Om det europeiska bildseendets historia

En diskussion om skillnaden mellan kinesiskt och europeiskt bildseende fick mig att rekapitulera en av de mest intressanta föreläsningarna jag besökte under min studenttid på GU/Chalmers.

Av olika anledningar doktorerade jag aldrig. Främst – bristande studiedisciplin, men kanske även bristande intresse – och förmåga. Sista året på teoretisk fysik tog mer än det gav och jag hoppade av innan examen.

En kurs för doktorander hann jag dock gå – av eget intresse och för att deltagare saknades, dvs platser fanns lediga. Kursen hette ”Journalistik för doktorander” och var på en poäng. Dvs en veckas föreläsningar. Kursen var ett samarbete mellan Chalmers Tekniska Högskola och Journalisthögskolan med syfte att bygga en bättre förståelse för populärvetenskap och annan publicistisk verksamhet bland doktoranderna i fysik, vilket man ansåg bristfällig. Och typiskt nog var intresset för kursen låg bland doktoranderna, inga nobelpris eller välavlönade industrijobb hägrade, så merparten av platserna stod tomma, till min stora glädje.

Kursen innehöll ett antal seminarier om hur man skriver vetenskapliga texter och hur man populariserar dem. Vi fick lära oss skillnaden mellan en nyhetsartikel, en historia, en avhandling, en essä osv. Vi gick även igenom en del sociologisk teori, om hur  vetenskapskollektivet fungerade, om varför motståndet mot popularisering av forskarrönen var så hårt, om den avundsjuka som forskare som lyckades popularisera sina arbeten kunde möta, om svårigheten  att bli seriöst bemött av vetenskapliga facktidskrifter efter en popularisering av ett ämne, om orsaken till att forskare valde svårlästa upplägg i sina avhandlingar, om kvaliteten och den vetenskapliga nivån i olika populärvetenskapliga magasin som Illustrerad Vetenskap, Populär Vetenskap, Forskning & Framsteg osv. Och som lök på laxen fick jag ett sommarjobb och skrev några artiklar på Chalmers egen populärvetenskapliga tidskrift Teknik & Vetenskap, vilken försökte kombinera populariserande med hög vetenskaplig kvalitet.

Den mest intressanta föreläsningen på kursen hölls av en man som då var professor på Journalisthögskolan, jag har glömt bort hans namn.  Föreläsningen handlade om något som borde vara intressant både ur beteendevetenskapligt och marxistiskt perspektiv, nämligen om hur synen på intelligens har påverkats av trycktekniken genom de olika tidsåldrarna. Särskilt berördes två olika typer av intelligens, textläsandet och bildseendet. Av vilka jag för övrigt senare har lärt mig att hinduismen definierar textläsandet som passiv och drömmande  medan bildseendet är en aktiv, vaken mental aktivitet.

Föreläsningen tog start i tidig medeltid. Det var en tid då kopiering av handskrifter var den dominerande tekniken, det mesta skrivandet gjordes av munkar och materialet var huvudsakligen biblar och andra religiösa texter. Under denna tid syns ingen tydlig skillnad i värdering av ”läshuvuden” som är bra på att förstå skriven text och konstnärligt sinnade människor som är bra på att måla, rita eller ta till sig information via skisser. Detta förklaras med att det var lika mödosamt att skriva ner en sida text som att rita en förklarande blid. Båda typerna av intelligens var likvärdiga ur ett arbetsekonomiskt perspektiv. De producerade alstren visade också en hög grad av integration mellan bilder och skriven text. De olika sätten att föra över information blandas och betraktas som likvärdiga.

Med Gutebergs tryckteknik på 1300-talet kom detta snabbt att ändras.  När biblar och andra böcker kunde massproduceras med hjälp av typer, färdigskurna bokstäver som doppades i bläck vilka därefter trycktes mot ett bokark ökade hastigheten med vilken skriven text kunde produceras dramatiskt. Dock var det inte lika enkelt att snabbt producera bra bilder. Medan en text kunde plockas ihop snabbt som ett pussel av typer, måste bilden först ritas, därefter avkodas som ett spegelvänt trä eller kopparsnitt, om flera färger skulle användas måste snittet delas upp i olika grundfärger, därefter var och en återtryckas på särskilda sidor, vilka svårligen kunde integreras med den tryckta texten.

Bilden blev därför dyrbar, medan texten blev billig. Vid denna tid märker vi också hur läshuvudet gör sitt framsteg inom den europeiska intelligentian. Universiteten bildas och de som premieras är de studenter som kan lära sig kunskap genom de massproducerade texterna. De som inte kan läsa snabbt eller förstå komplicerade teoretiska beskrivningar kallas för tröghuvuden och anses dummare än andra. Konstnären, vilken framställer bilder slutas att betraktas som en kunskapsförmedlare,  istället blir han en artist vars alster i första hand är tänkta som prydnadsföremål, eller som underhållning åt den trögläsande eller illitterata befolkningsmassan.

Denna utveckling fortsätter oavbrutet fram till mitten av 1700-talet. Den skrivna texten anses vara kunskapsöverföraren, medan tryckta kopparstick i den mån de förekommer i litteraturen i första hand är utsmyckning, eller porträttering av enstaka, dramatiska ögonblick i en skönlitterär beskrivning. Endast personer med snabb fattningsförmåga av text anses värda att satsa på för högre utbildning och förmågan att beskriva kunskap i ord värderas högre än att rita skisser. Denna trend bryts först då fransmannen Diderot kommer på en banbrytande idè. Varför inte framställa ett folklexikon, där skriven text på en sida kombineras med bilder på motsvarande ark, med sifferhänvisningar från den skrivna texten till bilderna. På så sätt skulle de handskrivna böckernas integrerade beskrivning av text och bild kunna bli till gagn för den mindre läskunniga allmänheten. En fjäril kunde ritas vid sidan av dess latinska namn. En kartbild kunde ange platsen för en ort, istället för att dess koordinater anges i latitud och longitud i en löpande text. Diderots folklexikon blir snabbt populärt och höjer både läskunnighet och allmänbildning. Dock ses dess innehåll av de intellektuella vid universiteten som ”lågt” och riktad till en icke intellektuell allmänhet. Akademiska verk fortsätter att produceras utan bilder och vi får två kulturer bredvid varandra, den bildrika populariserade folkkulturen och den textrika akademiska litteraturen.

Nästa steg i utvecklingen tas i vår egen tid. Genom offsettrycket och senare även datorteknikens ord- och bildbehandling upphör i slutet av 1900-talet skillnaden i svårighet mellan att trycka och återge text- respektive bildmaterial.  Fortfarande dröjer sig dock den sociologiska skillnaden mellan läshuvudet och bildbläddraren kvar i det allmänna medvetandet. Serier är för barn. Bildrika veckotidningar för tonårsflickor, medan högtravande akademiker skall läsa text, text, text. En Nationalencyklopedi enligt äldre akademiskt snitt med långa avsnitt förklarande text och få bilder tas fram som rikslikare för den officiella kunskapssynen. Denna ställs mot Bra Böckers bildrika bokklubbslexikon, vilken i Diderots anda snart står i var mans bokhylla, medan Nationalencyklopedin får svårt att nå utanför universiteten och en trängre akademisk krets.

Det är i denna kontext någon i mitten av 1990-talet före internetexplosionen journalistikprofessorn gör ett profetiskt avstamp och förutspår den integrerade texten och bildens återkomst som allmän kunskapsförmedlare, samtidigt som han förutspår det snara avvecklandet av läshuvudets monopol som företrädare för den intellektuella kunskapstraditionen. Och därmed även ett närmande mellan den vetenskapliga avhandlingen och den populärvetenskapliga artikeln som erkänd kunskapsförmedlare. I ljuset av den samtida utvecklingen vill jag ge honom alldeles rätt.

 Kopplingen till Kina då?

Jo, enligt en avhandling skriven om i National Geographic så avläser kineser och västerlänningar en bild olika. Västerlänningen letar efter information down – up från detalj till helhet, medan kinesen går up –down, från helhet till detalj. Detta skulle då peka på en skillnad i uppfostran till ett holistiskt respektive analytiskt tankesätt, för det är nog ingen som riktigt tror att bildavläsningstekniken sitter i generna. Istället är det nog så att de kinesiska barnen, genom filosofiska traditioner, men även genom det kinesiska alfabetets karaktär av piktogram ännu får lära sig ett annat sätt att söka och värdera kunskap på än det sätt som de västerländska barnen har blivit skolade i, ända sedan Gutenberg och framåt. 

Karl Deutchers tankar om etniciteten

I de mindre seriösa diskussionsgrupperna där rasismen häckar ältas en upprörd förvirring runt begreppen etnicitet och medborgarskap. Man blir inte etnisk svensk bara för att man blir svensk medborgare vrålar de upprörda nationalisterna.

Alldeles riktigt. Och? Vem har påstått något annat? För att ytterligare bringa reda i terminologin har jag funnit att sociologen Karl Deutchers definition av etnicitet är användbar. Han delar in den etniska identifikationen i tre nivåer:

1) Etnisk grupp: Personer som ENLIGT OMGIVNINGEN kan grupperas enligt gemensamma karaktärsdrag. De behöver inte själva se sig som en grupp. (exempelvis vissa musikälskande ungdomsgrupper)

2) Kulturgemenskap: Grupp som utvecklat en medvetenhet om sin etnicitet och definierar sig genom den (exempelvis romer)

3) Nation(alitet): Grupp som ställer politiska krav utifrån sin etnicitet (exempelvis samerna)

Därtill kommer medborgarskapet. Svenskheten finns på alla fyra nivåerna. Tänk vad lätt det är att förstå världen om man tänker efter lite.

En text av Osho jag översatte för 15 år sedan

Nyss besökte jag en god väninna som bor vid Yoga Mangalam i Dagsås. Hon berättade för mig att jag för runt 25 år sedan hade lånat henne ett ljudband med en föreläsning av Osho, som då hette Bhagwan Shree Rajneesh som hade varit vägledande för henne vid flera tillfällen under livet.

Bandet är borta sedan länge, men jag kom då att tänka på att jag någonstans i brandresterna på vinden hade delar en översättning jag gjorde. För det här stycket hade varit lika betydelsefullt för mig. Det gav den psykologiska bakgrunden till ahimsa, varför man skall fokusera på att leva ett gott och fridfullt liv istället för att fokusera på att besegra sin motståndare. Det linjerade också upp skillnaden mellan revolten, ett uppror för det goda i nuet och revolutionen, ett uppror mot det dåliga i det förflutna. Och det var och som brände genom sinnet under en dit där tankarna på en socialistisk revolution bland många sågs som det enda hoppet för framtiden.

Här kommer de fragment av översättningen jag har hittat:

Om du slåss med det kommer det att klamra sig fast vid dig. Om du slåss måste du klamra dig fast vid det. Det kommer att definiera dig. Låt inte det förflutna definiera dig. Du glider helt enkelt ur det som ormen glider ur sitt gamla skinn och lämnar det utan att ens se sig om.

Det är rebellens väg. Jag lär ut rebellens väg. Det är religionens väg Religion är uppror, inte revolution och den ger en oerhörd respekt för individen. Var och en är en rebell på sitt eget sätt. Glid bara ur det förflutna. Det finns inget behov att kämpa för det. Det finns inte längre där. Och om du fortsätter att kämpa med det har du inte ett så långt liv. Det förflutna har varit mycket, mycket långt. Miljontals år. Hur skall du kunna slåss med det?

När du slåss med någon blir du sakta som din fiende. Det måste vara så, det följer en viss naturlig bana. Om du måste slåss med någon så måste du vara som honom annars kommer du inte kunna slåss med honom. Välj din fiende omsorgsfullt. Dina vänner kan väljas hur som helst, de påverkar dig inte så mycket. Men fienden är mycket avgörande.  Alla revolutioner misslyckas på grund av fienden. Fienden avgör hela historien. De ryska tsarerna avgjorde hur Josef Stalin skulle komma att bli. Och han visade sig vara en större Tsar än någon Tsar. Och han visade sig vara ännu förskräckligare än Ivan den förskräcklige. Genom att kämpa mot tsardömets imperialistiska struktur lärde de sig hela strategin, alla metoder. När de kom till makten var de perfekt fostrade av Tsaren, av fienden. De började bete sig mot sina fiender på samma sätt som tsaren hade betett sig mot dem.

Det här kan du se över hela världen igen och igen. Just nu (1978) händer det i Iran. Shahen är borta och en värre regim har tagit plats. Khomeini har visat sig vara åtminstone 10 ggr våldsammare än shahen själv. Khomeini har lärt sig hela strategin från shahen. Hela livet har han kämpat och lidit. Det har varit hans skola. Nu visar han sig i vedergällning vara en större shah än shahen själv. Hundratals människor avrättas, mördas.

Detta har alltid hänt. Revolutioner misslyckas därför att de är reaktioner. Var aldrig en revolutionär, var en rebell. En rebell är inte mot det förflutna. Det förflutna är inte ens värt det. Att vara emot det betyder att du har fokuserat dig på det. Att vara emot det betyder att du ger det hela för stor uppmärksamhet. Att vara emot det är att vara  hypnotiserad av det. Några är för det, de är hypnotiserade. Några är emot det, de är hypnotiserade. Rebellen är den som helt enkelt ser det meningslösa med det och utan att kämpa släpper det.

Spiritualitet - så funkar det.

Att enbart röra sig på det mentala planet är att låta sig hypnotiseras av den bästa sagan om världen. I och med att det observerande jaget gör sitt inträde är det spirituella oundvikligt, för om jaget reduceras till ett mätbart objekt, vem är det som reducerar? När väl jaget har separerat sig som en entitet frånskild från kosmos upptäcks det kosmiska planet och därmed Gud. Om jaget är besjälandet av den del av världen som är du, så är Gud besjälandet av den del av världen som inte är du. Förenandet, eller uppgåendet av jaget i kosmos, av atman i Brahman är moksha, befrielsen. I och med detta uppgår man i det kosmiska planet, som ej längre är individuellt utan ett för alla. Men det kosmiska är fortfarande polariserat i existens och icke-existens. Vad som återstår att upptäcka när denna polarisering transcenderas finns det här fortfarande ett jag som väntar på.

Mina möten med det violetta, första avsnittet

Mina möten med det violetta börjar egentligen tidigare, fast då i formen av det vällande Himmelska Ljuset,men att ta upp det vore att gå förståelsen av händelserna i förväg och dessutom att starta ett chakra högre upp än det violetta, därför avstår jag från kronologin och startar historien mitt i.

Det andra mötet med det violetta sker på Osho Madhurs meditationscenter i Vasastaden i Stockholm där jag under vintern 1995 dagligen mediterar för att undvika, eller vem vet framkalla en förödande medelålderskris. Under meditationen känner jag mig svart och utsliten, hela min kropp är som ett tomt, flämtande skal utan livsenergi inuti, som en trasa utslängd i en ökennatt. Jag hoppar flämtande efter något som gäckar mig. Framför pannan och upp mot taket fladdrar en andedräkt, det är en sval, violett flamma som verkar komma från min kropp,eller vilja in i min kropp från ett nära utanför. Jag funderar över detta, flamman är sval och stark och känns helande. Samtidigt eteriskt flortunn och fladdrande, som en utandning av mitt eget livsväsen. Jag vet inte vad det är, men jag vill ha mer av det.

Jag ser det violetta ljuset fladdra framför pannan en gång till, denna gång i ett samtal med mina arbetskamrater om arbetsresor till främmande världsdelar.Ljuset vill föra mig framåt, men kroppen är fortfarande trött och svart och orkar inte följa med. Några veckor därefter rasar min tillvaro ihop i manisk överaktivitet, skilsmässa och avsked från mitt prestigefyllda arbete på Ericson RSA i Kista.

Det första mötet med det violetta är egentligen ett kärt återseende från det Himmelska Ljusets tid. Och nu börjar jag koppla ihop en förståelse vad det hela handlar om. Innanför pannbenet dyker allt oftare den skinande ljusvioletta toroiden upp, som en bagel av saligt ljus.Så fort jag sluter ögonen och särskilt om jag pressar en stund på ögongloberna är den där och skiner till den flackar ut och försvinner

Jag är fysiker och naturvetare, skolad in i det vetenskapliga tänkandet. Jag sätter observationen framför teorin och de logiska förklaringsmodellerna framför de teologiska och yvigt spirituella. Därför har min resa i spirituella gränslandet varit extra kittlande, samt diskussionerna med både New Age-folket och mina mer vetenskapligt orienterade vänner extra ansträngande. När jag får upplevelser utanför de vanliga försöker jag först förstå dem i ett fysiskt eller medicinskt sammanhang. Vad är det i min kropp, mina sinnesorgan och min omgivning som orsakar dem, vilken funktion fyller de. Men om den vetenskapliga rationalismen känns otillfredsställande eller saknar information om fenomenen söker jag mig till de spirituella traditionerna och vad de har för bilder av fenomenen.

Vad gäller ringen av ljus bakom de stängda ögonen går det lätt att hitta medicinska förklaringar, särskilt med tanke på att ljuset intensifieras när jag trycker på ögonloberna. En läkare skulle kunna säga något klokt om synnerver, retning av näthinnan, kontrastverkan etc. Svårare att förklara är varför inte alla ser den, något som försvårar försöken till objektiv beskrivning, eller varför jag bara ser den ibland under vissa sinnestillstånd. Kanske det behövs ett visst stadium av koncentration för att rätt muskelanspänning skall lägga sig över ögonen. Det skulle förklara varför jag ser den när mitt liv är som mest intensivt och livsenergin är utåtriktad mot världen genom ögonen.

Fast nu börjar vi lämna det medicinska området. Livsenergi? Vad är det för en energiform kanske en medicinstuderande skulle säga, medan hindun skulle nicka och säga prana, Och om jag till detta lägger de känslor jag har kring fenomenet, en intensiv nyfikenhet och förhoppning att bli vägledd och lugnad av ljuset, att få kunskap via det och vilja se mer av det,på gränsen av besatthet, då lämnar vi de områden där en objektiv beskrivning av fenomenet kan vara vägledande.

Vid den tidpunkt då mitt första  möte med det violetta infinner sig uppträder den ljusa ringen allt oftare som ett starkt men diffust och mindre avgränsat ljus framför pannbenet då jag sluter ögonen. Även den med rudimentära kunskaper i esoteri känner till uttrycket det tredje ögat. Då detta är en orolig tid för mig söker jag upp en företagsläkare för att tala med honom om mina bekymmer. Jag vill ha hans syn på fenomenet så jag börjar ett samtal med honom om violetta ljus, ljusa bagelringar och tredje ögat. Vad har läkarvetenskapen för syn på fenomenet. Han skakar misstroget på huvudet och säger att han nog inte skulle kalla det för tredje ögat, utan en vanföreställning. Varför då, frågar jag.- Violetta ljus finns inte svarar han.

Detta blir mitt sista öppenhjärtliga samtal med en professionellt utbildad medicinare i denna fråga,även om jag skall ha många fler med dem beväpnad med ironi och sarkasmer.Härefter slänger jag mig ut med full kraft in i mystikens värld, då läkarvetenskapen inte har några svar att ge på mina frågor. Och i nästa avsnitt av berättelsen går vi med fulla steg ut till trollkarlen längs The Violet Brick Road.

Skuldsättning Galore

Det finns två huvudsakliga sätt att skapa pengar. Det ena är att låta pengarna motsvara ett värde, den andra att låta valutan motsvara en skuld –och sen övergångstyper där emellan. När konungen präntar in sitt sigill på ett metallstycke skapar han ett mynt. Det han ursprungligen gör är att garantera att metallstycket har en överenskommen, uppmätt vikt. Han går i god för betalningsmedlets trovärdighet. I andra system, som det nyskapade BITCOINS är värdet helt abstrakt, men fortfarande ett värde. En BITCOIN motsvarar ingenting, annat än värdet/statusen av att inneha en BITCOIN.

Det andra sättet är att skriva skuldsedlar. IOU:s.  Jag har lånat en tillgång av dig (ursprungligen guld) och skall lämna tillbaka den till dig. I detta exempel är utfärdaren ansvarig för återbetalningen. I andra system, som det av alternativekonomer ofta förespråkade LETS-systemet skapas valutan i transaktionsögonblicket genom att den som köper en vara eller en tjänst skapar en skuldsedel som en tillgång för mottagaren,vilken sedan blir en del av det allmänna ekonomiska kretsloppet. Jag klipper din gräsmatta och du ger mig 100 LETS. Ditt LETS-konto hamnar på minus 100 ,medan mitt hamnar på plus 100. Därefter kan mina plus-Bits minskas genom att byta till mig tjänster av andra i systemet.

Det betalningssystem vi allmänt har idag utgör en glidning från ett värdebaserat till ett skuldbaserat system.  Grovt sett kan man säga att mynten och sedlarna motsvarar ”värden”, eftersom dessa är utgivna av Riksgälden och ursprungligen motsvarade ett löfte från staten att vid behov ersätta sedlarna med rent guld. I princip alltså,även om kopplingen till guldet är nedmonterad genom Bretton Woods och Richard Nixon. Resten av valutan skapas genom att bankerna lånar ut pengar till privatpersoner och företag. De utlånade pengarna bokförs vid lånetillfället som en skuld i bankens balansräkning, vilken balanseras av en tillgång motsvarande kundens löfte att betala tillbaka pengarna. Det är här problemen uppstår och det av flera olika anledningar:

För det första –och enligt mig viktigast av allt är skulden likvid, medan tillgången är långsiktig.Kunden kan gå ut till bankomaten och trycka ut sina pengar på studs, eller se till att banken skriver ut en check på beloppet. Återbetalningen av skulden är däremot avtalad på sikt. Kunden har oftast flera decennier på sig att betala tillbaka. Normalt utgör detta ingen risk för banken,eftersom den kund som tar ut pengarna ger dessa till en annan kund, vilken sätter in den på (Statistiskt slumpmässigt sett) samma bank,varpå de likvida medlen bara flyttas från ett konto till ett annat.

Tidsskillnaden mellan skuldens likviditet och tillgångens långsiktighet blir dock en risk, vilken kan aktualiseras genom en S. k. Bank Run. Om alltför många kunder samtidigt tar ut sina pengar ur banken utan att sätta in några försvinner bankens likvida reserver. De  måste då i det läget gå till riksbanken och tigga om likvida medel och för dessa presentera säkerheter i form av de fordringar de har på sina kunder. PGA detta ställer staten upp kapitaltäckningskrav  typ BASEL II,vilka stipulerar vilka säkerheter banken skall kräva av kunden för att kunna få låna ut (dvs. skapa) pengar.

Det första som måste förstås är att banken verkligen skapar pengarna i utlåningsögonblicket, på samma sätt som att deltagaren i LETS-systemet skapar betalningsmedlet vid lånetillfället.Banken lånar inte ut ”spararnas pengar”. Banken skapar nya pengar när den lånar ut. Detta upptäcker man genom en strikt bokföringsteknisk analys av bankens lånehantering.

Säkerheten består oftast av inteckningar i fastigheter, vilka kan intecknas högre ju högre marknadsvärdet på fastigheter är. Men marknadsvärdet är i hög grad elastiskt beroende av hur mycket betalningsmedel som finns. Och betalningsmedlet skapar banken själv. Här uppkommer med tvångsmässig nödvändighet den risk för att lyfta sig själv i håret som kallas för en ”bubbla”.Banken lånar ut mer pengar så att folk skall kunna skuldsätta sig allt tyngre för att köpa varandras hus allt dyrare. Banken skapar valutan, gör stora vinster på räntemarginalen och vältrar överlikviditetsrisken på sikt på skattebetalarna,eftersom ”betalningssystemet inte får haverera” och staten rutinmässigt går in och löser ut lånen från havererade storbanker

När Pär Holmgren skriver att:

” Vi har på bara några årtionden skapat ett samhälle där det ses som helt normalt att inte bara låna till sitt boende och annat som har ett mer eller mindre bestående ekonomiskt värde, utan även att låna till konsumtion av olika varor som helt saknar bestående ekonomiskt värde.”

så är det bara en logisk konsekvens av att vi har valt ett ekonomiskt system där valutan skapas genom privat skuldsättning och valutamängden hela tiden förutsätts öka. Vilket då leder till att den privata skuldsättningen måste öka för att hålla karusellen igång 

Varför måste då penningmängden öka?   En ytlig analys skulle svara ”därför att vi vill ha tillväxt”. Vi blir varje år fler och fler som vill få det bättre och bättre och om handeln skall öka måste det finnas mer pengar.

En djupare analys ger tillhanda att det är avkastningskravet på pengar som driver tillväxtkravet framför sig –och det är här kritiken mot räntan kommer in.

Normala tillgångar förtvinar när de lagras. Säd ruttnar, metaller rostar och tyg möglar.Termodynamikens andra lag går sin gilla gång. Men pengar,detta abstrakta fenomen behöver inte följa de fysiska lagarna .Pengar förväntas istället växa när de ligger still.Vi vill ju ha ränta på våra pengar. Vi förväntar oss det. Det har vi fått lära oss från barnsben med olika argument,  som att den som avstår från att konsumera och istället sparar skall belönas för detta. Detta gör pengarna till den mest åtråvärda av alla resurser,eftersom det är riskfritt OCH lönande att inneha dem. Denna efterfrågan skapar även en ständig brist på dem –hur mycket vi än får av dem har vi inte nog, vilket skapar ett frivilligt incitament till att driva upp penningmängden.

Men det finns även ett tvångsmässigt incitament – skulderna som har skapat penningmängden skall ju betalas tillbaka –och det med ränta! Och det är här vårt ekonomiska system blir matematiskt omöjligt att förstå och försvara, eftersom pengarna som räntan skall betalas tillbaka med inte har skapats ännu.

Tänk att jag är den enda producenten av idolbilder på hårdrocksstjärnor.  Alla barn vill byta med idolbilder,  Tre Gene Simmons mot en John Lord. Alla barn vill byta med varandra och göra bra affärer. Du säger åt barnen att de får 10 bilder var,bara de betalartillbaka 11 bilder var nästa vecka. Alla barn går med på det,för de tror att de skall göra bra affärer. Vid veckans slut har några gjort det och kan betala tillbaka 11 bilder, andra har inte gjort det och blir skuldsatta. Du har, med matematisk nödvändighet gjort en vinst på 10 % av den totala producerade mängden hockeybilder.  Frågan är hur vi nu skall hantera situationen.

Ett sätt är att du KONSUMERAR ut ditt överskott av hockeybilder till de skuldsatta barnen.  De får göra tjänster för dig, mot att du skriver av deras skulder.

Ett  annat sätt är att du ÖKAR SKULDSÄTTNINGEN genom att barnen som är skyldiga bilder får låna nya bilder mot ränta.

Ett tredje sätt,vilket du vill undvika,är att de skuldsatta barnen går i konkurs, varpå dina fordringar på dem måste avskrivas.

I praktiken inträffar en kombination av detta,vilket Michael Rowbotham har beskrivit i sin bok med samma namn som ”The Grip of Death”.Vi tvingas arbeta gratis åt kapitalägarna och blir samtidigt hela tiden mer skuldsatta till dem. Med matematisk nödvändighet.

Om vi går över från hockeybilder till reda kontanter skall vi se att tillväxtproblematiken tillkommer som en konsekvens till expansionen av penningmängden, vilken kommer som en konsekvens på avkastningskraven på passivt sparkapital.  Penningmängden måste öka om gamla skulder och fondsparande som pensioner etc. skall kunna betalas tillbaka med ränta. För att dessa pengar då skall motsvara något annat än inflatorisk sifferexercis inskärps kravet att produktionen av varor och tjänster skall öka i samma takt som penningmängden. Normalt analyserar vi situationen tvärtom –att det finns ett tillväxtkrav som driver upp penningmängden. Men var kommer tillväxtkravet ifrån? Det står inte inskrivet i grundlagen. Jo –tillväxtkravet kommer sig av att penningmängden ökar pga avkastningskrav vilka driver fram en ökad skuldsättning och för att inte penningvärdet skall urholkas måste realekonomin växa. Med katastrofala ekologiska konsekvenser som följd.

Facebooka inte under pågående styrelsemöte

Asså de va så djävla skämmigt. Jag sitter i direktionen för kommunalförbundet bakom min lap top och låtsas läsa möteshandlingar när mötet beslutar att bevilja min ansökan på 60 papp å ja ba facebookade ut det samma sekund. En minut senare får jag första gillandet - från kommunalrådet i Borås som sitter mötesordförande och då ba - shit - stirrade jag upp från lap topen och där sitter han bakom sin och smilar. Snacka om att jag undvek ögonkontakt med honom resten av mötet.

Sen efter mötet då, Jag: - "Man kanske inte skulle ha kommenterat beslutet offentligt innan protokollet var justerat, typ" å han då -"Du kanske skulle ha anmält jäv". 

Ridå kan tyckas, tur att förbundsdirektören satt med och kunde intyga att jag gjort det per telefon innan mötet.