digitala klareringssystemet garanterades bankerna en oändlig
tillgång av likvida medel. Det senare förtjänar en särskild fundering ,
så vi skall ta ett ögonblick på oss för att gå igenom denna innan
slutknorren kommer.
När banken skapar en miljon "ur luft" genom
att samtidigt bokföra en likvid skuld på kundens tillgångssida som en
skuld i den egna boken och en långsiktigt skuld på en miljon för kunden
som en tillgång i den egna skulle man ju kunna tycka att risken för en
bank run ökade. Någon skulle ju vilja komma och se sen där nyskapade
miljonen i reda sedlar, vilka då inte finns tryckta ännu och även om
sedelpressen i Tumba som numera ligger någonstans i Finland arbetar
snabbt så kanske den inte arbetar så snabbt att miljonen hinner
levereras enligt kundens önskemål, det kanske inte ens finns
tillräckligt många träd kvar för att göra papper av för att täcka den.
Risken för detta är nu minimal, eftersom de nyskapade pengarna ALDRIG
LÄMNAR BANKSYSTEMET: Det är som att du säger "Hej, jag har en kanin i
min hatt" till publiken och när den vill titta efter var kaninen är så
säger trollkarlen "Nu ligger den i en annan hatt" när det visar sig att
hatten är tom.
Kunden som just fått "låna" en miljon plockar
nämligen, troligtvis, aldrig ut den i reda pengar. Istället köper han
ett hus för den av en annan kund i banken, varför de digitala pengarna
förs över från ett konto till ett annat i banken. Skulle kontot för den
andra kunden ligga i en annan bank och det ansamlas för mycket digitala
kontanter i den ena banken i förhållande till den andra så klarerar
bankerna det dem emellan nattetid genom att konstatera att "jaha, nu har
du lite för mycket digitala pengar, medan jag har för lite" Då skriver
vi en intern skuldsedel oss emellan , så har du plötsligt dina digitala
pengar igen som förut. Och där bankerna inte klarar av att buffra de
digitala pengarna längre, så hjälper staterna till med arbetet genom att
skriva statsskuldsväxlar och derivat.
Den enda gång någon riskerar att vilja
titta efter var kon står är när kunden går till bankomaten för att hämta
ut sin peng, och då 10 minuter senare lämna över den till en affärsman
som vid dagens slut stoppar tillbaka pengen i bankens sedelfack igen för
att fylla på bankomaten igen.
Detta frikopplande av pengen från
den fysiska verkligheten tillåter då bankerna att skapa mer och mer och
mer och mer pengar och sätta dem i cirkulation för att göra vinster på
räntemarginaler, vilka då kräver att mer pengar skapas genom skuld för
att kunna finansiera kapitalackumulationen genom vinstökningen. Staterna
å sin sida kan skriva ut hur mycket statsskuldsedlar som helst, tills
någon får för sig att kontrollera om staterna någonin kommer att kunna
återbetala dem, vilket så klart ingen skall göra eftersom det då blir
knas för alla, om man nu inte är en liten stat som Cypern eller Grekland
, vilken kan tvingas till hysteriska sparåtgärder för att se till att
den allmänna välfärden och offentliga ägendet skärs ner för att
överföras till bankernas allmänna vinstackumulation
Istället för
bank runs och hyperinflation fruktar staterna och bankerna därför numera
ett annat spöke , vilket med en social term kallas för det
"samhälleliga eller sociala koncensus". Denna term beskriver det
förtroende allmänheten har för att saker går rätt till. Det är detta
förtroende som får folk att gå till arbetet varje dag och som får
handlarna att ta emot de digitala skuldsedlarna som människorna handlar
för. Det är det som får den ena personen att acceptera att någon annan
"äger" det där huset som står där, oavsett om det är bebott eller inte.
Och det är det som förhindrar människor från att bara ta för sig varor
utan att betala med skuldsedlar som någon annan har skapat åt dem ur
tunna luften, det som får dem att tro att det skall finnas pensioner de
kan leva på när de slutar att arbeta och också får dem att inte ställa
sig själva alltför många besvärliga frågor om trovärdigheten i samtliga
av de ovanstående antagandena.
Om det sociala konsensus skulle
rasa i ett land skulle det snabbt bli mycket, mycket besvärligt. Därför
ser bankerna och staterna noga till att inte förklara för allmänheten
vad det är de håller på med. Istället försöker man göra ekonomi "svårt"
och "komplicerat" genom att finansiera nationalekonomiska institutioner
med syftet att förvilla bort funderingar om hur pengar och förmögenheter
skapas, liksom att man skapar en mediaindustri som försöker göra Kens
och Beyonces kärleksgräl till en viktigare världshändelse än frågan om
bönderna i Yucatan har mat för dagen eller inte.
Om det sociala
konsencus rasar blir det mycket mycket farligt. Då kommer människor i
slutändan att börja döda varandra för att få behålla det de tror är
deras egna. Striden om de fiktiva korna som inte står i båset längre och
aldrig har gjort det kommer att dränkas i verkligt blod. Och då är det
viktigt att rätt människor får skulden och blir dödade och de kommer i
framtiden som många gånger tidigare bli dem som står längst från
kapitalackumulationsprocessen, de som aldrig några pengar har haft och
aldrig har haft en chans att kunna ackumulera några.
Frost
6 år sedan