Öppet brev till nationalismen

Nu skall jag gå nationalisterna till mötes. Ni vill rädda nationen, försvara Sverige och svenskarna. Bra. Man skall vara aktsam om det ärvda landet och värna om sin medmänniska. Där är jag med. Men i detaljerna gömmer sig djävulen och när ni nu börjar speca upp vilket slags Sverige ni vill rädda känner jag mig bekymrad, därför att den vision ni målar upp blir allt mer främmande för mig ju mer ni beskriver den. Vithet. Monokultur. Anti-islam. Inte ett ord om det jag tycker är väsentligt för försvaret av en nation. Självhushåll, kultur, bildning, omställning från fossila energikällor, reformera penningväsendet, långsiktig hållbarhet. Utan istället - ut med invandrarna, bort med de som har fel namn, fel uttal, fel hudfärg. Och då är jag inte alls med längre. Det är ju mina vänner ni vill kasta ut. Mitt Sverige! De människor som är en del av mitt liv.Och då ställer jag mig frågan. I vems namn gör ni det svenska till ert? Jag känner mig lika upprörd som vad ni känner er när ni ser människor som ni inte tycker hör hemma här, därför att ni skulle vilja ha ett Sverige som var mer etniskt homogent.För att komma till en lösning om detta måste vi ha en diskussion om vilket Sverige vi skall ha, som ett land som kan passa alla. Och där är det tufft nog majoriteten som bestämmer. Och ni nationella är, i vart fall i val en liten minoritet. Så ni kanske skall försöka anpassa er till majoritetsviljan och ta en diskussion med oss om hur vi skulle kunna forma Sverige så att även ni blev nöjda. Även ni, inte bara ni.För om ni gapar om vithet och skriver hopplösa motioner och grundlagsstridiga partiprogram utan förankring hos någon annan än er egen minoritet kommer ni ingenstans med era krav. Däremot kommer ni hjälpa fram några unga killar utan särskilt mycket på fötterna till förmånliga riksdagslöner.Om det nu var det ni ville med er kamp.