översatt till svenska av Jerker Nordlund.
Första delen
Genom århundradena av förskingring, förföljelser och förtryck
har det alltjämt funnits judar i Palestina.
Kontinuerliga bosättningar kan följas tillbaka till biblisk tid. Lika
säkert är det faktum att Palestina har varit ett arabland sedan 600-talet och
Jerusalem är lika heligt för muslimerna som för judarna. Parallellerna
fortsätter genom ett par
tvillingrevolutioner som har utbrutit, först bland judarna, därefter bland
araberna., där båda har försökt skapa en nationalstat i landet Palestina. Vid
San Remokonferensen 1920 förlänades Storbritannien Palestina och åtog sig att
skapa ett judiskt nationalhem enligt Balfourdeklarationen från 1917. Efter konstaterandet att ”Hans Majestäts
Regering ser med fördel etablerandet av ett nationalhem för det judiska folket,
och kommer göra sina bästa ansträngningar för att underlätta förverkligandet av
detta mål” fortsätter deklarationen med det viktiga villkoret ”vill vi göra
klart att ingenting får ske vilket kan förfördela de icke-judiska folkgrupperna
i Palestina deras civila och religiösa rättigheter”. Dessa olika mål var inte
förenliga
Från början kom antagonismen mellan judar och araber till
våldsamt uttryck. Under 1920-talet dödade araberna många fler judar, än judarna
dödade araber, men i takt med att de judiska samhällena blev bättre
organiserade för självförsvar och den Brittiska polisen och armen gjorde mer
för att försvara dem , så kom dödsiffrorna att jämna ut sig. Inte förrän 1937,
efter att ha lidit av attacker under 15 år började judarna organisera
hämndaktioner och mot-terror, även om det Judiska Nationalrådet tog avstånd
från varje våldsaktion mot den arabiska befolkningen. Men från slutet av
1930-talet kom rösten från de militanta sionisterna, ledda av Vladimor
Jabotinsky att höras allt starkare. Under en världskongressen i Prag
deklarerade de att Arabisk terror skulle bemötas med judisk terror och att de
motsatte sig varje plan som skulle ”frånta det judiska folket sin rätt att
etablera en judisk stat på båda sidor om Jordanfloden”. I praktiken blev det ”Vita
pappret” från 1939 , vilket representerade britternas slutgiltiga
lösningsförslag på Palestinafrågan en katastrof för den sionistiska saken, för
den tillät endast en begränsad judisk immigration fram till 1944, och därefter
endast efter tillåtelse från araberna, i praktiken ett totalt
immigrationsförbud. Under det vita pappret fanns ingen utsikt att nå en judisk
majoritet i någon del av Palestina, än mindre ”på båda sidor om Jordanfloden”
De sionistiska revisionisterna var redan ursinniga på det
Vita Pappret, de såg på britterna som mördare, kollektivt skyldiga i takt med
att bevisen från koncentrationslägren och nazisternas förföljelser blev mer
allmänt kända. 1943 deklarerade Irgun Zvai Leumi, den mest militanta av de
judiska självförsvarstrupperna vilka till stor del var ansvariga för de illdåd
som begicks som följd av arabiska massakrer på judar, att de hade startat en revolt mot det
Brittiska mandatet.
Under ledarskap av en polsk jude Menachem Begin,som en gång
hade haft som plan att ta med sig en arme av polska fanatiker för att med vapenmakt erövra landet ”Eretz
Israel” lanserade Irgun en kampanj med ”symbolisk
terrorism” i avsikt att provocera Britterna. De skulle visas upp som en brutal
ockupationsmakt istället för en ärlig förvaltare av Palestina för allas bästa. ”Kriget”
satte igång den 12 februari 1944 och bestod till stor del av nålstick –
bombattacker och revolutionär propaganda – allt som den lilla, dåligt utrustade
organisationen kunde åstadkomma.
Så i september började Irgun ett program för att lönnmörda
brittiska officerare och i mitten av oktober hade mer än 15 blivit dödade. Till
att börja med försökte de judiska officiella företrädarna hjälpa britterna
att stampa ner vildingarna i Irgun, men
med tiden kom de att uppnå ett pragmatiskt samarbete med den militanta
sionismen. Terrorkampanjen fick förnyad
kraft 1945 och 1946 sändes terrorgrupper ut till Europa. En bomb skadade den
brittiska ambassaden i Rom i Oktober 1946. I Palestina lovade Irgun
hämndaktioner i takt med att organisationens medlemmar blev hårt åtgångna.
Efter att flera Irgunmedlemmar hade avrättats och en ”en död för varje död” – kampanj hade
utannonserats avrättade Irgun i juli 1947 två fångna brittiska sergeanter som
vedergällning för tre egna avrättade . Det
kom omedelbart ett vredesutbrott från Storbritannien
där judiska butiker i Liverpool och Glasgow attackerades. Majoriteten ville se
ett tillbakadragande och inga fler brittiska dödsoffer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar