En av de mest svåranalyserade upplevelser jag har haft i mitt liv var den gången jag hade fått ihop det med en underbart vacker svenskitalienska i Göteborg och fått lov att spendera en hel natt med henne på köksgolvet i hennes väninna Anna-Marias köksgolv i Haga. Hon hade det mest ljuvliga cockerspanielansikte ni kan tänka er och därtill ett par välrundade och rikt tilltagna bröst som låg och skvalpade på hennes överdel som ett par skälvande geletårtor och skälvande var inte bara de, för så fort man rörde dem skalv hela hon till som en jordbävning från tåspets till hjässa och kved ooooooohhhhhh, och sen sluta, för mer än så kunde hon inte ta med väninnan i rummet bredvid.
Jag led mig igenom hela natten, i förvissning om att hon givit ett löfte om att vi skulle ses igen, efter att jag hälsat på min farbror Evert och faster Signe i Boden, något som var bestämt sedan länge. Därefter skulle vi mötas i hennes studentlya i Sundbyberg och då skulle det minsann bli göka av. Trodde jag.
Under min vistelse i Boden kunde jag såklart inte sitta still en sekund utan vandrade runt som en varg i bur, varpå min farbror frågade om orsaken. Jag skall träffa en kvinna i Stockholm sade , jag . Hon är italienska och konstnärinna och går på konstfack.
Min farbror såg mycket bister ut och letade ett tag efter orden. Därefter sade han med bister röst.
-Ärsch , en sån flicka skall du inte ha.Du skall ha en kvinna från Jokkmokk som är bra på att mjölka kor.
Jag vet inte var han fick de orden ifrån. Det visste man aldrig med Evert, han var en slumpgenerator av alldeles egen sort, men till detta hörde att han var mycket viljestark och ytterst övertygande, så de där orden bet sig ju fast som en förbannelse i mitt undermedvetna.
Efter besöket i Boden åkte jag hem till min konstnärskvinna i Sundbyberg, varpå vi hånglade ett tag i hennes lägenhet. Därefter meddelade hon mig att hon ville gå på konstnärsfest i Gamla Stan. Där skulle vi träffa hennes konstnärsvänner och tala om konstnärssaker hela konstnärskvällen.
Vi anlände till festen , satte och på sittkuddar på golvet och runt henne samlades hennes bö... killkompisar med tekoppar och intressanta samtalsämnen om Duchamp och Magritte och under hela 20 minuter stod jag ut, utan en relevant kommentar att inflika i samtalet och hela tiden tänkte jag på hennes skälvande bröst och hur mycket jag ville smeka dem, tills plötsligt en rejäl bonnmora från Jokkmokk tog sig in i mitt undermedvetna och slog på en mjölkspann med en träslev så det klingade och small och sade att detta minsann inte var mitt öde. Med värkande kropp och knopp reste jag mig upp och gick därifrån ut i den kalla Stockholmsnatten , varpå jag med tunnelbana forslade mig själv hem till en annan farbror med lägenhet i Solna.
Resten av historien är så sorglig att jag inte vill berätta den. Men jag vill sluta med att bekänna att den där bondmoran har förföljt mig i 35 år nu och jag undrar allt vad som var det kosmiska syftet med hennes inträde på scenen. Och kanske framförallt när hennes sorti skall komma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar