Om köttätande och tillvaratagandets etik

Jag är som laktovegetarian intresserad av Hare Krishnarörelsens ahimsamejerier, där de framställer mjölkprodukter utan att i något led slakta djuren för köttkonsumtion. När jag berättar för mina köttätande vänner och bekanta om denna möjlighet blir de snarast förfärade. Varför tar man inte tillvara köttet? Begrava korna? Hur kan man försvara ett sådant slöseri? Hur tänker egentligen vegetarianerna?

Låt oss vända på frågeställningen en stund och se hur köttätarna tänker. Centralt i deras föreställningsvärd verkar vara frågan om tillvaratagande. Att döda ett djur kan motiveras om hela djuret tas tillvara som en form av respekt mot naturen. Att bara äta, låt oss säga hjärtat eller levern och därefter slänga resten anses respektlöst. Ett likande resonemang förs vid tanken på att inte äta mejerikor utan begrava dem, vilket då beskrivs som ett "slöseri".

Liknande föreställningar finns bland kannibalerna. Jag citerar här Jared Diamond ur boken Undergång , sid 174

Bekanta till mig på Nya Guinea som jag samarbetat med med i 40 år har sakligt och osentimentalt beskrivit sina kannibalistiska sedvänjor och uttryckt sin avsmak inför västerländska seder, där vi begraver våra släktingar utan att göra dem äran att äta upp dem. En av mina bästa medhjälpare på Nya Guinea lämnade sin anställning hos mig 1965 för att kunna delta i förtäringen av sin nyligen avlidne svärson.

Frågan är då varför kannibalerna och övriga köttätare är så besatta av tillvaratagandets etik. Jag tror att det beror på knapphet. Kött är alltid en bristvara, medan vegetabiliskt protein finns i överflöd. Därför gnisslar ej heller vegetarianer tänderna över tanken på alla bär, svampar, mållor, äppelkart och nässlor som inte blir plockade och uppätna under en växtsäsong.