Varför gick SAC åt helvete?

Jag fick en fråga på ett forum häromledes:

Varför har syndikalismens framgångar uteblivit i Sverige? Varför samlar SAC inte mer än 5 500 medlemmar?

Här är mitt svar:

SAC är en fullkomligt korrupt organisation som bara väntar på att få lov att dö. Varför det har blivit så är svårt att säga, organisationen samlade under sin storhetsperiod ungefär 10 % av Sveriges organiserade arbetare.

jag tror att det finns två förklaringar:

1) Förföljelsen och baktaleriet av syndikalister har varit massivt, både från arbetsgivarhåll och socialdemokratin. en del av Saltsjöbadsavtalet var att arbetsköparsidan lovade att hålla efter strejkbryteriet om LO lovade att hålla tillbaka de revolutionära krafterna inom SAP och VPK

2) Egna felbeslut. Från 1930-talet har SAC agerat i utförsbacke. Under 1960-talet hade man nöjt sig med att vara lill-LO utan vänner i världen och jag kan inte skylla dem för det, men när vänstervågen kom på 1970-talet vaknade organisationen sakta till liv igen, särskilt i samband med folkomröstningen mot kärnkraft. I början av 1980-talet kändes allt mycket hoppfullt inom SAC och kräftgången avstannade.

Men sen hände något. I backspegeln måste jag säga något så osyndikalistiskt som att tydliga ledningsfunktioner saknades. Det ledde dels till en ineffektivitet som av storstadsideologerna uppfattades som ideologisk renlärighet, men landsortsyndikaliserna uppfattade som uppgivenhet. Denna stad-land konflikt går jag gärna in på mer , för den är viktig. Betänk att Älvdalens kommun med då 8000 invånare hade lika många organiserade syndikalister som Stockholm.

Det andra är att den interna laizzes-faire praktiken öppnade upp för allsköns idioti. Organisationer i marginalen drar till sig människor i marginalen och SAC hade allt vad tokvänstern saknade - en rik organisatorisk historia och god ekonomi. SAC åts upp inifrån av autonoma dårfinkar och poststalinister vilka trasade sönder organisationen med våldsromantik och personförföljelser. Du får gärna se detta som ett exempel på att "syndikalismen aldrig kommer att fungera". Jag ser det hellre som om att man inte skall dra på sig lunginflammation om man inte har något immunförsvar.

Här kommer också min avogsamhet mot feminismen in. Under 15 års tid har vänstern och SAC saknat allt vad politisk styrfart heter i det som är vänsterns kärnverksamhet - klassfrågorna och den ekonomiska politiken. Istället har man förött sin energi på att sparka in öppna dörrar som att diskutera kvinnors rätt till lika lön, vilket ingen ifrågasätter, eller mäns rätt att amma, vilket ingen vill se förverkligat. Samtidigt har man överlämnat initiativet i den ekonomiska politiken åt borgarna i sossarnas frånfälle.

Självhushållarbakslag

I morse upptäckte jag att Daniel tagit betalt två gånger för pizzan jag åt under kommunstyrelselunchen i måndags, så jag fick en anledning att hälsa på honom idag och meddela detta. Väl där tyckte jag att en kaffe skulle smaka och med en kaffe som grund är det lätt att tänka - men varför inte en pizza? Så där försvann det tillgodohavandet.

På vägen hem tänkte jag att det får väl inte vara slut redan nu, så jag åkte till Annika på systemet för att språka lite och väl där vad får jag se om inte en Limoncello. Nå det var ju bara att slå till och så var den pratstunden över och med flaskan i hand fick jag en plötslig ingivelse - en cigarr till skulle väl inte vara så dumt och väl inne på 52:an, vad är inte lättare än att dessutom köpa en trisslott.

Ingen höjdardag för självhushållaren alltså, men jag antar att man behöver sådana ibland med som en säkerhetsventil. Bellmanpaketet är oöppnat, trisslotten ej skrapad och Limoncellon står kvar på köksbordet, så det var inte de jag behövde.

Men Daniels pizza ligger jag fortfarande och smälter.

Om köttätande och tillvaratagandets etik

Jag är som laktovegetarian intresserad av Hare Krishnarörelsens ahimsamejerier, där de framställer mjölkprodukter utan att i något led slakta djuren för köttkonsumtion. När jag berättar för mina köttätande vänner och bekanta om denna möjlighet blir de snarast förfärade. Varför tar man inte tillvara köttet? Begrava korna? Hur kan man försvara ett sådant slöseri? Hur tänker egentligen vegetarianerna?

Låt oss vända på frågeställningen en stund och se hur köttätarna tänker. Centralt i deras föreställningsvärd verkar vara frågan om tillvaratagande. Att döda ett djur kan motiveras om hela djuret tas tillvara som en form av respekt mot naturen. Att bara äta, låt oss säga hjärtat eller levern och därefter slänga resten anses respektlöst. Ett likande resonemang förs vid tanken på att inte äta mejerikor utan begrava dem, vilket då beskrivs som ett "slöseri".

Liknande föreställningar finns bland kannibalerna. Jag citerar här Jared Diamond ur boken Undergång , sid 174

Bekanta till mig på Nya Guinea som jag samarbetat med med i 40 år har sakligt och osentimentalt beskrivit sina kannibalistiska sedvänjor och uttryckt sin avsmak inför västerländska seder, där vi begraver våra släktingar utan att göra dem äran att äta upp dem. En av mina bästa medhjälpare på Nya Guinea lämnade sin anställning hos mig 1965 för att kunna delta i förtäringen av sin nyligen avlidne svärson.

Frågan är då varför kannibalerna och övriga köttätare är så besatta av tillvaratagandets etik. Jag tror att det beror på knapphet. Kött är alltid en bristvara, medan vegetabiliskt protein finns i överflöd. Därför gnisslar ej heller vegetarianer tänderna över tanken på alla bär, svampar, mållor, äppelkart och nässlor som inte blir plockade och uppätna under en växtsäsong.