Om islam och den naturvetenskapliga revolutionen

Inom kristendomen fanns två parallella rörelser, en vetenskapspositiv och en vetenskapsnegativ. Den vetenskapsnegativa utgick från de begränsningar som gavs av Bibeln samt Aristoteles naturlära. Detta var den kanoniserade sanningen och allt kunskapssökande utanför detta var en styggelse, syftat till att ifrågasätta Guds verk och den katolska kyrkans maktställning.

Samtidigt fanns hos skolastikerna en drift att systematisera Guds verk. Det fanns ens stark tro på rationalitet vilket ibland gavs smått vansinniga uttryck som det klassiska skämtet om antalet änglar på ett knappnålshuvud. Den kunskapssökande traditionen frodades främst inom klosterväsendet. Märk väl att flera av den naturvetenskaliga världsbildens danare själva var kyrkliga, som prästen Kopernikus.

Islams storhetstid varade från 600-talet fram till 1100-talet någon gång. Under denna tid flydde judar och kristna oliktänkare från det katolska Europa främst till det moriska Spanien, där de upprättade fristäder med mycket högt filosofiskt tack. Islam var tolerant och respekterade "bokens folk" som sina egna. Samtidigt som Balkan hotades och erövrades av muslimska arméer lärde sig de europeiska naturfilosoferna många hantverksmässiga forskningsmetoder av de muslimska alkemistena, något som provocerade inkvisitionen ytterligare. De tidiga vetenskapsmännen sågs som muslimska quislingar och behandlades därefter.

Upptäckten av Amerika och dess guldtillgångar som satte fart på reconquista och med det moriska kalifatens tillbakagångar togs det militära initiativet i Europa över av katolska monarker. De intellektuella kristna och judar som haft en fristad under Islam i Spanien flydde till Paris som blev ny huvudstad för Europas andliga utveckling. Den islamska världen hamnade på reträtt och orkade inte samla kraft för en ny intellektuell storhetsperiod.

Detta kanske inte förklarar varför Kepler skrev sina lagar eller Newton sin Principia, men et ger en bakgrund till varför den slutliga segern för den experimentella metoden skedde i Europa och inte i Mellanöstern.

Positiv fysik

På www.kapitel1.se framkom klagomål över mängden negativa inlägg, vilket jag replikerade med detta:

Om Erbium

Erbium är ett rasans trevligt grundämne। Och patriotiskt! Det upptäcktes av svensken Carl Gustaf Mosander år 1843 och har tillsammans med kompisarna Terbium, Yttrium och Ytterbium fått sitt namn efter Ytterby gruva i Stockholms skärgård.

Erbium är så rart att det tillhör gruppen sällsynta jordartsmetaller. Dess salter är chickt rosa, vilket gör den till en populär ingrediens i genderprovocerande accessoarer som svulloglasögon och zirkoniumsmycken.

Men erbium lägger inte bara en fjollig patina över våra tillbehör, det kan också bättra på vår fysik högst avsevärt. Erbiumdopade kristaller används inom laserkirurgin, så nästa gång du går iväg för att bränna bort ett elakt födelsemärke, skänk då ett tack till den rara lilla vännen från underjorden.

I en enkät fick ett antal doktorander inom fasta tillståndets fysik frågan om de hellre stulle vilja delta i en erbiumkonferens eller få back stage-pass till en rockkonsert med Bruce Springsteen. Hela 84 % valde erbiumkonferensen, vilket gör erbiumet till det i särklass mest populära grundämnet bland materialforskare. Övriga 16 % visade sig senare ha egna sociala problem att brottas med och borde därför inte ha varit med i underlaget.

Om kvantfysik

Uppkvarken är ju trevlig att tänka på, liksom topp- och charmkvarkarna. Däremot bör man akta sig för nerkvarken. Bottenkvarken tycker jag vi över huvud taget inte skall ta upp på det här forumet.

Särkvarken står i en kategori för sig och var tidigare illa sedd, men det har kvantgenusanalysen ändrat på. Se där ytterligare ett exempel på hur det goda i tillvaron tar överhanden med tiden, när man får en ökad förståelse för tillvarons rätta samband.

Indisk matlagning

Följande inlägg i en tråd på www.vof.se tyckte jag var värd att bloggiseras:

Den första hemligheten man skall lära sig runt indisk mat är löken. Nästan alla (huvud)rätter kan byggas på en bas av stekt lök. Omsorgen man steker lök på är lika helig som korna. Om man kan få tag i ghee (raffinerat smörfett) steker man i det, annars olivolja med en klick vanligt smör i.

Hemligheten är att steka länge på ganska låg värme. Jag har sett indiska vänner stå och titta på löken med sådan intensitet och uthållighet att mina svenska väninnor skulle börja mumla något om mäns bristande simultanförmåga. De väntar på det tillfälle då oljan börjar gå ur löken igen. Precis då är löken klar att blandas med andra ingredienser. Först skall oljan sugas upp av löken, sen skall den svettas ut igen. Inte vet jag varför, men just den där krämiga konsistensen lyckas de få fram på det sättet. När jag försöker göra samma rätter som de med samma ingredienser har jag oftast för bråttom, med följd att såsigheten uteblir och maten smakar pudding.

En tacksam kryddbas för att få fram indiska smaker är malen spiskummin, koriander, gurkmeja (för färgen), chili och ingefära. Den är standard och funkar till det mesta. Utöver den är kanel, kardemumma, kryddnejlika, vitlök och tamarind vanliga tilläggskryddor. De kryddblandningar som säljs, garam masala, tikka, vindaloo, tandoori osv innehåller olika blandningar av dessa kryddor. Garam masala betyder just "varma kryddor", medan "curry" är en engelsk missuppfattning av ett tamilskt ord som betyder "sås".

Min etymologiska favoritkrydda är ingefära som på sanskrit heter sringavera. På vägen till Sverige har den fått namn som imbiri, ginger, zingiber, gingembre, ingwer och zinjebil, men frågan är inte om ingefära är den översättning som ligger ursprunget närmast.

Är jag en kulturpersonlighet ännu?

När jag var liten och gick i skola och söndagsskola var litteratur någonting fint. Böcker var någonting som stod högst uppe i bokhyllan, ovanför vaserna och släktklenoderna och togs sällan ner om de ens sprättades upp. Namnen på titlarna var fina och ärevördiga, moderna liberaler och arbetarförfattare som Olof Lagercrantz, Ivar Lo- Johansson, Eyvind Jonsson eller Harry Martinsson. Eller så var det klassiker som Dumas med De Tre Musketörerna eller Jules Verne.

Litteratur hade klass och status nästan bortom det uppnåeliga, den skrevs av andra och den talades mer om än den lästes. Om det inte gällde barn och ungdomsböcker som uppmuntrades som ett bättre alternativ till serietidningarna.

Så kom pocketeran varpå vardagsläsandet tog steget ut från barnkammaren in i de vuxnas värld. mer litteratur översattes och kommersialiserades och mängden omskrivna författare ökade. Fler blev publicerade och en egalitär våg svepte genom kultursverige där beredskapen för att testa obeprövade namn ökade.

Denna experimentluste ledde snart över till självbekännelse- och skandallitteraturens millennium. Carina Rydberg vek ut sin sängkammare i det publika och med boken Fittstim visade Linda och Belinda att man inte bara kunde vara tjej och uppkäftig för att få ge ut en bok, man fick gärna vara skrivkunnig också. Mängden våldtagna, faderslösa och ätstörda författare och författarinnor ökade lavinartat och med bloggandet utsuddades gränsen mellan lyrik och dagboksskrivande ytterligare.

När jag ser mig runt på skrivarsajter som Kapitel1se skönjer jag en frustration hos en del författarlärlingar över att inte vara förlagspublicerade ännu trots att de fått ihop ett par läsbara kapitel till en halvintressant ramberättelse som skrivits bättre och publicerats 50 ggr förut av mer kända namn. Det som stör mig här är inte den ystra viljan att komma upp i från skrivkällaren till det publika dagsljuset, det måste alla seriösa författare sträva efter, utan den låga förväntanströskeln som säger:

Är det något fel på mig och mitt skrivande eftersom jag inte är en kulturpersonlighet ännu?

Mitt svar blir då: Klart att dina alster kan göras bättre och mina med. Men något större fel på oss är det inte. Det är bara förväntningarna om att bli publicerad som är alldeles för högt uppskruvade. Utbudet inom kultursektorn kommer alltid att var skyhögt större än efterfrågan. Det tar tid och kräver mycket energi att uppbåda den helhet, erfarenhet, stil och skicklighet som krävs för att bli en stor författare. Ett fåtal har med sig grunderna från början, några fler skaffar sig erfarenheterna på vägen och ytterligare några har tur med att glida in på en räkmacka i form av ett spännande ämnesval och en passande kulturpersonlighet.

Jag vill inte tillbaka till min barndom där litteraturen var så högt uppe i sitt kristallslott att den kändes ouppnåelig för vardagsmänniskan, men jag eftersträvar lite mer sans och balans på förväntningssidan:

Att skriva bra är ingen garanti för att bli publicerad. Att bli publicerad är ingen garanti för att bli läst och att bli läst är ingen garanti för att bli läst en gång till.

Med en sund skepticism i ryggen tror jag att man enklare kan ge sig tid att lära sig hantverket, bli lugnare när man skriver, ha roligare när man gör det och med tiden bli en ännu bättre författare.

Dessa eviga datorspel

Jag spelar datorspel när jag har annat att göra. Hur skall jag piska speldjävulen ur mig? Försåtlig är han, som åt mig väljer allt mer intressanta spel, med korrekta historiska miljöer som är läroböcker snarare än nöjesmedel och som timme efter timme låter mig berusas med maktkamp i medeltida handelsstäder, kolonialisation av främmande världsdelar och detaljinformationer om länder, kartor, handelsvägar som jag hade fått ägna en livstid åt att läsa mig till, så att jag får en fantastisk överblick över mänsklighetens historia utan att veta om något enda av det är riktigt sant.

Egentligen låter det ju inte så illa, men det är andra natten av tre det sker nu, att jag hoppar över sömnen och istället skaffar mig nackspärr framför datorn. Det går inte för sig, jag har ju så mycket annat att göra och solen är för fin att förmiddagssova bort.

Jag kanske skulle göra som de där buddhistmunkarna som hoppar över 1000 nätters sömn under 7 år. Men de vandrar ju på nätterna istället för att spela datorspel och sover inte på förmiddagarna utan arbetar. Det låter lite mer likt ambitionen hos en Buddha.

Heja feminismen

Två kvinnor leder socialdemokratin och LO och förtroendet för arbetarrörelsens giganter är nu sämre än någonsin. Man får gå tillbaka till Mäster Palms dagar för att hitta så dåliga siffror. Frågan är nu vilken feministisk förklaring till misslyckandet vi skall få läsa först om i pressen. Männen flyr kvinnodominansen? Massmedia lynchar amitiösa kvinnliga ledare? Etablissemanget är inte moget att värdera kvinnligt tänkande? Patriarkala strukturer omöjliggör för kvinnor i ledarställning att utföra sitt arbete? Monas underordnade förortstrauman och Wanjas frånvarande fader har präglat deras senare misslyckanden i livet. Jag satsar på "Kvinnor har rätt att misslyckas". Den förklaringen kan jag faktiskt ställa mig bakom.