Är jag en kulturpersonlighet ännu?

När jag var liten och gick i skola och söndagsskola var litteratur någonting fint. Böcker var någonting som stod högst uppe i bokhyllan, ovanför vaserna och släktklenoderna och togs sällan ner om de ens sprättades upp. Namnen på titlarna var fina och ärevördiga, moderna liberaler och arbetarförfattare som Olof Lagercrantz, Ivar Lo- Johansson, Eyvind Jonsson eller Harry Martinsson. Eller så var det klassiker som Dumas med De Tre Musketörerna eller Jules Verne.

Litteratur hade klass och status nästan bortom det uppnåeliga, den skrevs av andra och den talades mer om än den lästes. Om det inte gällde barn och ungdomsböcker som uppmuntrades som ett bättre alternativ till serietidningarna.

Så kom pocketeran varpå vardagsläsandet tog steget ut från barnkammaren in i de vuxnas värld. mer litteratur översattes och kommersialiserades och mängden omskrivna författare ökade. Fler blev publicerade och en egalitär våg svepte genom kultursverige där beredskapen för att testa obeprövade namn ökade.

Denna experimentluste ledde snart över till självbekännelse- och skandallitteraturens millennium. Carina Rydberg vek ut sin sängkammare i det publika och med boken Fittstim visade Linda och Belinda att man inte bara kunde vara tjej och uppkäftig för att få ge ut en bok, man fick gärna vara skrivkunnig också. Mängden våldtagna, faderslösa och ätstörda författare och författarinnor ökade lavinartat och med bloggandet utsuddades gränsen mellan lyrik och dagboksskrivande ytterligare.

När jag ser mig runt på skrivarsajter som Kapitel1se skönjer jag en frustration hos en del författarlärlingar över att inte vara förlagspublicerade ännu trots att de fått ihop ett par läsbara kapitel till en halvintressant ramberättelse som skrivits bättre och publicerats 50 ggr förut av mer kända namn. Det som stör mig här är inte den ystra viljan att komma upp i från skrivkällaren till det publika dagsljuset, det måste alla seriösa författare sträva efter, utan den låga förväntanströskeln som säger:

Är det något fel på mig och mitt skrivande eftersom jag inte är en kulturpersonlighet ännu?

Mitt svar blir då: Klart att dina alster kan göras bättre och mina med. Men något större fel på oss är det inte. Det är bara förväntningarna om att bli publicerad som är alldeles för högt uppskruvade. Utbudet inom kultursektorn kommer alltid att var skyhögt större än efterfrågan. Det tar tid och kräver mycket energi att uppbåda den helhet, erfarenhet, stil och skicklighet som krävs för att bli en stor författare. Ett fåtal har med sig grunderna från början, några fler skaffar sig erfarenheterna på vägen och ytterligare några har tur med att glida in på en räkmacka i form av ett spännande ämnesval och en passande kulturpersonlighet.

Jag vill inte tillbaka till min barndom där litteraturen var så högt uppe i sitt kristallslott att den kändes ouppnåelig för vardagsmänniskan, men jag eftersträvar lite mer sans och balans på förväntningssidan:

Att skriva bra är ingen garanti för att bli publicerad. Att bli publicerad är ingen garanti för att bli läst och att bli läst är ingen garanti för att bli läst en gång till.

Med en sund skepticism i ryggen tror jag att man enklare kan ge sig tid att lära sig hantverket, bli lugnare när man skriver, ha roligare när man gör det och med tiden bli en ännu bättre författare.