Mycket har sagts om bankernas pengaskapande och jag är helt övertygad om att detta går över huvudet på flertalet och att det därmed är svårare att ta sig till än frågan om vad Pippi Långstrumps pappa bör ha för yrkestitel, men låt mig ändå försöka ta upp en punkt till, vilken ibland kommer bort, men är väsentlig för att förstå vilken djävulsk fälla det är vi sitter i.
Först, låt oss konstatera att pengar, vilka styr handelsutbytet och den ekonomiska planeringen i samhället idag till 98 % skapas av de privata affärsbankerna, genom att företag och privatpersoner skuldsätter sig hos dem, genom att lämna säkerheter, tex fastigheter vars värde är beroende av antalet pengar som skapas. Detta leder då till att basen för valutan är skulder som en gång skall återbetalas i framtiden, med de pengar som skapades när lånen togs, vilket innebär att valutan kommer att försvinna om skulderna återbetalas, vilket då innebär att de aldrig kommer att återbetalas eftersom vi behöver valutan för att genomföra affärstransaktioner. Detta är då allvarligt för att inte säga riskabelt i sig, men inte förödande, eftersom människor kan fortsätta att acceptera att vara skuldsatta , om de tror att de tillgångar de har skuldsatt fortsätter att ha ett värde motsvarande skulden, vilket de inte kommer att ha om det visar sig att tex fastighetsmarknaden kraschar genom att nyproduktionen på pengar har drivit upp fastighetspriserna långt utöver nyttovärdet.
Värre är då att denna pengaproduktion sker mot ränta på skulderna. Detta är allvarligt , eftersom att de pengar som räntan skall betalas med ännu inte är skapad, de pengar som finns representerar ju bara amorteringarna på de existerande skulderna. Så varifrån skall då pengarna komma för att betala räntorna? Svaret på detta är - från ytterligare skuldsättning. Låt oss titta lite närmare på detta, för här är spelet inte riktigt klart, här finns ett antal olika utvecklingsmöjligheter. Låt oss dela in samhällets ekonomiska aktörer i tre olika grupper. Den ena kallar vi för kapitalägare, den andra verksamheter och den tredje låntagare. Detta är en grov förenkling och i verkligheten befinner vi oss var och en i samtliga tre funktioner i olika grad, men det är en indelning vilken ger en bra bild av vad som kommer att hända i framtiden. Funktionen hos dessa tre grupper är: Kapitalägarna har pengar. De finns främst noterade som tillgångsposter i bankernas balansräkningar, vilka genererar ränteintäkter åt dem.
Låntagarna har skulder. Dessa finns främst noterade som skuldkonton hos bankernas balansräkningar och genererar ränteskulder till bankerna, dels som ersättning till kapitalägarna, dels som omsättningskostnader för bankerna och dels som vinster till bankernas ägare. Verksamheterna, affärer, företag och privatpersoner använder pengarna för handel och produktion. Utan dessa pengar stannar samhället upp och vi får ekonomisk depression. Verksamheterna har sina pengar främst som tillgodohavanden på räntefria transaktionskonton i bankerna, men även som egna kassaposter. De faktiska verksamheterna, tänkta som juridiska personer kan även vara kapitalägare eller låntagare, men räknas då in i de övriga klasserna som Låntagare och kapitalägare. Om vi låter verksamheterna bestå enbart av den räntefria kapitalhanteringen kan vi räkna bort dem ur den kommande räntediskussionen. De berörs inte av den på annat sätt än att deras behov av kontantinnehav för sin verksamhet leder till att mängden skulder som låntagarna har alltid kommer att vara större än de tillgångar som finns hos kapitalägarna - en del av det skapade kapitalet är ju bundet i samhällets verksamheter. Vi har nu kvar två grupper att titta på - kapitalägarna och låntagarna. Det är de som berörs av räntediskussionen och inga andra. Det vi vet om dessa grupper är två saker: Det första är att låntagarna kan försöka minska sina skulder till kapitalägarna genom att amortera på sina lån genom de pengar som de lyckas att tillförskansa sig. I så fall försvinner de bokförda skulderna i bankernas balansräkningar. Det kan bli möjligt genom att låntagare kapitalägarnas tillgångar samtidigt minskar ner mot noll, genom att pengar överförs från kapitalägarna till låntagarna genom handel. Vi kan inte ha obalans i räkenskaperna. Låntagarna kan lyckas med det delvis, men inte helt, eftersom att en del av pengarna behövs för att driva samhällets verksamheter vidare. En nettoskuld måste därför med nödvändighet finnas kvar hos bankerna, vilka därmed med nödvändighet kommer att få en ackumulerad ränteintäkt. Denna kan då gå åt till att driva bankernas verksamhet vidare, men en del kommer att överföras till kapitalägarna som ökade vinster och avsättningar. Frågan är då hur dessa ränteintäkter kan användas efter att de har ackumuleras.
Det finns tre svar på den frågan och en av dem har vi redan varit inne på: De ackumulerade ränteintäkterna kan spenderas ut i samhällsekonomin igen. Det är det som sker när bankerna tar av ränteintäkterna och avlönar sin personal. Låntagarna betalar ränta till bankerna, bankerna betalar ut löner till människor som är låntagare, de kan återbetala sina lån och betala sina räntekostnader, samt även inköpa varor och tjänster från samhällets verksamheter. Pengarna cirkulerar, som det är tänkt. Även kapitalägarna kan konsumera ut sina ränteintäkter i samhällsekonomin igen. Ägarna av pensionsfonder kan köpa havregryn, medan miljonärerna kan vaska champagne. I båda dessa fall tillförs kapital till samhällsekonomins verksamheter, hjulen smörjs. I det första fallet smörjs spannmålsproduktionen , medan det i det andra fallet är vinodlingarna som stimuleras. Vi kan på detta sätt jämställa konsumtionen av gåslever och lärktungor med konsumtionen av hörapparater och liggsårsplåster. Huruvida vida olika i karaktär och innehållande en viss klasskampsproblematik är den ekonomiska funktionen hos konsumtionen likalydande - ränteintäkterna konsumerar ut i samhällsekonomin igen och håller därmed de ekonomiska hjulen rullande.
Ett problem uppstår dock om kapitalägarna väljer att inte konsumera ut HELA sin samlade ränteintäkt ut i samhällsekonomin igen, utan avsätta en del av den som ett ökat sparande. I detta fall kommer det att uppstå en brist på pengar i samhällsekonomin, vilka räntorna skall betalas med . Det kommer att saknas pengar - oavsett hur mycket pengar det finns. Denna saknad av pengar kan lösas på ett antal olika sätt:
1) Låntagarkollektivet kan öka sina skulder. de kan låna till sina egna räntor
2) Samhällsekonomin kan dräneras på pengar genom att kapital tas från verksamheterna till att betala ränteskulder med. Växelkassorna och transaktionskontona hos företagen blir något tommare
3) Låntagare kan gå i konkurs. På detta sätt elimineras en del av ränteintäkterna.
Vi har även en lösning som går utanför den modell vi hittills har diskuterat
4) Staten kan skapa nya pengar och föra in den i samhällsekonomin genom att underbalansera sin egen budget. Om staten gör detta genom skapa pengarna själv vore det ju val. Dock har politikerna drivna av inflationsspöket bakbundit sig från denna möjlighet genom att stifta regler om att de själva bara får låna upp underskottspengar av bankerna, varför vi i denna diskussion hoppar över alternativet som en möjlighet
I praktiken sker allt detta samtidigt. Kapitalägarna spenderar ut en del av sina förmögenheter in i ekonomin igen. Resten använder de för att tvinga på övriga en ökad skuldsättning, samtidigt som deras hjon inom politik och bankväsende arbetar stenhårt med att se till att hålla skuldsättningen uppe utan att konkurserna ökar. Detta konststycke är i princip allt som politiken har att spela med och den som lyckas bäst i balansakten belönas med goda omdömen för sin skicklighet.
Så – så ser dödens grepp ut. Och den bortkomna punkten enligt mig är att valet mellan lyxkonsumtion för de rika eller ökas skuldsättning för de fattiga gör att det går att motivera flertalet inom medelklassen till att stödja de förmögnas projekt, så länge som medelklassen inte blir alltför utmärglad. De matematiska valen vi står mellan är nämligen:
A) Kapitalägarna lever väl, de lever bättre än dig bortom dina vildaste drömmar. De kan unna sig saker du kan och ju mer de unnar sig desto bättre mår samhällsekonomin
B) Du som inte är kapitalägare blir hela tiden fattigare och mer skuldsatt. Och ju mindre lyx kapitalägarna unnar sig, desto fattigare blir du
C) Den enda slutlösningen för dig och dina gelikar kommer att bli personlig konkurs efter ett liv i relativ fattigdom. Inte för alla samtidigt, utan för några då och då. Grannarna, invandrarna, de där stollarna du ser på TV i lyxfällan. De som är lite sämre än du och dem du vet att du skall akta dig för.
Jag ser inga tecken på att denna uträkning inte i princip skulle kunna fungera i evighet, om det inte vore för att naturen sätter stopp för skuldtillväxten av rent fysiska skäl, planeten klarar inte ut de utökade uttag av naturresurser för konsumtion som krävs för att motivera skulduppbyggnaden genom ”tillväxt” . När inget mer finns att öka sin konsumtion med kan eller vill inte skuldslavarna låna mer, de nyskapade pengarna motsvaras inte av några nya produkter som kan köpas och då blir det surt. Kan inte skuldbördan motiveras med en ökad levnadsstandard blir det enkelt att se att dess verkliga motor är ett mekaniskt slaveri och då är upproret nära.
Folk kan ju börja drista sig att kasta ägg mot bankfönster, vilket ungefär är den mentala nivå på vilken flertalet förstår sig att angripa systemet på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar