Om de fysikaliska gränsvillkoren för viljans frihet

För att förstå mer om hur världen fungerar, hur oerhört lite i den du har att säga till om och varför det är bäst att i stort sett sitta på arslet och se gräset växa är det en god idè att börja studera fysik. Medan akademiska studier i ekonomi gör dig dum och elak och statskunskap inte förändrar dig nämnvärt har studier i teoretisk fysik den motsatta effekten, du blir både klok och ödmjuk och därtill även rätt lat inför försöken att åstadkomma större förändringar i världen. Jag skall här nedan visa varför genom att demonstrera vilken effekt tro olika fysiska figurer, termodynamikens andra lag, Laplaces demon och Heisenbergs osäkerhetsrelation kan ha på psyket.

Om termodynamikens andra lag kan berättas att den nog är den enskilt mest betydelsefulla observationen av verklighetens struktur som någonsin gjorts. Trots detta är den inte en lag, utan mest en statistisk förmodan. Termodynamikens lag säger att du med all sannolikhet inte vinner storvinsten på lotto, och skulle du göra det är sannolikheten för att du vinner den 15 gånger i rad ännu mer försvinnande liten. Om vi byter ut storvinsten i lotto mot sannolikheten att ett par elementarpartiklar av egen kraft skulle välja att försätta sig i ett energitillstånd av högre ordning än ett av lägre och sedan multiplicerar den sannolikheten med ett oändligt antal kvintiljarder liknande utfall, så får vi plötsligt en rationell förklaring till varför inte kladdiga äggröror på golvet av sig själva rusar upp i din hand och formar sig till ett ägg, strax efter att du har tappat det i backen

I princip skulle de kunna göra det, men de gör det inte, på grund av den intill intigheten försvinnande ringa sannolikheten. Detta får för observationen av verkligheten ett para alldeles särskilda konsekvenser.

För det första får tiden en riktningspil. Enskilda mekaniska system har det inte. Du kan tex filma en pendel i ett lufttomt rum och köra filmen baklänges utan att se någon skillnad. Men det system pendeln verkar i, gravitationsfältet med planeten jorden har en riktning. Även om enskilda händelser är tidsriktningsoberoende är inte summan av händelser detta. Vi går med förvissning från mer ordnade till mindre ordnade system. Oordningen breder ut sig och sin yttersta konsekvens får detta i visionen om värmedöden. Att hela kosmos går från det högt ordnade tillstånd som rådde vid Big Bang till en utsmetad händelselös stjärnlös partikelsörja ett par grader över absoluta nollpunkten utan annat hopp än att någon ny och okänd kosmisk kraft som sett skifte av vakuumets nollpunktsenergi skulle kunna avsluta det hela.

Att kosmos kontinuerligt går mot tillstånd av ökad oordning och lägre energivärde kan observeras genom fenomen som att det idag är betydligt ovanligare att hitta guldklimpar liggande på backen än det var under skyternas tid. Däremot är det desto vanligare att hitta tomma ölburkar. Guldatomer som skapats i supernoveexplosioner för miljarder år sedan och därefter knådats till klimpar av jordens termiska krafter representerar en hög energiordning. Gamla aluminiumburkar har en ordning i sig, men den är per definition lägre än den ordning om rådde innan någon tillverkade dem av uppgrävd bauxit och elenergi. För varje industriell process sker en energiomvandling om i sig lämnar planeten i ett lägre energitillstånd än det var innan. Summan av oordning i slagget och avgaserna är alltid större än summan av ordning i den nyligen framtagna industriprodukten.
I princip är det bästa vi kan göra för att inte öka oordningen på planeten - att sitta på arslet och se gräset växa. Och detta av två anledningar. För det första att alla våra industriella processer förbrukar råmaterial och omvandlar energi från högre till lägre former i processer som inte går att vrida åt andra hållet. De är inte reversibla. Du kan inte ta det gamla bilvraket och göra en metallåder av den. Du kan inte samla ihop alla atomerna i avfallsröken och av dem göra en kolbit. Nej du kan inte det. Det kan däremot gräset och det är därför vi har all anledning att sitta och titta på det något noggrannare.

För de gröna växterna är DE ENDA , jag upprepar DE ENDA verksamheterna med förmågan att minska entropin och öka ordningen på planeten jorden.

De enda.

Inga datorer kan det, inga ångmaskiner, inga reningsverk och inga dammsugare. Det kan hända att jag blir tvungen att äta upp dessa ord i takt med teknikens förfining. Kanske med tiden någon solcell eller avsaltningsanläggning med tiden kommer att kunna upprepa konststycket, men för stunden håller jag ännu på de gröna växterna.

Orsaken är denna:

Termodynamikens andra lag stipulerar att oordningen inom ett slutet system hela tiden ökar. Om du sopar golvet med en kvast och gör det rent så är alltid den ökningen av ordning mindre än den ökade oordning som äger rum bland luftmolekylerna när du far runt med kvasten och som sker i din mage när du förbränner fin pizza och Peroni till bajs. Anledningen att du inte märker den ökade oorningen är att ditt rum ej är ett slutet system. Dammet i luften ventileras ut genom fönstern, medan du kan gå utanför rummet och införskaffa pizza och Peroni och spola bort bajset som om det aldrig funnits. Därför kan du tro att ordningen i ditt rum har ökat utan externaliteter och det är ju det viktigaste, framför allt är det viktigt att dina grannar och hyresvärd tror att ordningen har ökat, eftersom det är deras beslut som till syvende og sidst avgör om du har ett halvslutet rum att försöka ordna upp eller ej. Men på den kosmiska skalan, nej nej, ditt sopande med kvasten har inte gjort något för att skapa ordning i kosmos.

Anledningen till att de gröna växterna kan öka ordningen på planeten jorden är att de tappar av en utifrån inkommande ordningskälla och lagrar den, ungefär som att min mage lagrar all utifrån kommande pizza och Peroni åtminstone tillfälligt. För att förklara kopplingen mellan energi och ordning kan man använda sig av det negativa entropibegreppet eller det positiva exergibegreppet. Entropi betyder ungefär exakt oording, medan exergi definieras av information per energienhet. Hög exergi är låg entropi. Mycket information per energienhet är hög ordning, medan lite information per energienhet är brus. Det inkommande solljuset innehåller mer exergi än den utgående värmetrålningen, detta för att frekvensen hos de inkommande fotonerna i solljuset är högre. Denna exergiskillnad lagras i de gröna växterna som kemisk energi med hjälp av fotosyntesen. Informationen i solljuset hjälper klorofyllet att formattera kol, syre och väteatomerna från luften och marken till sockermolekyler, så att en del av det inkommande solljuset lagras som kemisk energi innan det studsar ut i kosmos igen som värmestrålning.

Som jag sade ovan finns det nu solceller om imiterar tricket och gör om högenergetiska fotoner från solljuset till elektricitet och värme. Det jag befarar är dock att dessa instrument ännu så länge skapar mer entropi under sin framställning, transport och uppmontering än de under sin livslängd hinner med att skapa minskad entropi genom exergi insamlad som elenergi från solljuset.
Frågan är nu - skall vi då sitta på arslet som sengångare och inte göra någonting alls annat än att mumsa i oss gröna växter för vår överlevnad. I princip JA! Det har djurlivet gjort nu i 300 miljoner års tid och det har visat sig vara ett mycket hållbart koncept. Vi behöver inte sitta katakoniskt stilla, men vi bör vara mycket försiktiga och genomtänkta med det vi gör. All utveckling bör ske med en maximal exergetisk nytta för ögonen, till en minimerad entropiökning. Och här är inte ekonomisk tillväxt något argument. Det som ekonomisk tillväxt huvudsakligen gör är att öka entropin i allt snabbare takt och därmed på sikt minska överlevnadsmöjligheterna för varelser på planeten jorden. Efter ett tillfälligt uppblossande maniskt utbrott av aktivitet följer därefter en långsam och utdragen död, ifall vi inte lyckas lämna planeten och ta oss någon annanstans.

Därför är det klokaste vi kan göra att sitta ner och titta på vindruvorna när de växer och därefter som en sparsmakad industriell process jäsa dem till vin i en damejeanne. Vinet innehåller visserligen mindre exergi än sockerlösningen, men har andra effekter vilket gör att den planerade förstörelsen av lagrat solljus ändå kan ha sin nytta

Om Laplaces demon

Om nu tillvaron är dömd att gå från tillstånd av lägre oordning till högre, från hög information till lägre kan det ju vara bra att veta på vilket sätt den gör det, så att man själv skall kunna hålla sig på de små öar där ordningen ännu består och slippa obehaget att i förtid dras med i moraset.

En våt dröm om denna gudomliga kunskap får vi från 1800-talets deterministiska period genom visionen om Laplaces demon. Laplace drog slutsatsen att, om världen bestod av partiklar och naturlagar skulle varje ögonblick av historien vara känt, vara någon, hans demon, erhöll perfekt kunskap om varje partikels läge och hastighet i något ögonblick. Om Gud som biljardpelare vet exakt var kloten ligger och kan räkna ut var och med vilken kraft han skall sätta in stöten skall han kunna sänka alla femton kloten på en gång, i tur och ordning med 8:an sist. Det skulle inte förvåna mig om någon redan har gjort det.

Den mekaniska världen är totalt förutsägbar. Vi kan på tiondels sekunder när räkna ut när soluppgången kommer att ske var som helst över hela jorden i hundratals år framåt eftersom systemen beter sig mekaniskt. En kraftig jordbävning eller en förbipasserande komet kan dock rucka beräkningarna, varför vi likt Laplaces demon behöver allt mer kunskap för att kunna göra allt mer exakta förutsägelser

På motsvarande sätt som att termodynamikens andra lag leder till den deprimerande slutsatsen om att värmedöden är vårt yttersta öde, leder Laplaces demon till tanken om att världens öden är förutbestämda till minsta detalj. Någon fri vilja i egentlig mening finns inte eftersom hela tillvaron är mekaniskt förutbestämd från den punkt då Gud satte planeten i rullning. Detta determinismens credo, vilken var yttersta vetenskapliga sanning fram till 1920-talet början behöver man förhålla sig till på något sätt. Man kan för att undkomma den antingen göra som Kant och stipulera en andlig dimension för att införa viljans frihet. För att moralen skall vara meningsfull, sade Kant i sina tre imperativ, måste Gud existera, själen vara odödlig och viljan fri. Endast då kan människan förmås att göra de val som leder till en himmelsk belöning. Den fria viljan skulle då existera vid sidan av , eller utanför det mekaniska universat, genom att en andlig dimension tillät att sätta de mekaniska reglerna ur spel. Detta knyter an till den katolska föreställningen om naturlagarna som Guds regelbundna handlingar och miraklen som hens oregelbundna. Denna syn på viljan som fristående det mekaniska universats spelregler kan och skall problematiseras i nästa avsnitt då vi kommer fram till Heisenbergs osäkerhetsrelation och dess konsekvenser, låt mig först bara nämna att det finns en annan lösning på determinismens moraliska dilemma, framförd av protestanten Calvin. Han hävdade att eftersom hela kosmos var mekaniskt förutbestämt hade givetvis Gud även förutbestämt vilka som skulle komma till himmelen och helvetet. Någon fri vilja fanns inte. Vi kunde agera precis hur vi ville, allt fanns redan med i Guds stora plan, liksom beslutet om vilka som efter sin levnad skulle få göra henom sällskap i paradiset. Denna deterministiska moralfilosofi har haft underliga konsekvenser, bl a påstås holländares fixering vid sjukdomar ha Calvins filosofi som ursprung. Eftersom det är förutbestämt vem som skall bli sjuk och inte , ses sjukdomen som en avspegling av personens karaktär, snarare än något som genom ovarsamhet eller olycka har drabbat densamma.

Om Heisenbergs osäkerhetsrelation

Nu är viljan frihet för den naturvetenskapligt orienterade inte någon trossats eller moralisk fråga. Istället bör vi fråga oss om hur kosmos är skapat. Är det deterministiskt eller inte? Frågan om Laplaces demon existerar eller ej kan vi lägga åt sidan, ty det är bara en tankefigur. Med determinism skall vi därför inte förstå att det skall kunna finnas en smart vetenskapsman som med en oändligt kraftfull dator gör fiffiga uträkningar. Istället skall vi försöka förstå om universum I TEORIN skulle kunna vara förutbestämt eller ej, oavsett om vi skulle kunna komma i närheten av denna förutbestämda beskrivning eller inte.

Med filosofspråk vill vi veta om kosmos är ontologiskt deterministiskt, förutbestämt till sin natur. Att det inte är epistomologiskt deterministiskt kan vi faktiskt bevisa - vi kommer aldrig att kunna beskriva denna eventuella determinism i teorier, eftersom mängden indata överträffar de fysiska möjligheter vi har för att lagra den.

Så , för att återgå till huvudfrågeställningen - kan kosmos vara deterministiskt till sin natur? Fram till 1920-talet då den klassiska fysiken dominerade vår beskrivning av verkligheten kunde den det. Därigenom i och med kvantfysiken formulering blev Laplaces demon slutligen avpolleterad - och som jag senare skall berätta, upptäcktes på 1960-talet att demonen kunde pensioneras även inom den klassiska fysikens ram.

Vad var det då som var så revolutionerande med kvantfysiken på 1920-talet? Ur alla de vinklingar som svaret på denna fråga väljer jag att ur högen som svar på betydelsen av fysikens utveckling för förståendet av frågan om viljans frihet lyfta Heisenbergs osäkerhetsrelation. Den punkterar nämligen på ett effektivt sätt Laplaces demon på det teoretiska planet. Laplace utgick från att det fanns ett exakt läge och en exakt hastighet hos alla partiklar i kosmos, vilken kunde vara kända av hans tänka demon. Osäkerhetsrelationen stipulerar att detta är omöjligt. Vi kan antingen exakt känna hastigheten hos en partikel, men då vet vi inte var den befinner sig. Eller så kan vi exakt veta var den befinner sig, men inte vart den är på väg. Förhållandet påminner om utsagan hos den oroligt väntande hustrun som om maken sade "Antingen vet jag precis vad han är, men inte vad han håller på med. Eller så vet jag vad han håller på med, men då vet jag inte var han är". Skillnaden mellan hustrun och Heisenberg är dock att hustruns osäkerhet är epistomologisk - det finns en absolut sanning, men hon känner bara inte till den ännu. Med Heisenberg förhåller det sig annorlunda. Hans osäkerhet är ontologiskt. Universum är "fuzzy". Läget och hastigheten hos dess partiklar är okända , inte därför att vi inte vet tillräckligt , utan för att partiklarnas lägen och hastigheter INTE ÄR ENTYDIGT BESTÄMDA. Kosmos är inte exakt. Kosmos är luddigt. Det är skapt på det sättet. Skärpan är inte oändlig, utan den försvinner under en liten skala som vi brukar benämna planckradien

Detta får konsekvenser för teorierna om viljans frihet. För skall det finns något om skulle kunna kallas för en fri vilja måste det någonstans i hjärnan finnas ett fält som inte helt styrs av de mekaniska lagarna. Frågan är komplex, men om vi börjar med en mekanistisk bild av hjärnan som en stort flipperspel eller biljardbord, där inkommande kulor i form av sinnesintryck flipprar runt ett tag , stöter till andra kulor och sen stöter ut en eller annan kula genom ett hål i form av en handling, så kan vi konstatera att denna bild kan göras helt mekaniskt deterministisk. Den mänskliga hjärnan lyder inte under några andra lagar än annan materia, låt vara att den är biologiskt aktiv och delikat till sin struktur, men den styrs likväl av fyra naturkrafter, varav den elektromagnetiska för hjärnan arbete är den klart dominerande. Skall det finnas någon punkt där viljans frihet skulle komma in i hjärnan, måste det finns något friad zon, något loop hole genom vilken den skulle kunna ta sig in i den fysiska materiens spel och en av den ges av osäkerhetsrelationen. Partiklarnas lägen, hastigheter och energitillstånd i hjärnan är inte exakt bestämda av kosmos och om vi tänker oss att det funnes en kraft med möjlighet att göra val av utfall innanför de gränser som ges av Heisenbergs osäkerhetsrelation, då skulle vi kunna ha en fri vilja under arbete i hjärnan. Vad -eller snarare vem - som styr denna fria vilja och vilka regler den arbetar efter blir då ett senare kapitel, men innan jag knyter ihop säcken, låt mig då först berätta om den andra upptäckten som effektivt kom att punktera föreställningen om Laplaces demon, nämligen upptäckten på 1960-talet av kaosteorin och de kopplade icke-linjära differentialekvationernas mekaniska arbete.

I den klassiska fysiken är alla skeenden tänkta att vara enkelt förutsägbara. A leder till B. B knuffar till C och så kan världen enkelt förutbestämmas. Kvantfysiken snurrade till begreppen genom att med absolut säkerhet fastställa att eftersom vi inte riktigt kan veta vad A är kommer vi heller inte kunna säga art B tar vägen. Alltså blir Laplaces demon reducerad till en vision med brasklappen att ”jo men om världen hade varit klassiskt mekanisk, då skulle vi kunna…”

Men se nej, det skulle vi inte kunna. För i den klassiska världen själv finns en femtekolonnare som gör inhämtandet av absolut kunskap omöjlig – kaosteorin. Även efter kvantmekanikens genombrott trodde fysikerna att klassiska system betedde sig i stort sett snällt. De kvantmekaniska anomalierna verkade på mikroplanet, medan kosmos i det stora hela, på makroplanet var mekaniskt. Små fel in, små fel ut – det kan deterministen leva med. Men små fel in, oändliga störningar ut vill han inte ha – och det är just vad han får genom den numera berömda fjärilseffekten, en av kaosteorins mest måleriska bilder. Den säger att en fjäril som viftar med vingarna i Amazonas kan orsaka en storm över Florida. Hur kan detta ske? Ja det kommer ingen energi från fjärilsvingen, men en liten input av information – minns begreppet från termodynamiken – och denna lilla, lilla förändring av informationen kan störa ett instabilt system dithän att det kollapsar och ger gigantiska skillnader i output. Fladdrandet med vingen har skapat en storm någon annanstans, en storm som hade kommit förr eller senare, genom energins tyngd, men inte just där, inte just då utan fjärilsvingen.

Detta var helt okänt för den klassiska fysiken ända in på 1960-talet. Hela fältet var utforskat, enbart ett par fickor återstod. En av dem tillhörde hydrodynamikens rike och kallades för turbulens, ett besvärligt fenomen som inte lät sig exakt beskrivas. Man försökte närma sig fenomenet med hjälp av fouriertransformer, kopplade serier av differentialekvationer, komplicerade matematiska begrepp som krävde mycket datorkraft för att kunna låta sig beräknas, men tänkte deterministerna, det är som det skall vara – komplicerade matematik in, komplicerad matematik ut. Bara vi får lite bättre datorer så kommer världen fortfarande visa sig vara beräkningsbar.

Chocken kom när kaosteoretikerna , bra beskrivet i Ilya Prigogines bok om Kaos, upptäckte att matematiken som orsakade turbulensen var enkel, men icke-linjär. Matematikerna hade dittills enbart räknat på en klass differentialekvationer, så kallade linjära och förbisett att ta med de mer besvärliga icke-linjära ekvationerna som lösningsförslag. Detta förhållande har av någon beskrivits som att fysikerna undvek att beskriva icke-elefantiska djur, eftersom elefanterna ändå var störst och lättast att studera.

De icke-linjära differentialekvationerna visade sig dock ha exakt de egenskaper som deterministerna inte ville se – små skillnader i input som med enkla , matematiska samband orsakade gigantiska skillnader i output. Ja ordet gigantisk räcker inte till, vi får använda ordet oändlig istället, för innanför de gränsvärden för input som gav kaos suddades all information ut avseende output. Oändligt  små skillnader i input gav oändligt stora skillnader i output, vackert grafiskt beskrivet av juliaset och mandelbrotmängder, med sin karaktäristiska skalbaggsform , kantad av psykedeliska mönster.

Om vi nu sammanfattar dessa resultat och ser vad de kan få för effekt för det filosofiska betraktandet av viljans frihet utifrån en materialistisk synvinkel ser vi att det område den fria viljan har att verka i är ytterst smal. I stort styrs kosmos av grova, mekaniska fenomen, biljardbollar som stöter i varandra , planeter som snurrar runt solar och orsakar årstider och soluppgångar beräkningsbara ner till tusendels sekund. I den andra änden har vi atomur som vibrerar i evighet med samma frekvens och väteatomer som låter sig slås tillsammans till välskötta bomber givet de rätta ingångsvärdena.

Innanför den besvärliga planckradien blir dock materien okontrollerbar. Små,  små osäkerheter i ingångsvärde gör universum omöjligt att bestämma exakt. Och med hjälp av kaosteorin får vi att dessa små ingångsvärden kan kan ge oändliga skillnader i output om de sker i turbulenta system, styrda av icke-linjära differentialekvationer , system som vädret, populationstillväxt av arktiska harar eller…..hjärnans nervsystem.

För i människohjärnan, låt oss begränsa oss till denna, skapas varje sekund tusentals mikrobeslut genom att elektroner knuffar till andra elektroner, fotoner byter energinivå och skickar ut värmestrålning och kemiska serotoninsignaler skickas från en synaps till en annan. Flertalet av dessa släcks ut, men ett fåtal av dem förstärks till makrobeslut, vilka vi till slut förnimmer som viljor. En del viljor är grova och reflexmässiga, som att dra bort handen från en varm spis, medan andra är subtila, som att välja mellan orden ville och vore i ett skört poem, eller att fatta en beslut om vilken färg väggtapeterna skall ha eller om vi skall gifta oss eller inte eller köpa en ny lägenhet.

Från en vetenskapsfilosofisk synvinkel blir det nu intressant att utreda om dessa beslut kan sägas bero på en ”fri vilja” eller inte. Än mer intressant blir att spekulera över förhållandet mellan denna fria vilja och den som vill, vad är denna entitet för något.

På den första frågan kan vi ge ett enkelt svar, definierat av fysiken själv – endast mikroprocesser i hjärnvävnaden  innanför Heisenbergs osäkeretsrelations gränser skulle teoretiskt kunna vara påverkbara av en ”fri vilja” som inte har ett rent mekaniskt ursprung. Antingen puttar elektroner till andra elektroner efter ett förutsägbart mönster, eller så gör de det inte. Brott mot förutsägbarheten – det mekaniska skeendet – skulle kunna tänkas ske genom två olika processer, den första ges av kaosteorin och behöver ingen metafysisk förklaring i form av ett medvetande som styr materien viljemässigt. Med hjälp av kaosteorin kan vi härleda begrepp som slumpmässigt handlande, impulser, tur och otur.  Små små statistiska slumpmässigheter  i elektronernas hoppande fortplantar sig genom kaosteorins ekvationer till makrobeslut och den ena saken händer istället för det  andra, helt av sig självt, som i en mycket delikat dator. Normalt gör maskinen det den skall, men ibland hoppar den till och gör något annat, Det ena utfallet istället för det andra upplevs då som en nyckfull ”vilja”. Nej, vi tar rosa istället för grönt. OK – vi köper lägenheten (var fick jag det där ifrån? )

Den andra förklaringsmodellen får vi genom att tillföra en yttre entitet, ett jag som via medvetandet , vad detta nu är, styr hjärnans agerande till att innanför osäkerhetsrelationens gränser släcka ut vissa elektronstormar och förstärka andra, ett delikat arbete som tar många år att träna upp, under en period som vi något vanvördigt kallar för vår ”uppväxt”

Om vi för ett ögonblick bortser från frågeställningen om medvetandets vilja i sig skulle kunna sägas vara fritt ,eller om denna högre vilja i sig även den styrs av regler, vore de kosmiskt spirituella eller kvantmekaniskt beräkningsbara som dolda variabel-modeller , så har vi nu tre olika slags processer i hjärnan att ta hänsyn till

* Hjärnans normala arbete, ovanför osäkerhetsrelationens mysterier, låt oss kalla dessa deterministiska verksamheter för ”ödet”

* Hjärnans kaotiska arbete innanför osäkerhetsrelationens gränser, låt oss kalla dessa verksamheter för ”slump” eller ”tur och otur”

* Hjärnans medvetna arbete, där medvetandet med hjälp av viljeprocesser manipulerar ett utfall till förmån till ett annat, utöver den lagbundenhet som ges av hjärnans mekaniska funktionssätt. Låt oss kalla detta för den medvetna viljan.

Givet detta får vi då de tre klassiska esoteriska handlingslagarna

På den lägsta nivån slumpen. Lyckan. Lagen om Tur och Otur. O Fortuna, velut Luna vita detestabilis. Olyckskorparna och guldgossarna, personerna som saker och ting bara ”händer” för

På den andra nivån lagbundenheten. Ödet. Det som måste ske. Dharma. De sociologiska och utvecklingspsykologiska teorierna om formandet a individen. De neuronormala individerna som gör vad de skall givet rätt stimuli och input

På den tredje och högsta nivån får vi jaget och medvetandet, Krishna som upphäver karmas verkningar genom sitt medvetna varande. Människorna som väljer sina egna öden.

Den intressanta frågeställningen , för att återgå till frågan om jagets och medvetandets lagbundenhet blir då om dessa personer eller handlingssätt i det tredje medvetna lagret i sig är ett uttryck för en fri vilja, eller om den med är lagbunden på något sätt. I så fall hade Calvin rätt, det finns bara en vilja, Guds vilja och den styr även det individuella medvetandets val och varande.  Fysikerna skulle få bekymmer , eftersom en högre vilja av detta slag kräver existensen av dolda-variabelteorier, vilka säkerställer utfallen av mikrobesluten under planckradien enligt förutsägbara mönster och de teorierna har visat sig svåra att få att stämma med verklighetens möjligheter, Om vi å andra sidan antar att de medvetna valen verkligen är fria och oberoende av inget annat än det individuella medvetandets önskningar får vi lik förbannat filosofiska problem , Vad är då detta medvetande som styr och ställer över de materiella besluten. Är medvetandet i sig en ”nyttig maskin” skapat av biologin för att förbättra beslutsfattandet, eller är medvetandet dualistiskt ett eget fenomen, som tagit materien till sig för att kunna agera efter egen önska i denna världen.

Oavsett individens fria (!) önskan att ge ett svar på denna frågeställning, kan vi i vart fall från fysikens sida ge ett grönt tecken till frågeställningens relevans. Ja, det är fysiskt tänkbart att en fri vilja skulle kunna existera, vad den nu är för något och därmed upphäva det deterministiska synsättet.

Men den har ett par begränsningar, den kan bara verka innanför osäkerhetsrelationens gränser i hjärnvävnaden, enligt de spelregler som ges av naturkrafterna, slumpen och kaosteorins förstärkningsmekanismer. Allt annat är redan givet.

Detta kan, om man vill , skapa en stor ödmjukhet i synsättet på människan. Med förståelse för hur lagbundet i stort våra ageranden är, låt oss säga till 99 , 9 % , blir det enklare att ge syndaren förlåtelse, denne var ju trots allt tvungen att handla som den gjorde, enligt kosmos tunga deterministiska maskineri.

Det blir även av stor vikt att värdesätta den sista tiondels procenten.  Den lilla lilla del av vårt fantastiskt delikata hjärnmaskineri som styrs av ett medvetet tänkande och reflekterande beslut .


En mikroskopisk möjliget till frihetligt och medvetet varande innanför planckradien.

Låt oss ta vara på denna, för att för exergins och den långsiktiga hållbarhetens skull göra så lite som möjligt



Låt oss vörda, respektera och ta vara på denna.