tisdag 4 mars 2014

Om det europeiska bildseendets historia

En diskussion om skillnaden mellan kinesiskt och europeiskt bildseende fick mig att rekapitulera en av de mest intressanta föreläsningarna jag besökte under min studenttid på GU/Chalmers.

Av olika anledningar doktorerade jag aldrig. Främst – bristande studiedisciplin, men kanske även bristande intresse – och förmåga. Sista året på teoretisk fysik tog mer än det gav och jag hoppade av innan examen.
En kurs för doktorander hann jag dock gå – av eget intresse och för att deltagare saknades, dvs platser fanns lediga. Kursen hette ”Journalistik för doktorander” och var på en poäng. Dvs en veckas föreläsningar. Kursen var ett samarbete mellan Chalmers Tekniska Högskola och Journalisthögskolan med syfte att bygga en bättre förståelse för populärvetenskap och annan publicistisk verksamhet bland doktoranderna i fysik, vilket man ansåg bristfällig. Och typiskt nog var intresset för kursen låg bland doktoranderna, inga nobelpris eller välavlönade industrijobb hägrade, så merparten av platserna stod tomma, till min stora glädje.
Kursen innehöll ett antal seminarier om hur man skriver vetenskapliga texter och hur man populariserar dem. Vi fick lära oss skillnaden mellan en nyhetsartikel, en historia, en avhandling, en essä osv. Vi gick även igenom en del sociologisk teori, om hur  vetenskapskollektivet fungerade, om varför motståndet mot popularisering av forskarrönen var så hårt, om den avundsjuka som forskare som lyckades popularisera sina arbeten kunde möta, om svårigheten  att bli seriöst bemött av vetenskapliga facktidskrifter efter en popularisering av ett ämne, om orsaken till att forskare valde svårlästa upplägg i sina avhandlingar, om kvaliteten och den vetenskapliga nivån i olika populärvetenskapliga magasin som Illustrerad Vetenskap, Populär Vetenskap, Forskning & Framsteg osv. Och som lök på laxen fick jag ett sommarjobb och skrev några artiklar på Chalmers egen populärvetenskapliga tidskrift Teknik & Vetenskap, vilken försökte kombinera populariserande med hög vetenskaplig kvalitet.
Den mest intressanta föreläsningen på kursen hölls av en man som då var professor på Journalisthögskolan, jag har glömt bort hans namn.  Föreläsningen handlade om något som borde vara intressant både ur beteendevetenskapligt och marxistiskt perspektiv, nämligen om hur synen på intelligens har påverkats av trycktekniken genom de olika tidsåldrarna. Särskilt berördes två olika typer av intelligens, textläsandet och bildseendet. Av vilka jag för övrigt senare har lärt mig att hinduismen definierar textläsandet som passiv och drömmande  medan bildseendet är en aktiv, vaken mental aktivitet.
Föreläsningen tog start i tidig medeltid. Det var en tid då kopiering av handskrifter var den dominerande tekniken, det mesta skrivandet gjordes av munkar och materialet var huvudsakligen biblar och andra religiösa texter. Under denna tid syns ingen tydlig skillnad i värdering av ”läshuvuden” som är bra på att förstå skriven text och konstnärligt sinnade människor som är bra på att måla, rita eller ta till sig information via skisser. Detta förklaras med att det var lika mödosamt att skriva ner en sida text som att rita en förklarande blid. Båda typerna av intelligens var likvärdiga ur ett arbetsekonomiskt perspektiv. De producerade alstren visade också en hög grad av integration mellan bilder och skriven text. De olika sätten att föra över information blandas och betraktas som likvärdiga.

Med Gutebergs tryckteknik på 1300-talet kom detta snabbt att ändras.  När biblar och andra böcker kunde massproduceras med hjälp av typer, färdigskurna bokstäver som doppades i bläck vilka därefter trycktes mot ett bokark ökade hastigheten med vilken skriven text kunde produceras dramatiskt. Dock var det inte lika enkelt att snabbt producera bra bilder. Medan en text kunde plockas ihop snabbt som ett pussel av typer, måste bilden först ritas, därefter avkodas som ett spegelvänt trä eller kopparsnitt, om flera färger skulle användas måste snittet delas upp i olika grundfärger, därefter var och en återtryckas på särskilda sidor, vilka svårligen kunde integreras med den tryckta texten.


Bilden blev därför dyrbar, medan texten blev billig. Vid denna tid märker vi också hur läshuvudet gör sitt framsteg inom den europeiska intelligentian. Universiteten bildas och de som premieras är de studenter som kan lära sig kunskap genom de massproducerade texterna. De som inte kan läsa snabbt eller förstå komplicerade teoretiska beskrivningar kallas för tröghuvuden och anses dummare än andra. Konstnären, vilken framställer bilder slutas att betraktas som en kunskapsförmedlare,  istället blir han en artist vars alster i första hand är tänkta som prydnadsföremål, eller som underhållning åt den trögläsande eller illitterata befolkningsmassan.


Denna utveckling fortsätter oavbrutet fram till mitten av 1700-talet. Den skrivna texten anses vara kunskapsöverföraren, medan tryckta kopparstick i den mån de förekommer i litteraturen i första hand är utsmyckning, eller porträttering av enstaka, dramatiska ögonblick i en skönlitterär beskrivning. Endast personer med snabb fattningsförmåga av text anses värda att satsa på för högre utbildning och förmågan att beskriva kunskap i ord värderas högre än att rita skisser. Denna trend bryts först då fransmannen Diderot kommer på en banbrytande idè. Varför inte framställa ett folklexikon, där skriven text på en sida kombineras med bilder på motsvarande ark, med sifferhänvisningar från den skrivna texten till bilderna. På så sätt skulle de handskrivna böckernas integrerade beskrivning av text och bild kunna bli till gagn för den mindre läskunniga allmänheten. En fjäril kunde ritas vid sidan av dess latinska namn. En kartbild kunde ange platsen för en ort, istället för att dess koordinater anges i latitud och longitud i en löpande text. Diderots folklexikon blir snabbt populärt och höjer både läskunnighet och allmänbildning. Dock ses dess innehåll av de intellektuella vid universiteten som ”lågt” och riktad till en icke intellektuell allmänhet. Akademiska verk fortsätter att produceras utan bilder och vi får två kulturer bredvid varandra, den bildrika populariserade folkkulturen och den textrika akademiska litteraturen.


Nästa steg i utvecklingen tas i vår egen tid. Genom offsettrycket och senare även datorteknikens ord- och bildbehandling upphör i slutet av 1900-talet skillnaden i svårighet mellan att trycka och återge text- respektive bildmaterial.  Fortfarande dröjer sig dock den sociologiska skillnaden mellan läshuvudet och bildbläddraren kvar i det allmänna medvetandet. Serier är för barn. Bildrika veckotidningar för tonårsflickor, medan högtravande akademiker skall läsa text, text, text. En Nationalencyklopedi enligt äldre akademiskt snitt med långa avsnitt förklarande text och få bilder tas fram som rikslikare för den officiella kunskapssynen. Denna ställs mot Bra Böckers bildrika bokklubbslexikon, vilken i Diderots anda snart står i var mans bokhylla, medan Nationalencyklopedin får svårt att nå utanför universiteten och en trängre akademisk krets.
Det är i denna kontext någon i mitten av 1990-talet före internetexplosionen journalistikprofessorn gör ett profetiskt avstamp och förutspår den integrerade texten och bildens återkomst som allmän kunskapsförmedlare, samtidigt som han förutspår det snara avvecklandet av läshuvudets monopol som företrädare för den intellektuella kunskapstraditionen. Och därmed även ett närmande mellan den vetenskapliga avhandlingen och den populärvetenskapliga artikeln som erkänd kunskapsförmedlare. I ljuset av den samtida utvecklingen vill jag ge honom alldeles rätt.



 Kopplingen till Kina då?

Jo, enligt en avhandling skriven om i National Geographic så avläser kineser och västerlänningar en bild olika. Västerlänningen letar efter information down – up från detalj till helhet, medan kinesen går up –down, från helhet till detalj. Detta skulle då peka på en skillnad i uppfostran till ett holistiskt respektive analytiskt tankesätt, för det är nog ingen som riktigt tror att bildavläsningstekniken sitter i generna. Istället är det nog så att de kinesiska barnen, genom filosofiska traditioner, men även genom det kinesiska alfabetets karaktär av piktogram ännu får lära sig ett annat sätt att söka och värdera kunskap på än det sätt som de västerländska barnen har blivit skolade i, ända sedan Gutenberg och framåt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar