Om svenskhet som begrepp och identifikation

Politik som jag ser det handlar främst om ekonomi, beskattning samt konsten att genom den gemensamma samhällskontrollen uppställa ordningsregler och lagar för vilken sorts beteende som är tillåten eller önskvärd.

Genom den senare funktionen smyger sig identitetsfrågorna in. Dessa tillhör psykologins domän snarare än politiken, men då man genom att utöva samhälleligt våld mot individen kan tillåta denna att göra respektive inte göra vissa saker blir identitetsfrågorna politiska. Vad skall vi ha rätt att vara, rätt att göra och hur skall vi få lov att se på oss själva innan det blir dags för staten att sätta in repressiva åtgärder. Runt denna fråga formas då tankar om svenskhet. Skall svenskhet kunna vara en grund för statens våldsutövning mot individen? Eller som vi säger i vardagstal – en grund för lagstiftningen.För att utreda denna fråga, vad svenskhet är som identifikation vill jag samtidigt göra mitt för att nysta upp något bland de kognitiva vanföreställningar som styr en stor del av debatterna kring nationalitetsfrågan på nätet.

.
Svenskhet, som identifikation är ett begrepp som existerar på minst fyra olika nivåer. Dessa är , utgående från sociologen Karl Deutch definitioner etniciteten, kulturgemenskapen, nationaliteten och medborgarskapet. Med en biologistisk analys skulle vi också kunna lägga till fenotyp eller DNA som ytterligare ett kriterium, men då objektiviteten och den teoretiska analysen runt en sådan grund kan bli såväl dubiös som långrandig kommer jag att räkna in den i etniciteten. Det är möjligt att vara (eller uppleva sig som) svensk på någon, alla – men inte tvunget alla av dessa. Låt oss gå igenom dem en i taget.

Etniciteten är den egenskap ANDRA tillskriver oss. Om andra upplever oss som svenskar är vi etniskt svenska. Vi väljer alltså inte själva vår etnicitet, andra väljer den åt oss. Ett adoptivbarn kanske vill vara etnisk svensk, men om hennes utseende (eller som det vetenskapligt heter – fenotyp) avviker mycket från det normalsvenska får hon finna sig i att andra upplever hennes etnicitet annorlunda. Nu är utseendet inte den enda grunden för etnicitet. Även kläder, beteende och traditioner men framför allt språk är avgörande. Det adoptivbarn som talar perfekt svenska har därför lättare att bli accepterad som etnisk svensk än den nytillkomne invandraren från samma folkgrupp.

Den identitet vi tillskriver oss själva kallas för kulturgemenskapen. Det är fullt möjligt att vara en del av den svenska kulturgemenskapen utan att vara etniskt svensk. Vi uppmuntrar till detta genom vår integrationspolitik. Vi vill att alla permanent boende i detta land, oavsett etnicitet skall kunna uppleva sig som svenska. Nåja, de civiliserade av oss vill detta. Det är även möjligt att delta i den svenska kulturgemenskapen som boende i ett annat land, genom litteratur, föreningar och allmänt intresse.
Den tredje nivån kallas för nationalitet. Det är på denna nivå vi börjar ställa politiska krav utifrån vår kulturgemenskap. När samer vill ha hemspråksundervisning i samiska gör de det som en nation, ett folk med egen identitet. Så gör eritreanerna i Sverige med. När vi kräver att svenska skall vara ett officiellt språk i EU gör vi det utifrån etnisk grund som svenskar. Den svenska nationalitetskänslan är så stark att det inte ens finns, eller har funnits, något politiskt beslut att svenska skall vara förvaltningsspråk i Sverige, vi tar det bara för givet att det skall vara så. Alla som ställer politiska krav – eller vill kunna göra det - utifrån en svensk kulturgemenskap tillhör den svenska nationen. Detta är inte samma sak som att vara nationalist. Som nationalist skulle jag definiera en person som sätter nationaliteten i främsta rummet, framför andra tänkbara identiteter. Nationalismen kan även ha mörkare sidor, som att förneka eller motarbeta andra kulturgemenskapers politiska krav till förmån för de egna.

Slutligen har vi medborgarskapet. Detta är en juridisk affär inget annat. En svensk medborgare behöver varken vara etniskt svensk, tillhöra en svensk kulturgemenskap eller vilja delta i den svenska nationens uppbyggnad. Det räcker med att ha bott här i tre år och vara hyfsat laglydig för att biljetten skall utgå. Om det kan man ha synpunkter, men så ser den form för medborgarskapet ut som vi har valt att ha för tillfället.

Utifrån denna modell kan man laborera fram olika kombinationer. Det koreanska adoptivbarnet med svenska som modermål och svenska värderingar har en dubbel etnicitet som svensk och korean, hon tillhör en svensk kulturgemenskap, men inte den koreanska, upplever sig som en del av den svenska nationen och innehar svenskt medborgarskap. Finlandssvensken är svensk på alla plan, utom medborgarskapet som är finskt. Svenskamerikanen i USA kan vara både etniskt svensk och vilja tillhöra en svensk kulturgemenskap, utan att ställa några nationella krav utifrån sin svenskhet.

Såja. Ta nu fram målarlådan och rita upp en bild över vad ni själva är – och låt alla göra sammaledes. För även om alla identifikationer är illusoriska är det respektlöst att inte låta andra ha sina så länge som de nu väljer att behålla dem.