Varför har syndikalismens framgångar uteblivit i Sverige? Varför samlar SAC inte mer än 5 500 medlemmar?
Här är mitt svar:
SAC är en fullkomligt korrupt organisation som bara väntar på att få lov att dö. Varför det har blivit så är svårt att säga, organisationen samlade under sin storhetsperiod ungefär 10 % av Sveriges organiserade arbetare.
jag tror att det finns två förklaringar:
1) Förföljelsen och baktaleriet av syndikalister har varit massivt, både från arbetsgivarhåll och socialdemokratin. en del av Saltsjöbadsavtalet var att arbetsköparsidan lovade att hålla efter strejkbryteriet om LO lovade att hålla tillbaka de revolutionära krafterna inom SAP och VPK
2) Egna felbeslut. Från 1930-talet har SAC agerat i utförsbacke. Under 1960-talet hade man nöjt sig med att vara lill-LO utan vänner i världen och jag kan inte skylla dem för det, men när vänstervågen kom på 1970-talet vaknade organisationen sakta till liv igen, särskilt i samband med folkomröstningen mot kärnkraft. I början av 1980-talet kändes allt mycket hoppfullt inom SAC och kräftgången avstannade.
Men sen hände något. I backspegeln måste jag säga något så osyndikalistiskt som att tydliga ledningsfunktioner saknades. Det ledde dels till en ineffektivitet som av storstadsideologerna uppfattades som ideologisk renlärighet, men landsortsyndikaliserna uppfattade som uppgivenhet. Denna stad-land konflikt går jag gärna in på mer , för den är viktig. Betänk att Älvdalens kommun med då 8000 invånare hade lika många organiserade syndikalister som Stockholm.
Det andra är att den interna laizzes-faire praktiken öppnade upp för allsköns idioti. Organisationer i marginalen drar till sig människor i marginalen och SAC hade allt vad tokvänstern saknade - en rik organisatorisk historia och god ekonomi. SAC åts upp inifrån av autonoma dårfinkar och poststalinister vilka trasade sönder organisationen med våldsromantik och personförföljelser. Du får gärna se detta som ett exempel på att "syndikalismen aldrig kommer att fungera". Jag ser det hellre som om att man inte skall dra på sig lunginflammation om man inte har något immunförsvar.
Här kommer också min avogsamhet mot feminismen in. Under 15 års tid har vänstern och SAC saknat allt vad politisk styrfart heter i det som är vänsterns kärnverksamhet - klassfrågorna och den ekonomiska politiken. Istället har man förött sin energi på att sparka in öppna dörrar som att diskutera kvinnors rätt till lika lön, vilket ingen ifrågasätter, eller mäns rätt att amma, vilket ingen vill se förverkligat. Samtidigt har man överlämnat initiativet i den ekonomiska politiken åt borgarna i sossarnas frånfälle.
