Ända seden jämställdhetsdebatten
körde igång har jag känt att det saknas ett mellanläge mellan två
extrempositioner. Den ena, konservativa säger att män är män och
kvinnor är kvinnor. De roller vi har är huggna i sten, givna av
naturen och inget att göra åt. Talrika exempel kan ges på
skillnaderna könen emellan , vilka bekräftar att skillnaderna
skulle vara eviga och oföränderliga.
Den andra extrempositionen säger att
människan är ett oskrivet blad, en Tabula Rasa där vad vi än
utvecklas till, skrivs på oss utifrån. Det enda könsskiljande är de
reproduktiva organen, medan resten av karaktären formas av
samhället. Vi är lerklumpar, där vår egen bild av oss själva –
könsidentiteten och samhällets yttre förväntan på oss,
könsrollen och genus befinner sig i en ständig kamp och där så
gott som varje identifierbar skillnad könen emellan på det
psykologiska planet är konstruerad.
Själv har jag som god buddhist som
vanligt hamnat på en medelväg mellan de två extrempositionerna.
Jag ser visserligen samhällets påverkan, hur vi förmås att välja ett rollspel
utifrån samhällets krav, snarare än vår egen önskan. Men jag ser
även att könsidentiteten hämtar sin näring från något annat än
fördomar och att hänvisningen till de reproduktiva organen som den
enda skillnaden könen emellan är otillräcklig för att beskriva
det som jag uppfattar som min verklighet.
Ett tag laborerade jag med en
trestegsmodell, där det mellan det av naturen givna könet och det
av samhället skapade genus även fanns ett energenus, en livsenergi
som tudeledes i en manlig och en kvinnlig polaritet. Den manliga
energin, utgående från den manliga kroppen och dess förutsättningar
skiljde sig från den kvinnliga, var huvudmotorn bakom sexualiteten,
växte i sin yin-yang – polaritet under puberteten, men återgick
till sitt neutrala, helhetliga läge under ålderdomen då
könsskillnaderna avmattas. Denna bild, hämtad ur österländsk
filosofi kunde också förklara motorn bakom kampen
mellankönsidentiteten och genus, dvs varför samhället skapar
könsnormer och varför vi finner att vi vill göra uppror mot dem.
Om det inte fanns några kön att börja objektifiera, varför skulle
vi då skapa en samhällskultur runt dem? Och om vi verkligen var ett
tabula rasa, varför skulle vi då inte acceptera skapelsen utan
frågor, utan hänvisa till att vi har en inre natur och vill följa
den, som män och som kvinnor oavsett de normer som samhället
tillskriver oss angående våra identiteter.
Mina tankar runt detta har fått näring
och form av traditionen inom kundalini yoga. Här talar man om en
enda livsenergi, den mänskliga pranan som dock är polariserad i en
manlig och en kvinnlig form. Den manliga energin liksom den kvinnliga
knuten till vissa chakran, beteenden, energiformationer, men de är
representerade hos bägge könen. Män har både manliga och
kvinnliga energier, medan kvinnorna har detsamma. Skillnaden är att
männen har ett överskott av manlig energi och är rotad i den,
medan kvinnorna har ett överskott av en kvinnlig. Nåja, inte alla. Ett 80 20 förhållande föreslås, så att den som inte känner
sig bekväm med beskrivningen skall kunna forma sin bild av
energiernas fördelning och arbete utifrån den egna upplevelsen
istället för en förskriven manual om vad det är man ”borde”
uppleva och inte.
Under kursen Yoga för män på
Yogacentret Mangalam i Dagsås lotsade Jesper Lundqvist oss under
ett antal söndagskvällar oss igenom kundalinikrafternas mysterier
med fokus på den manliga energin som grunden för vår
könsidentitet. Vi lärde oss både fysiska yogaövningar för att
väcka våra inre energier, samt gick igenom teoretisk diskussion
runt vad de var åsyftade att åstadkomma, samt något om hur yogan
ser på relationsspelet mellan man och kvinna. Några kvinnor var ej
tillåtna i gruppen annat än i form av kokerskan Hanna som stod för
den utsökta veganska förplägnaden under pausen.
Det fanns flera orsaker till att
gruppen endast hölls med män som deltagare. Dels var övningarna
och resonemangen särskilt inriktade på den manliga kroppen och dess
upplevelser, men det sades även att den upplevelse man får av ett
yogapass med bara män är annorlunda än den där även kvinnor
ingår. Det räcker med att en kvinna kommer in i rummet så skiftar
fokus för uppmärksamheten och de manliga energierna börjar rikta
sig mot henne istället för att fokusera på sin egen uppbyggnad.
Jag upplevde det befriande att kunna samtala i dessa termer istället
för att som oftast behöva fokusera på könsneutralitet och
likheter istället för skillnader i spelet män och kvinnor emellan.
Det var tydligen en upplevelse även för kursledaren Jesper,
eftersom rent manliga grupper är ovanliga i yogavärlden där
kvinnodeltagandet överväger.
Vad innebär då talet om en manlig och
en kvinnlig energi och vad skulle skillnaden mellan dem bestå i?
Förutom de egna upplevelser vi hade av att vara män berikades vi
med en del yogateori om hur dessa två olika former av energi är
tänkta att samarbeta. En huvuduppdelning som jag upplevde
meningsfull vara att den manliga energin är potentiell, medan den
kvinnliga är kinetisk. Manlig energi väntar medan kvinnlig energi
rör sig. Manlig energi stödjer djup, medan kvinnlig energi vill
omsätta sig- Socialkonstruktivisten känner nog redan blodad tand
för att dekonstruera begreppen, men istället för att ge sig på
ett intellektuellt sönderhackande bör man kunde vi se påståendena
som förslag och under tiden vi gjorde yogaövningarna se vilken
relevans de hade för oss. För mig var som sagt den nämnda bilden
mycket meningsfull. Jag har under större delen av min levnad
identifierat mig mer med min känslosamma och talföra moder, än min
stillsamma, tystlåtna men kraftfulla far. Ändå har jag i hans
närhet funnit en styrka och en trygghet som varit svår för mig att
beskriva, men med kursens terminologi blev den klar för mig just som
en potentiell energi, en kraft i vilande. En klassisk bild inom
hinduismen är paret Shiva- Shakti, där den manlige guden Shiva
sitter tyst på sin bergstopp och mediterar, medan den kvinnliga
Shakti dansar i en ring runt honom för att dra honom ur hans
overksamhet
Hur skall då dessa bilder om energier användas i praktiken.
I mansgruppen fokuserade vi på de olika
chakrana , vilka är energicentra placerade som ett pärlband längs
ryggraden i människokroppen. Chakrana är 7 st och styr var sin
aspekt av känslolivet. Chakra 1, 3 och 5 har en manlig polaritet,
medan 2, 4 och 6 har en kvinnlig. Vi fokuserade därför mycket på
chakra 1 och 3, även om vi gradvis arbetade oss upp genom ryggraden
med övningar för varje chakra. Chakra nummer 1, baschakrat är
(hos män) beläget i mellangården mellan pungen och anus längst ner där
ryggraden slutar. Denna punkt ger oss en rot i tillvaron, någonstans
där vi kan höra hemma. Att kontrollera och stimulera rotchakrat
genom olika övningar, tex genom att spänna musklerna i regionen
med det sk ”rotlåset” kan hjälpa oss att fokusera vår energi
och bli mer närvarande. Enligt yogateorin kan livsenergin antingen röra sig utåt i form av sexuell
attraktion eller inåt i form av kundalini. Genom att spänna
rotlåset kan de inre processerna ges mer näring, vilket då ger oss
en möjlighet att transcendera, eller förfina energierna till högre
nivåer med andra syften.
Om fokus och närvaro
är målet för chakra nr 1:s arbete, så ger chakra nr 3 mål och
riktning. Att vara här och nu, samt att vilja någonstans skulle den
manliga energins målsättning kunna sägas vara. Den kvinnliga
energin med säte i chakra nr 2 och 4 står för gemenskap,
sexualitet, kreativitet, kärlek och medkänsla. Kombinationen av
dessa skulle då vara att det manliga ger en plats i tillvaron, samt
en målsättning där den kvinnliga kreativiteten och
kärleksfullheten kan känna sig hemmastadd.
Socialkonstruktivisten
som nu kommer rusande för att montera ner könsroller kan lugna ner
sig en smula, just genom antagandet att dess olika energier finns hos
både män och kvinnor i olika grad. De föreskriver inte att en man
skall vara si eller att en kvinna skall vara så, de ger bara ett
språk åt den som vill beskriva något,samt genom yogaövningarna en
praktisk möjlighet att träna de områden i livet man upplever sig
själv behöva mer av. Jag fann övningarna för att rota sig i
baschakrat värdefulla och fick göra extra mycket av dem, medan
Jesper betonade vilken inverkan Strech bow- övningen haft för honom
vad gällde att utveckla viljestyrka och övriga krafter
sammanhängande med tredje chakrat.
Skillnaden mellan
män och kvinnor i relationer berördes genom att polariseringen
mellan manliga och kvinnliga energier i ett förhållande skapar en
rolluppdelning som alltså inte kommer av samhället utan genom vår
egen disposition att ta de roller där vi känner att vi hör hemma.
Om vi tänker oss att den givna 80 -20 procentfördelningen är
riktig skulle det innebära att 4 av 5 känner sig rätt hemma i den
könsrollsfördelning vårt samhället utgår ifrån , medan en
femtedel vantrivs kraftigt. Oavsett detta tror jag att vi skulle
vinna mycket på att samtidigt som vi rör oss ifrån de
traditionella föreskrivna könsrollerna också då ock då kunde
unna oss att ta en paus från kritiken mot dem och istället unna oss
att känna in hur vi agerar i ett förhållande, vad vi egentligen
eftersträvar och vilka metoder vi använde för att lösa de
situationer som uppstår. Vi behöver inte vara ”män” och
”kvinnor”, men vi behöver inte heller se ner på oss själva,
eller envist försöka förändra eller sudda ut oss de gånger när
vi upplever att vi är det. Enligt yogan söker den kvinnliga energin
i ett förhållande variation, medan den manliga står för konduktivitet, dvs förmågan att vägleda energin i en riktning.
För att citera Antonio Banderas ur Ball Room-filmen Take The Lead är
det mannen som föreslår steget, men kvinnan som väljer att
acceptera det. Jesper målade istället upp en modell där kvinnan i
förhållandet vill anta olika roller, medan man ger henne utrymmet
till det och samtidigt föreslår en inriktning för vart
förhållandet skall leda.
Utöver detta rollspel talade vi även om
den sexuella orgasmen och dess sätt att fungera i mans- och
kvinnokroppen. Att kvinnor har kan få fler orgasmer än män var väl
känt, men det var nytt för mig hur hormonerna dopamin och oxytocin
arbetar i kroppen efter en utlösning. Slutsatsen var att vi lever i
en ”utlösningskultur” som gör män deprimerade och kvinnor
frustrerade. Genom att män kämpar för att få utlösning förlöser
de sina frustrationer i henne,samtidigt som hon berövas den njutning
hon eftersträvar. Läxan var alltså – håll på er grabbar. Ha
gärna sex, ofta och länge, men låt det inte gå för er för ofta.
Och så klart tränade vi på olika övningar för att se till att
kroppen klarar av den ambitionen lättare utan att misslyckas.
För den som aldrig
hållit på med meditation eller yoga kan pratet om chakran, energier
och olika energenusroller verka flummigt, skrämmande eller tom.
konservativt. För mig med många års äktenskap och meditativa
erfarenheter bakom mig fungerar det dock som en befrielse. Jag får
en karta för ett landskap jag redan känner till, som jag har sett
och vandrat igenom , men inte kunnat överblicka eller systematisera
– och framför allt inte riktigt finna min väg igenom. Jag
upplever att jag nu förstår bättre varför vi antar de roller som
vi gör i en relation, jag har lättare att leva med det och jag
förstår varför min egen kropp beter sig underligt i tillfällen
av stark emotionell stress. Det är helt enkelt mina chakran som vill
förmå mig att göra de olika handlingar som behövs för att
situationerna skall lösa sig till det bästa