Laleh och den farliga flickaktigheten

Jag var på konsert i Vara i lördags och såg på Laleh. Första person jag hörde tala om denna svensk-persiska sångerska var Marit Olanders på tidningen Amningsnytt som berömde en text där Laleh besjunger närheten till sin mamma och sina första steg i livet. Orden "och mamma visste mitt namn" bet sig fast i hjärtat och efter detta har jag alltsom oftast lagt märke till Laleh som en sångerska med en ovanlig närvaro i det hon gör. Någonting i hennes röst griper tag i mig och jag påminns om vad det är att vara jag och att vara människa. Kort sagt - jag känner igen mig och får den musikaliska motsvarigheten till upplevelsen - hej, har inte vi träffats någon gång förut?

I Vara konserhus såg jag en ny sida av Laleh. Framför en fullsatt och ganska stel publik kråmade sig Laleh som en liten flicka, stack fingret blygt i munnen, jollrade sköt upp axlarna, kom bort sig och tittade under lugg, allt givetvis mycket proffessionellt. Under affischsigneringen efter spelningen var denna fliktaktighet som bortblåst och ersatt med en visserligen glad, men genomstark och samlad närvaro.

Jag undrar en del över Lalehs scenshow. Vad är det hon vill utstråla? Vill hon lyfta fram det oskuldsfulla för att skapa en närhet till publiken, eller vill hon skapa lite Lolitastämning genom att verka yngre och mer tafatt än hon är. Eller har hon tappat in på en kärnsvaghet i den svenska folksjälen - rädslan för den farliga flickaktigheten.

Jag tror på det senaste. Laleh har snappat upp att svenska flickor inte skall jollra och käka slickepinnar. De skall vara duktiga och målmedvetna, politiskt medvetna och helst feministiska med en allvarsam anklagande utstrålning. De skall ha Xena - krigarprinsessan som role model och de skall känna sig utnyttjade, förnedrade och sexualiserade och kompromisslöst göra karriär i det mansamhälle de så föraktar. Men de skall inte stå sköra och ensamma på en blommig scen och jollra ut sin flickaktighet i en kortärmad androgyn vit undertröja. De skall heller inte spela vimsigt bortkomna och vinka med stora armrörelser när de säger hej, eller niga blygt när de tackar för spridda kärleksrop från publiken. Kort sagt uppfattar jag Lalehs frivilliga regression på scen som ett försök att återvinna en oskuldsfullhet som tråkats ihjäl av en ny kvinnonorm som har blivit lite för allvarlig och självhävdelseparanoid. Och som en reaktion därmed lite överdriven. För egentligen behöver du inte jollra , Laleh. Jag förstår budskapet ändå. Vi finns här och är närvararande, i en obruten kedja från livets första timme ända till döden. Och det finns ingen anledning att försöka ta avstånd från en enda minut av upplevelsen. I vart fall är det det som jag tror att du försöker förmedla till mig.