Hälsning på grammatikdagen

 Då det idag är internationella grammatikdagen upplyse jag er om att emedan svenskan har drygt två aktiva modus (imperativ och indikativ, samt en gerundiumform genom presens particip och ett avsomnat konjunktiv genom några fasta uttryck) och fem tempus, varav och en uttrycks genom hjälpverbet skall har italienskan fem aktiva modus (indikativ, imperativ, konjunktiv, konditionalis och gerundium) , åtta tempusformer samt olika böjningar i de flesta tempus och modus av person, genus och numerus.

Det gör att man på italienska kan uttrycka fler nyanser i vardagsspråket, nyanser vilka vi saknar eller får konstruera med hjälp av omskrivningar genom hjälpverp eller adverbialuttryck, på svenskan genom åren genomgått den grammatikaliska utveckling, eller det förfall, som kallas för partikularisering och det är min fasta övertygelse att vi, vore det så att konjunktiven, kontitionalisformerna och optativen återkomme aktivt i språket att även vi skulle kunna uttrycka oss mer nyanserat, på det att språkliga fällor vilka uttrycka tvång och nödvändighet och genom detta kasta ogrundade retoriska anklagelser som:

"Måste jag äta surströmming bara för att jag är kvinna?"

"Om jag lägger ett alp-pussel till klockan tre på natten, är jag rasist då?"

"Men som invandrare kan du minsann köpa tvättmedel på Lidl utan att behöva stå i kö"

skulle kunna reduceras till ett löjets skimmer utan ytterligare argumentation.

Med detta önske jag eder en god förmiddag och låter den härtill hörande påpassliga solförmörkelsen skina över oss alla. Måtte våra vägar korsas åter och hören I icket av mig mer under dagen, kännen ej ängslan, ty sannolikt är då att jag snarast utför nyttigheter. Och återkomme jag är det troligen för att förestå en ny svensk grammatisk modell efter tekniken Klassiskt Klarspråk

Om svenskhet som världens goda exempel

Ett inlägg om svenskhet från en debattråd

Gillitz Herlitz skrev för ett per år sedan en bok om etniska svenska särdrag, som att inte ta sista kakan på bordet och att undvika konflikt vid matbordet. Jag kan lägga till fler, som att tacka för maten, en besynnerlig svensk sed som torde ha religiösa anor. Eller att inte vara rädd för naturen, ja det finns massor.

Ett kapitel grep mig dock särskilt och det handlar om den svenska övertygelsen att veta bäst. Vi är ett föredöme för resten av världen och de skall lära sig av oss, ja inte bara det, de kommer att bli som oss , bara de får lära sig tillräckligt om våra sociala och teknologiska framsteg.

Gillitz tror jag härledde detta särdrag till ett par olika orsaker:

1) Vi har haft det mycket bättre än andra ett tag. Ja, under 1970 - 80-talet var vi tom världsbäst.

2) Det gick mycket fort för oss att resa oss från efterblivet jordbrukssamhället till förmögen industrination, alltså finns standardförbättringen i färskt minne, medan andra stater och folk har uppnåt sina förbättringar under längre tid och därför inte upplevt dem lika dramatiskt som oss.

Det är olika delar av den svenska välfärden som särskilt attraherar omvärlden i överenstämmelse med vår egen övertygelse. Socialförsäkringssystemet och studiemedlen givetvis. Men vi ligger inte så långt före alla som man kan tro. Sociala rättigheter för kvinnor och barnfamiljer ligger långt framme på många ställen i gamla östblocket. Och den svenska alkohollagstiftningen avundas få. Sverige har inte varit välfärdsmässigt världsledande på snart ett halvt sekel, vi ligger visserligen i topp, men vi är inte längre bäst. Tyskland ligger tex längre fram på många plan i både sociala rättigheter och miljötänkande, enligt egna observationer och viss inläsning. Så frågan är då, kommer vi snart börja säga att "när vi får det lika bra som Tyskland då..." eller kommer vi fortsätta att hävda att vi är planeten jordens sociala föredöme. 

Från en annan nypublicerad bok får vi reda på att svenska studenter är mer intresserade av att förklar a "hur saker ligger till", medan tyska och polska studenter är mer intresserade av att ställa frågor om HUR det ligger till egentligen. Så ännu har vi inte släppt på veta bäst-mentaliteten.

Men det område där vi nog ligger sämst till är maten. vi ligger långt under europeisk standard både vad gäller pris, kvalitet och kostmedvetenhet. Mängden läsk, lösgodis och färgat socker som säljs i våra butiker är skrämmande, liksom avsaknaden av exempelvis bönor i lösvikt, färsk pasta, lufttorkat kött och färska lokalproducerade grönsaker. En del hör klimatet till, medan något annat tror jag bottnar i föreställningen att mat primärt skall vara nyttig, men inte nödvändigtvis god. Frågan är - om jag nu predikar behovet av en kulinär uppryckning i Sverige, kommer detta leda till att vi går man ur huse och ställer krav på ICA och Konsum på nya inköpsrutiner, eller kommer folk att slå dövörat till och tycka att jag är jobbig. Kan man tänka sig något motsvarande angående de svenska försöken att internationellt inplantera sin godhet. "Jaja, det där är nog bra för er, men kom inte hit och tjata"

Två sådana frågor som intresserar mig , utifrån min nuvarande italienska position gäller prostitution och rattonykterhet. Här är prostitution lagligt och gränsen för rattonykterhet är 0,5 promille. I Sverige är sexköp olagligt, medan gränsen för rattonykterhet är 0,2 promille. Jag ser ingen eller föga diskussion i Sverige om att gå den italienska vägen. Jag ser ingen diskussion i Italien vare sig om införande av sexköpslag eller sänkande av gränsen för rattonykterhet. Däremot hör jag en intensiv diskussion om korruption, där vi verkar vara överens om att det inte är någonting bra, samt en diskussion om livsmedelskvalitet, där jag tycker att de ligger framför oss.

 Jag skulle vilja höra om vad ni tycker är mest troligt, att "de kommer snart att bli som oss" bara de får veta mer om hur vi gör, därför att det vi gör är så mycket bättre än dem. Mot detta ställer jag en annan förmodan, att det blir tvärtom, att vi börjar göra som dem (vilka länder som helst) när vi får reda på mer om hur de har det, dvs vi lär oss av andra länders seder och bruk och tar efter dem som föredömen och inom vilka områden då. Kommer vi (beskäftigt) att lära ut vår uppfattning av social rättvisa åt dem och kommer vi fortsätta att (tacksamt) lära oss mer om mat, vin, opera och andra spektakel av andra. Och vad om dessa två områden, alkohol- och drogpolitiken och prostitutionen där jag signalerade att det finns mycket olika lösningar och svårt att se någon enhetlig utvecklingslinje. Vem vinner? Kommer vi fortsätta ha olika lösningar eller kommer världen långsamt att enhetligt att gå i samma riktning efter något slags förnuftets naturlag?

Jag skulle vilja veta vilket av detta ni tror är mest trolig att det sker på olika områden. Jag skulle också vilja veta om ni tror att det alltid är så att den mest rationella eller utilitarianistiska lösningen som "vinner" eller om det är så att det finns fler faktorer med i bilden vilka utstakar ett folks vandringsväg och seder än någon slags universell rationalitet.

Om privat och offentlig moral, samt välvilja som ett påtryckningsmedel

Jag tror att det är viktigt att skilja på privat och offentlig moral. Det är när du inte gör det som du får en sharialagstiftning. Den privata moralen är just till för att få människor att växa, föra dem närmare varandra. Den offentliga moralen handlar om att skapa ett regelverk för att gripa in i människors liv med olika påtryckningsmedel. Den skall man vara försiktig med.

Bra moral kommer inifrån. Utifrån kommande moral är rättesnören. Sådana rättesnören skall vara klart utformade. Detta är värdegrunden som vi alla delar, detta är lagen vårt handlande vilar på. Emellan detta och den personliga moralen blir det då ett glapp för var och en att utforma sin livsinställning på. Blir den offentliga moralen för omfattande - för petimeterstyrd eller allmänt luddig så tröttnar folk och känner sig kvävda. Det måste finnas ett utrymme där det personliga får ta plats. Det har sagts om Sverige att detta land är så litet att det bara finns plats för en åsikt åt gången och jag kan tycka att det ligger något i det. Därför skall myndigheterna vara tydliga i sin roll som informatörer och tjänsteutövare utifrån normer som är fastställa för dem, inte av dem. Partierna drar upp de stora riktlinjerna i fri ideologisk debatt. Och här skall man kunna säga "Så här tycker vi, detta står vi för". Men när man kommer ner till sakfrågenivån skall myndighetspersonen ta vid. Ge underlag, förklara hur det ligger till, ge motiv för besluten. 

När politiker konfronteras med denna nivå tar de (utifrån rädsla eller insikt om sin bristande sakkunskap) ofta till moraliska övertoner "Hur kan du tycka så här?" "Jag trodde inte jag skulle få höra något liknande i en politisk debatt" "Vad har du för människosyn" "Är du rasist?" . Det ger åhörarna ett intryck av att det finns en färdigbestämd offentlig politisk moral som man "måste" dela, vilket det inte gör. Och de som inte delar den eller inte tycker sig ha fått sina sakfrågor bemötta skräms då i händerna på missnöjespartierna. Och det är synd för Sverige, för ett öppet samtal är det enda vi har att möta framtiden med

Om det revolutionära i bokstaven R

Hörde intressant på radion igår att bokstaven R tydligen har flest allofoner , åtminstone ett tiotal olika uttalssätt från en försiktig, engelsk halvvokal till ett rungande Piaf- R (som faktiskt har en egen fonetisk symbol) Den tydliga tendensen att gå från tungspets- till tungrots-r går även att följa historiskt. Eländet började i Normandie någonstans, spred sig till Paris och vidare över världen på 1700-talet. En bidragande orsak anses ha varit franska revolutionen, då perukfolket talade med tungspets-r, medan folket skorrade. En av de få historiska tillfällen då den proletära sociolekten - av förståeliga skäl - har besegrat den aristokratiska.

Just migrationen är en av anledningarna till att detta går att forska på över huvud taget. Innan fonografen uppfanns hade vi inga andra sätt att bevara språkljud på, annat än den kunskap som fördes vidare i generation efter generation i vissa religioners traditioner av muntligt traderande. Särskilt hinduerna var mästare på detta, eftersom veda fastslog att gudarna inte hörde böner som inte var rätt uttalade. Därför vet vi tämligen exakt hur sanskrit lät för 2000 år sedan, men övriga uttalstraditioner har i stort sett gått förlorade. Ljudvärden skrivs ju inte ned, de ristas inte in i sten och de bevaras inte som sjungande sånger i luften. Istället dör de bort och bara de skrivna bokstäverna blir kvar. Men  just genom att vi rör på oss, genom migrationen så vet vi något om hur språken lät förut. De folk som flyttar iväg från sin kulturkrets tenderar att i högre grad behålla de gamla språkljuden, varför de förändringar som sker hos majoritetsfolken inte går att spåra hos dem.Därför låter islänningar idag mer som vi lät på tusentalet i Sverige än vad vi själva gör idag. Och de akkadiska fransmännen i Louisiana och Quebec som emigrerade till Amerika innan franska revolutionens blodiga dagar - de skorrar inte! Därför vet vi något om hur ursprungsfranskan lät. Se där vilken nytta det finns i att människor tillåts att vandra fritt över planeten.

Mysteriet om varför fransmän har fått var och varannan dialekt från Norditalien till södra Sverige och hela det tyska språket att även börja skorra, det tål att fundera över. Men tills vidare kan vi ju tillskriva det som ytterligare en svallvåg efter den franska revolutionen.

Det spelar vi en låt på.

Alla svenskar är inte svenska

Allt som förekommer i Sverige är inte (etniskt) svenskt. Allt som förekommer i Finland är inte finskt. Det gäller att skilja på etnicitets- och nationalitetsbegreppet. Finländarna har det enklare, de har olika namn på statstillhörigheten och etniciteten. Finländskt = tillhörande staten/landet Finland. Finsk - en del av den finska nationen/finska etniciteten. Finlandssvenskar är Finländare, men inte finnar. Något liknande borde vi ha i Sverige - samerna är svensklänningar men inte svenskar. Då hade aldrig den fåniga diskussionen om vilka etniciteter som får finnas i Sverige inte uppkommit och sverigedemokraterna hade tappat 10 %

Föreställningen att allt som förekommer i Sverige skall vara etniskt svenskt är = Nationalism!. Därför tänker såväl sverigedemokrater som många Politiskt Korrekta nationalistiskt. Sverigedemokraterna exkluderar och vill ta bort det som inte är etniskt svenskt ur landet, medan PK-nissrna inkluderar och vill plocka in allt i landet in i den svenska etniciteten.

Så allt i Sverige är inte svenskt och alla svenskar är inte svenskar. Däremot till hör vi alla svenskligheten, förlåt - mänskligheten var det jag skulle skriva.

Resebrev från Italien 7 - Att bli italienare, språket del 1 - Förarbetet

Vi har ju olika förutsättningar för detta.

Min historia är lite underlig. Jag har inga förkunskaper i det italienska språket som har kommit till mig utan  ansträngning. Men jag har fått någonting annat än mer värdefullt. En obändlig ambition, lika stark som livet. Och detta beror på min fader Sigvard Nordlund som var tränare för det italienska skidlandslaget mellan 1946 och 1964 och representerade Italien i tre olympiader, 1956 i Cortina, 1960 i Squaw Walley och 1964 i Innsbruck. 1968 kom den första stora framgången genom Franco Nones guld på tremilen i Grenoble. Då hade min far redan slutat, men något av stjärnglansen stänkte ändå över på honom. Det var ju han som hade byggt upp landslaget och den italienska skidtraditionen, för att sedan lämna över ledarskapet till en annan svensk, Bengt- Herman Nilsson.

I denna svensk- italienska miljö växte jag upp. Jag deltog i träningsläger i Italien från fyraårsåldern och jag såg italienska landslagslöpare i nationell träningsdräkt besöka vårt hem i Boden långt senare. Italien var en dröm, ett annat hemland högst närvarande och jag frågade min fader, - Pappa, kan du inte lära mig lite italienska? men han svarade "Jag vet inte hur man gör, jag har bara lärt mig det på egen hand."

Så jag gjorde det enda rätta en ung man kan göra. Jag läste lagen, tog reda på att det var en rättighet för gymnasiestuderande att begära italienska som C-språk om man hade en intresserad grupp på minst 8 elever och en lärare kunnig i ämnet och en sådan fanns på Tallboskolan i Boden i form av Schweizaren och tyskaläraren Muller och gud nåde dem av mina forna klasskamrater i 9:an som sade nej till en invitation till italienskastudier och så hade vi så det underlag som behövdes och en villig lärare och därmed var italienskaundervisningen på Tallboskolan ett faktum, vad jag vet en av de tre gymnasieskolor i landet som på 1970-talet undervisade i det språket.

Jag var ingen stjärnelev på gymnasiet och jag tror inte att jag fick mer än en trea i betyg, men vad gjorde väl det. Jag hade brutit barriären och återerövrat något av min barndom. De soliga sommardagarna i Firenze fick äntligen ett namn och de lekfulla somrarna i Jesolo med jämnåriga flickor på badstränderna och långa, föräldralösa promenader bland strandgatornas cafèer var inte längre oåtkomliga för minnet och Nones guldmedalj som jag hållit i min hand var nu även min egen erövring,  men inte på det sportsliga området utan det språkliga. Jag hade återfått en del av min identitet, den som min fader fött i mig och som det återstod för mig att ta för mig av. Och så fick det förbli i många år, fram till 1984 då tidens bana åter förde mig till Venedig genom den stora för att inte säga gigantiska anarkistfestival som hölls i staden detta år.

Anarkistfestivalen i Venedig, Ciao Anarchici samlade över 5000 frihetliga socialister från hela världen. Det fanns olika anledningar till att folk åkte dit, en del ville gå på föreläsningar, andra ville supa skallen av sig, åter andra ville träffa gelikar från hela världen och stå po torgen och diskutera i en skön omgivning av temporära barserveringar och arkitektoniskt klassiska fonder . För min del fanns glädjen i att äntligen efter över ett decennium som vuxen på egen hand för förstagången få prova ut mina språkkunskaper på italiensk mark. Och efter flera trevande försök kan jag än idag klart och tydligt komma det ögonblick då det lossnade. På ett arbetarfik av den typ som då ännu fanns kvar i Venedig satt jag och en venetianare långt från anarkistfestivalens vimmel och pratade med varandra. Eller rättare sagt, han pratade och jag höll med, vad det nu än var han pratade om. För plötsligt, mitt i en mening minns jag hur hans ord blev tydliga. Likt en Neo som förvånad med ens kan börja plocka kulor ur luften i Matrix  , började jag kunna urskilja orden ett efter ett ur italienarens talflöde och långsamt plocka ihop dem till ett sammanhang, som om jag hade lyckats frysa själva tiden med mina tankar. Berusad av både upptäckten och vinet tackade jag för samtalet och stormade ut mot gränderna, där jag fann en italiensk flicka att vandra hem med på vägen längs kanalerna. Vi pratade med varandra hela vägen, på hennes språk, under paraplyet hon bar. Vi skrattade och nojsade och när det var dags att skiljas gav jag henne en kram och vem vet kanske en kyss med och jag kände mig så lycklig, så lycklig och äntligen som om jag vore slutligen hemma.

När det var dags att åka hem igen till det i Sverige väntande fängelsestraffet för vapenvägran kastade jag mig i sista minut ut ur bussen för att springa iväg och gömma mig i en buske och gråta. En kvart minst uppehöll jag mina medtrafikanter, medan ett par stadiga italienska damer talade mig tillrätta och sade att det nog var dags att jag åkte nu, för jag kunde ju trots allt alltid om jag ville komma tillbaka.

Resebrev från Italien 6 - Att bli italienare, kulturen

Låt mig först säga det till de av mina vänner som tycker att jag nedvärderar det svenska. Nej, det är inget fel med att vara svensk och Dan Anderson är en lika stor poet som någonsin en Vergilius eller en Dante, men vi bör förstå för vår egen självbilds skull att vi tillhör utkanten. Vi är få, vi har varit fattiga och det vi har byggt upp vår kultur på är lånegods i högre grad än vad som gäller för de centrala delarna av Europa. Och Europa är i sin tur en utkant till mer befolkningsrika centra i Syd- och Östasien. Det har så varit och det kommer att så bli igen. Europas 300-åriga koloniala överlägsenhet pga.  kunnigheten i metallurgi,  skeppsbyggarkonst och våldsanvändning kommer att ebba ut, liksom Sveriges 100-åriga tätposition beroende på vår skog, vår järnmalm och den goda förmågan att hålla sig utanför väpnade konflikter. Sönderfallet har redan börjat och vår vana att titta ut över världen från världsbästapositionen kommer att avmattas.

Den svenska kulturen är relativt mager. Den är inte dålig men mager. Antalet medeltidskatedraler är ringa. Risken att gräva upp en antik marmorkolonn behöver inte bekymra byggbolagen, även om flintyxorna kan vara nog så irriterande.  Antalet världsberömda, omdanande, normsättande konstnärer inom måleri, litteratur, musik, skulptur etc finns, men de är snabbare genomgångna. Det svenska är inte dåligt, men det är i jämförelse föga. Och det beror inte på vår oförmåga, utan på omständigheterna, vårat antal och vår plats på planeten och i historien.

Har man det klart för  sig kan man börja närma sig det italienska. Har man det inte får man det.

Från en bok på italienska om italienares och utlänningars citat om Italien har jag fått bilden , fritt citerad av "italienaren som en man som vet att han bor på en arkeologisk guldgruva men föredrar att använda den till att bygga ett hönsskjul och sätta potatis". Denna guldgruva i form av konst, litteratur, språk, arkeologi och andra kulturskatter som finns överallt i varenda by och vartenda gathörn är underligt nog även vår guldgruva, eftersom så mycket hos oss kommer från dem, men det är italienaren som har byggt sitt hönshus på de övervuxna stadsruinerna , medan vårt står på moränen.

För mig som sysslar med språk blir detta klart varje dag jag upptäcker någon ny latinsk språkskatt och känner igen den från mitt eget språks struktur och historia, väl medveten om att det är detta som är ursprunget, enkelt, klart och regelbundet mitt i förfiningen, medan det från min svenska kultur är inlånat, och därmed suddigare och omformulerat. Musikern och konstvetaren kan slå i de italienska konstlexikonen i timtal för att hitta sina förebilder. Och en arkeolog kan jag tänka mig upplever något liknande gällande smycken och krukskärvor, hur de pryttlar som hittas i vår jord har en förhistoria som kan spåras tillbaka till Medelhavet, och tacka för det, det är ju vi som är inflyttade därifrån en gång i tiden, inte de som är utflyttade från oss.

Lena Hagerman har i boken Det rena Landet, om konsten att uppfinna sina förfäder visat hur allt från lerkrukor, silverskålar, mynt, självbilder, gudasagor och historiska myter har inlånats av germanerna från medelhavsområdet, så att det blir omöjligt för oss att se på oss själva utan att samtidigt se på dem. Denna relation är dock inte omvändbar på samma sätt. Italienaren blickar sorgligt nog inte upp emot norr för att finna sina förebilder. Det  är inte Snorre Sturlasson, Axel Oxenstierna, Gustav III, Anders Zorn eller August Strindberg som är de stora nordiska förnyarna här nere utan Jultomten (som rider på amerikanska renar) , IKEA och Pippi Calsalungha. Möjligtvis Carl von Linnè eller Selma Lagerlöf. Den senare inte för Herr Arnes Penningar eller Kejsaren av Portugallien utan för Nils Holgersson. Nils och Akkas resa över Sverige är underligt nog kända, kanske är det genom barnböckerna och populärmusiken vi från norr har gjort vårt största intryck.

Detta kan göra att man som svensk kan uppfatta italienaren som kulturellt självupptagen. Allt kommer härifrån, inget kommer utifrån. All film dubbas, de flesta konstverk, matverk, viner och kulturyttringar kommer från grannskapet och som längst från Sicilien och kunskapen om omvärlden är därmed begränsad. Men det vore fel att tolka detta som ett ointresse eller en okunskap, snarare en övermättnad av kulturarv. Vart du än gräver finns det nya ruiner. Varje gatunamn har en lång förhistoria, medan en tämligen anonym ringmursomgärdad stenstad från 1400-talet kan anses ha en "modern" stadsplan. Visste ni t ex att det i Parma finns en förening eller kanske snarare en akademi bestående av personer vars förnamn återfinns i någon av Verdis operor och, att antalet medlemmar är begränsat och att en ny medlem bara väljs in när en annan dör, som med svenska Akademin? Så när Aida eller Otello avlider går akademimedlemmarna igenom folkbokföringsböckerna med samma nit som någonsin Herodes för att hitta den nya akademimedlemmen med rätt förnamn. Och denna akademi är synnerligen levande, den åker runt i skolorna och föreläser om Verdis verk och alla barn i skolan får gå på operor och konstnärer och lära sig allt om den stora operakompositören.

Men bara i Parma. I Mantova 5 mil härifrån har man sina egna konstnärer, här startade ju renässansen. Och i Piacenza 5 mil åt andra hållet firar man sina egna mecenater och adelsfamiljer och likaså i Bologna. Och då har vi ännu inte rört oss långt från Emilien.

Detta ger även nyckeln till den andra hemligheten runt italienarnas kulturliv. För det första är det rikt och originellt i betydelsen att ursprunget i hög grad uppstått på platsen. För det andra är det lokalt. Här lever föreställningen om det lokala med samma frenesi som i byarna runt Siljansringen, medan det nationella intresset är svagare och i första hand består av språket. De interna motsättningarna inom landet är även massivt på det kulturella planet. Inte ens pasta kan de göra rätt i de andra regionerna och parmaborna framhåller gärna att deras Parmigianerost måste lagras minst 24 månader, mellan den usla Padovan 15 km härifrån på andra sidan Po bara lagras i 18.

Detta gör att svensken i Italien får finna sig att kasta sig mitt in i leken och lära sig nytt. Det är här det finns och sakerna här tas på allvar. Den svenska kulturen fungerar som partytrick och man kan visst upprätthålla intresset med den en stund, men man får finna sig i att även det för oss mest välkända är ganska vagt uppfattat här, medan det som vi känner som vår förhistoria här har rika paralleller. Kort sagt  vi vet vad en fresk är, men man skall inte förvänta sig att de känner till Morahästen eller runalfabetet.

Men den 15 meter höga Pinocchiostatyn i Borås är numera känd runt flodvallarna i Torrile och dess existens, vars make inte återfinns någonstans i Italien fortsätter att förundra.