The Matter of Palestine, part 3

Palestinafrågan har påverkat relationerna inte bara i Mellanöstern utan i hela världen. Den judiska diasporan har gett sionismen en röst i många länder, särskilt i USA (världens största judiska befolkning finns i New York och inte i Israel.) Men palestinierna har nu också fått uppleva sin diaspora och en uttalad önskan att skapa ett eget hemland väcks nu av palestinier som har uppnät viktiga positioner inte bara i Mellanöstern och Asien utan även i Västvärlden. Där en gång sionismen var den enda rösten som med allmän trovärdighet kunde anses sprida en sann bild av skeendena i Mellanöstern ges nu mer trovärdighet till palestinierna. Men även om de vinner argumentationen är det sionisterna som tar marken. Västbanken och Jerusalem säkras för Israel som Jabotinsky och revisionisterna hela tiden önskade skulle ske, genom judisk ockupation och besittningar, Den israeliska regeringens mål har satts av samma Menachem Begin som utformade Irguns terrorism och inneber en önskan att erhålla en övervägande judisk kontroll över hela det historiska kungarike ”Eretz Israel” som Gud lovade judarna. Detta är inte en fredlig bosättning, utan krig med andra medel: varje bosättning är en del i en större försvarsplan. Därför ser palestinierna i exil sitt land försvinna, bokstavligen, under betong och makadam.

Irgun segrade över Britterna därför att de satte upp gränser för vilka förluster de var villiga att ta. Israel har besegrat palestinierna genom att göra det klart för dem att de inte skyr några medel för att försvara sitt hemland. Denna politik tvingade grannländerna att antingen sätta upp gränser för den palestinska Fedayin eller att utvisa dem, som Jordanien gjorde. Den palestinska armen har fört katastrofer till varje land den har kommit och värst av allt i Libanon. Två inbördeskrig, utlängsk ockupation och många tusentals döda har obönhörligen följt ankomsten av det palestinska militärkommandot från Jordanien, vilket gjorde Libanon till en frontstat i deras krig mot Israel. De Israeliska framryckningarna innebar katastrof för palestinierna, men har också stängt antalet öppningar för Israel. De har genomförts av skäl som inte längre kan motiveras med ett försvar av hemlandet, därför att inget hot existerade vilket kan motivera aktioner av en sådan skala. Massakern på flyktinglägren i Chatila och Sabra uppfattades allmänt som , rätt eller fel, att Israel utnyttjade en vendetta genomförd av kristna libaneser på samma sätt som Latinamerikanska regimer använt sig av oberoende dödspatruller: att kunna eliminera en fiende utan själv behöva bära ansvar för handlingen. Gränser har nu satts upp för såväl Israelisk politik som den internationella opinionen vad gäller det framtida handlingsutrymmet.

Irgun och sammanslutningen av palestinska motståndsorganisationer har utövat samma sorts krigsföring angående samma markytor. I sin kamp för ett judiskt hemland försökte Begin misskreditera den brittiska administrationen ”Historien och våra egna observationer övertygade oss om att om vi kunde förstöra regeringens anseende.... skulle de automatiskt dra bort sina styrkor. Därför gav vi dem ingen lugn och ro på denna punkt. Genom alla år av vårt uppror slog vi emot britterns prestige, avsiktligt, outtröttligen, utan slut. ” Det var en strategi som hade fötts ur svaghet och brist på alternativ. Nu är även palestinierna utan någon trovärdig strategi i eftermälet av kriget i Libanon. De skulle kunna göra värre saker än att spela samma spel som Irgun.

Mansyoga på Dagsås Mangalam, könsroller och energenus

Ända seden jämställdhetsdebatten körde igång har jag känt att det saknas ett mellanläge mellan två extrempositioner. Den ena, konservativa säger att män är män och kvinnor är kvinnor. De roller vi har är huggna i sten, givna av naturen och inget att göra åt. Talrika exempel kan ges på skillnaderna könen emellan , vilka bekräftar att skillnaderna skulle vara eviga och oföränderliga.

Den andra extrempositionen säger att människan är ett oskrivet blad, en Tabula Rasa där vad vi än utvecklas till, skrivs på oss utifrån. Det enda könsskiljande är de reproduktiva organen, medan resten av karaktären formas av samhället. Vi är lerklumpar, där vår egen bild av oss själva – könsidentiteten och samhällets yttre förväntan på oss, könsrollen och genus befinner sig i en ständig kamp och där så gott som varje identifierbar skillnad könen emellan på det psykologiska planet är konstruerad.

Själv har jag som god buddhist som vanligt hamnat på en medelväg mellan de två extrempositionerna. Jag ser visserligen samhällets påverkan, hur vi förmås att välja ett rollspel utifrån samhällets krav, snarare än vår egen önskan. Men jag ser även att könsidentiteten hämtar sin näring från något annat än fördomar och att hänvisningen till de reproduktiva organen som den enda skillnaden könen emellan är otillräcklig för att beskriva det som jag uppfattar som min verklighet.

Ett tag laborerade jag med en trestegsmodell, där det mellan det av naturen givna könet och det av samhället skapade genus även fanns ett energenus, en livsenergi som tudeledes i en manlig och en kvinnlig polaritet. Den manliga energin, utgående från den manliga kroppen och dess förutsättningar skiljde sig från den kvinnliga, var huvudmotorn bakom sexualiteten, växte i sin yin-yang – polaritet under puberteten, men återgick till sitt neutrala, helhetliga läge under ålderdomen då könsskillnaderna avmattas. Denna bild, hämtad ur österländsk filosofi kunde också förklara motorn bakom kampen mellankönsidentiteten och genus, dvs varför samhället skapar könsnormer och varför vi finner att vi vill göra uppror mot dem. Om det inte fanns några kön att börja objektifiera, varför skulle vi då skapa en samhällskultur runt dem? Och om vi verkligen var ett tabula rasa, varför skulle vi då inte acceptera skapelsen utan frågor, utan hänvisa till att vi har en inre natur och vill följa den, som män och som kvinnor oavsett de normer som samhället tillskriver oss angående våra identiteter.

Mina tankar runt detta har fått näring och form av traditionen inom kundalini yoga. Här talar man om en enda livsenergi, den mänskliga pranan som dock är polariserad i en manlig och en kvinnlig form. Den manliga energin liksom den kvinnliga knuten till vissa chakran, beteenden, energiformationer, men de är representerade hos bägge könen. Män har både manliga och kvinnliga energier, medan kvinnorna har detsamma. Skillnaden är att männen har ett överskott av manlig energi och är rotad i den, medan kvinnorna har ett överskott av en kvinnlig. Nåja, inte alla. Ett 80 20 förhållande föreslås, så att den som inte känner sig bekväm med beskrivningen skall kunna forma sin bild av energiernas fördelning och arbete utifrån den egna upplevelsen istället för en förskriven manual om vad det är man ”borde” uppleva och inte.

Under kursen Yoga för män på Yogacentret Mangalam i Dagsås lotsade Jesper Lundqvist oss under ett antal söndagskvällar oss igenom kundalinikrafternas mysterier med fokus på den manliga energin som grunden för vår könsidentitet. Vi lärde oss både fysiska yogaövningar för att väcka våra inre energier, samt gick igenom teoretisk diskussion runt vad de var åsyftade att åstadkomma, samt något om hur yogan ser på relationsspelet mellan man och kvinna. Några kvinnor var ej tillåtna i gruppen annat än i form av kokerskan Hanna som stod för den utsökta veganska förplägnaden under pausen.

Det fanns flera orsaker till att gruppen endast hölls med män som deltagare. Dels var övningarna och resonemangen särskilt inriktade på den manliga kroppen och dess upplevelser, men det sades även att den upplevelse man får av ett yogapass med bara män är annorlunda än den där även kvinnor ingår. Det räcker med att en kvinna kommer in i rummet så skiftar fokus för uppmärksamheten och de manliga energierna börjar rikta sig mot henne istället för att fokusera på sin egen uppbyggnad. Jag upplevde det befriande att kunna samtala i dessa termer istället för att som oftast behöva fokusera på könsneutralitet och likheter istället för skillnader i spelet män och kvinnor emellan. Det var tydligen en upplevelse även för kursledaren Jesper, eftersom rent manliga grupper är ovanliga i yogavärlden där kvinnodeltagandet överväger.

Vad innebär då talet om en manlig och en kvinnlig energi och vad skulle skillnaden mellan dem bestå i? Förutom de egna upplevelser vi hade av att vara män berikades vi med en del yogateori om hur dessa två olika former av energi är tänkta att samarbeta. En huvuduppdelning som jag upplevde meningsfull vara att den manliga energin är potentiell, medan den kvinnliga är kinetisk. Manlig energi väntar medan kvinnlig energi rör sig. Manlig energi stödjer djup, medan kvinnlig energi vill omsätta sig- Socialkonstruktivisten känner nog redan blodad tand för att dekonstruera begreppen, men istället för att ge sig på ett intellektuellt sönderhackande bör man kunde vi se påståendena som förslag och under tiden vi gjorde yogaövningarna se vilken relevans de hade för oss. För mig var som sagt den nämnda bilden mycket meningsfull. Jag har under större delen av min levnad identifierat mig mer med min känslosamma och talföra moder, än min stillsamma, tystlåtna men kraftfulla far. Ändå har jag i hans närhet funnit en styrka och en trygghet som varit svår för mig att beskriva, men med kursens terminologi blev den klar för mig just som en potentiell energi, en kraft i vilande. En klassisk bild inom hinduismen är paret Shiva- Shakti, där den manlige guden Shiva sitter tyst på sin bergstopp och mediterar, medan den kvinnliga Shakti dansar i en ring runt honom för att dra honom ur hans overksamhet Hur skall då dessa bilder om energier användas i praktiken.

I mansgruppen fokuserade vi på de olika chakrana , vilka är energicentra placerade som ett pärlband längs ryggraden i människokroppen. Chakrana är 7 st och styr var sin aspekt av känslolivet. Chakra 1, 3 och 5 har en manlig polaritet, medan 2, 4 och 6 har en kvinnlig. Vi fokuserade därför mycket på chakra 1 och 3, även om vi gradvis arbetade oss upp genom ryggraden med övningar för varje chakra. Chakra nummer 1, baschakrat är (hos män) beläget i mellangården mellan pungen och anus längst ner där ryggraden slutar. Denna punkt ger oss en rot i tillvaron, någonstans där vi kan höra hemma. Att kontrollera och stimulera rotchakrat genom olika övningar, tex genom att spänna musklerna i regionen med det sk ”rotlåset” kan hjälpa oss att fokusera vår energi och bli mer närvarande. Enligt yogateorin kan livsenergin antingen röra sig utåt i form av sexuell attraktion eller inåt i form av kundalini. Genom att spänna rotlåset kan de inre processerna ges mer näring, vilket då ger oss en möjlighet att transcendera, eller förfina energierna till högre nivåer med andra syften. Om fokus och närvaro är målet för chakra nr 1:s arbete, så ger chakra nr 3 mål och riktning. Att vara här och nu, samt att vilja någonstans skulle den manliga energins målsättning kunna sägas vara. Den kvinnliga energin med säte i chakra nr 2 och 4 står för gemenskap, sexualitet, kreativitet, kärlek och medkänsla. Kombinationen av dessa skulle då vara att det manliga ger en plats i tillvaron, samt en målsättning där den kvinnliga kreativiteten och kärleksfullheten kan känna sig hemmastadd.

Socialkonstruktivisten som nu kommer rusande för att montera ner könsroller kan lugna ner sig en smula, just genom antagandet att dess olika energier finns hos både män och kvinnor i olika grad. De föreskriver inte att en man skall vara si eller att en kvinna skall vara så, de ger bara ett språk åt den som vill beskriva något,samt genom yogaövningarna en praktisk möjlighet att träna de områden i livet man upplever sig själv behöva mer av. Jag fann övningarna för att rota sig i baschakrat värdefulla och fick göra extra mycket av dem, medan Jesper betonade vilken inverkan Strech bow- övningen haft för honom vad gällde att utveckla viljestyrka och övriga krafter sammanhängande med tredje chakrat.

Skillnaden mellan män och kvinnor i relationer berördes genom att polariseringen mellan manliga och kvinnliga energier i ett förhållande skapar en rolluppdelning som alltså inte kommer av samhället utan genom vår egen disposition att ta de roller där vi känner att vi hör hemma. Om vi tänker oss att den givna 80 -20 procentfördelningen är riktig skulle det innebära att 4 av 5 känner sig rätt hemma i den könsrollsfördelning vårt samhället utgår ifrån , medan en femtedel vantrivs kraftigt. Oavsett detta tror jag att vi skulle vinna mycket på att samtidigt som vi rör oss ifrån de traditionella föreskrivna könsrollerna också då ock då kunde unna oss att ta en paus från kritiken mot dem och istället unna oss att känna in hur vi agerar i ett förhållande, vad vi egentligen eftersträvar och vilka metoder vi använde för att lösa de situationer som uppstår. Vi behöver inte vara ”män” och ”kvinnor”, men vi behöver inte heller se ner på oss själva, eller envist försöka förändra eller sudda ut oss de gånger när vi upplever att vi är det. Enligt yogan söker den kvinnliga energin i ett förhållande variation, medan den manliga står för konduktivitet, dvs förmågan att vägleda energin i en riktning. För att citera Antonio Banderas ur Ball Room-filmen Take The Lead är det mannen som föreslår steget, men kvinnan som väljer att acceptera det. Jesper målade istället upp en modell där kvinnan i förhållandet vill anta olika roller, medan man ger henne utrymmet till det och samtidigt föreslår en inriktning för vart förhållandet skall leda.

Utöver detta rollspel talade vi även om den sexuella orgasmen och dess sätt att fungera i mans- och kvinnokroppen. Att kvinnor har kan få fler orgasmer än män var väl känt, men det var nytt för mig hur hormonerna dopamin och oxytocin arbetar i kroppen efter en utlösning. Slutsatsen var att vi lever i en ”utlösningskultur” som gör män deprimerade och kvinnor frustrerade. Genom att män kämpar för att få utlösning förlöser de sina frustrationer i henne,samtidigt som hon berövas den njutning hon eftersträvar. Läxan var alltså – håll på er grabbar. Ha gärna sex, ofta och länge, men låt det inte gå för er för ofta. Och så klart tränade vi på olika övningar för att se till att kroppen klarar av den ambitionen lättare utan att misslyckas.

För den som aldrig hållit på med meditation eller yoga kan pratet om chakran, energier och olika energenusroller verka flummigt, skrämmande eller tom. konservativt. För mig med många års äktenskap och meditativa erfarenheter bakom mig fungerar det dock som en befrielse. Jag får en karta för ett landskap jag redan känner till, som jag har sett och vandrat igenom , men inte kunnat överblicka eller systematisera – och framför allt inte riktigt finna min väg igenom. Jag upplever att jag nu förstår bättre varför vi antar de roller som vi gör i en relation, jag har lättare att leva med det och jag förstår varför min egen kropp beter sig underligt i tillfällen av stark emotionell stress. Det är helt enkelt mina chakran som vill förmå mig att göra de olika handlingar som behövs för att situationerna skall lösa sig till det bästa

Fel parti vann

Nu när den politiska melodifestivalen är över och vi alla kan konstatera att fel parti vann och vi har gråtit färdigt över detta kanske det är tid för en stunds självrannsakan över varför det kunde gå så här. Hur kan ett invandrarfientligt parti med nazistiska rötter , aluminiumrörskravaller och Palmehatarsånger ha gått och blivit Sveriges tredje största?

Själv är jag inte förvånad. Jag är mer förvånad över att miljöpartiet klappade ihop och fick sina siffror från EU-valet mer än halverade. Jag har dock en förklaring till det med och då de delvis hänger ihop så börjar vi med sverigedemokraternas framgångar.

För den som har diskuterat med sverigedemokrater på nätet i obskyra grupper som ”Fri politisk debatt...” etc vet att de sällan håller en hög argumentationsnivå. Mest handlar det om två saker: 1) Fy fan för alla muslimer och invandrare och fy fan för den politiskt korrekta elit som stödjer dem och kallar mig för rasist. 2) En längtan tillbaka till den tid då Sverige var okomplicerat, välfärdssystemet starkt och framtidsutsikterna goda. "Per- Albin Hansson minus muslimer" har någon sammanfattat Sverigedemokraterna som och lägger du till brist på retorisk förfining kommer du slutresultatet bra nära.

Denna väljargrupp av bullriga, oroliga invandrarfiender med dåligt språk har alltså de politiska motståndarna bemött antingen med att tiga ihjäl deras oro i sak, eller i olika grad av akademisk vitsighet kalla dem för just bullriga, oroliga invandrarfiender med dåligt språk.

Som om de skulle bry sig över detta?

Sveriges politiska debatt har blivit en namnkallar- och fingerpekardiskussion, där de duktigare eleverna längre fram i klassen tävlar om guldstjärnor genom att tillsammans med fröken peka finger åt busarna längst bak i klassrummet. Den upprörda nyvakenhet som nu har drabbat riket handlar främst om att dessa buspojkar, för det är mest unga män vi talar om, har valt sig att inte ställa sig i skamvrån, utan istället busrösta för att visa fröken och de duktiga eleverna att de minsann har en plats på jorden med att fylla.

Sverigedemokraternas siffror är ett existentiellt vrål om att VI FINNS MED från en grupp människor som skiter högaktningsfullt i vad partiets företrädare i riksdagen håller på med, om de argumenterar eller slåss med järnrör eller om deras parti har en solkig nazisthistoria. Så vadå? Inrättade inte socialdemokratin ett rasbiologiskt institut och stödde kastrering av förståndshandikappade? Låg inte vänsterpartiet i knät på östdiktaturer ända in på 1980-talet? Vilka är ni att komma här och komma.

Jag befarade denna utveckling redan 1988 då Olle Olsson i Sjöbo beslöt sig för att använda den kommunala självbestämmanderätten till att hålla en folkomröstning om flyktingmottagandet. Den politiska och kulturella eliten i Stockholmstrakten visste inte till sig av upprördhet. Svinolle kallades han som fräckt vågade fråga folket om vad de hade för åsikt i frågan.Kändisar som Hasse Alfredsson åkte ner till Skåne för att tala förstånd med honom ivrigt påhejad av pressen. Det få talade om var dock att det var gott om kommuner som inte tog emot några flyktingar utan någon omröstning. Det upprörande i Sjöbo-Olles fall var alltså att han dristade sig om att fråga folket om deras åsikter, vilket så klart upprörde medelklassen i Stockholm, eftersom de var av en helt annan åsikt och visste att Olle skulle vinna valet. Jag stödde då som rätt så ensam anarkist Olles rätt att använda det kommunala självstyret och folkomröstningen till det den är till för – att fråga medborgarna om hur de vill ha det. Jag hade stött Olles beslut om att hålla en folkomröstning och jag hade röstat JA till att ta emot flyktingar och jag hade debatterat med honom öppet om det om jag nu hade bott i Sjöbo och haft något med saken att göra.

Efter denna episod har avståndet mellan de duktiga längst fram i klassen och dumskallarna där bak skenat dithän att vi nu inte har bara ett utan kanske hela tre nya partier vilka sätter indelningsfrågorna i centrum, samt ett gammalt. Vänsterpartiet som äldst i klassen sätter klass mot klass och det är hederligt, eftersom klassamhället är den enda indelning som är tydligt institutionell spårbar. Sverigedemokraterna sätter svenskar och gamla invandrare mot nya invandrare, medan feministiskt initiativ sätter kvinnor mot män - förlåt, jag menar vill att kvinnor och män skall samarbeta för att kvinnor skall få det bättre. Dessa indelningspartier fokuserar på att sätta grupper mot varandra och därigenom väcka upp känslor hos respektive stödgrupp att just deras politik är bäst för den gruppen, vilket ger dem en möjlighet att rösta i egenintresse. Skillnaden mellan sverigedemokraterna och de övriga är att deras indelningsnorm inte är lika stilig och det omtalas för dem jämt och ständigt tills bergsäkerhet uppstår bland de rättrådiga och dövhet bland de utmobbade. De utmobbade ser dock igenom vad de uppfattar som skenheligheten i diskussionen. Svarta och kvinnor får man inte hetsa mot, då är man rasist eller sexist. Men vita män minsann! Och så röstar de med sverigedemokraterna.

Det är i den här vevan vi får ta in miljöpartiets valnedgång. Miljöpartiet är något så ovanligt som ett politiskt parti med sakkunskap och helhetssyn, samt en vision i några av de avgörande framtidsfrågor vilka berör alla. Ekonomin, klimatet och miljön. Miljöpartiet skall rättmätigt vara ett av de tre största partierna, tillsammans med moderaterna som stödjer borgarklassen och kapitalismen, samt socialdemokraterna vilka disciplinerar arbetarklassen i hopp om bättre sjukförsäkringar, Miljöpartiet vill få oss att arbeta mindre, konsumera mindre, sluta skita ner i miljön, rädda klimatet och bevara de materiella resurserna till kommande generationer. Kan det bli mer ansvarstagande eller framtidsvisionärt än så? Nej då. Men sämre kan det bli, eftersom partiet troligen sporrad eller hotad av feministiskt initiativs framgångar gav sig in på att skuldbelägga de vita medelålders männen för att vinna tillbaka några promille från den rosa kanten. Det var inte bara Åsa Romsons famösa Almedalstal som ställde till det, innan henne och efter EU-valet var det flera debattörer som gick ut i pressen och skuldbelade vita män för deras bilåkande, deras flygplansvanor och deras ovilja mot att bli vegetarianer. Jag som varit vegetarian sedan 1978 och inte tog körkort förrän jag var 35 år och det som ansvarstagande familjefader och har sett kvinnor i min närhet under dessa år gladeligen både köra bil och äta kött har lite svårt att ta till mig sådan argumentation utan att känna mig mycket trött. Visserligen kan jag bita ihop tänderna och tänka ”låt feministerna hålla på” som många välmenande män i min generation gör, men jag kan inte komma undan att en identitetspolitik av detta slag är en exakt kopia av det sverigedemokrater håller på med när de framhåller att utlänningar är överrepresenterade på landets fängelser. Det är en normativ strukturalism som sammanbinder moraliska egenskaper med demografiska grupper, enda skillnaden är att sverigedemokraternas mummel håller till längre bak i klassen, medan de finare könsrasisterna sitter närmare fröken – och därmed omedvetet ger legitimitet åt det rastlösa surret längst bak i klassen.

Miljöpartiet vann nog inte många röster på sitt lyftande av det feministiska perspektivet, eftersom det redan finns ett annat parti som gjort detta till sin huvudfråga och försöker komma in i riksdagen med hjälp av det. Istället tror jag att man förlorade möjligheten att lyfta fram det som är partiets styrka – en helhetssyn vad gäller klimat och miljö, samt öppningen till ett ekonomiskt tänkande på väg bort från tillväxtsamhället.

En dag kommer kanske det politiska samtalet att återvända till kärnfrågorna, ekonomi, försvar – för ett sådant kommer att behövas, klimat och miljö. Tills dess får vi finna oss i att låta politiken vara en popularitetstävling angående vilka kön, etniska grupper och sexuella läggningar vi tycker mest synd om i vår ambition att göra det mer lika för alla, fast ändå småliberalt så att de som sitter längst fram i klassen, närmast fröken, skall få goda chanser att klättra och pryda sig med guldstjärnor

En vecka kvar till trettonårsdagen

5-9-2014 idag och tiden från 11-9-2001 fram tills nu känns som en enda lång mental paus. 13 skräckfyllda år då idiotargument som "kriget mot terrorism", "kommunismens och historiens död" , "nationell säkerhet" och "vikten av att sprida demokrati" har fått lamslå det politiska tänkandet.

Dags att vakna upp nu. Åt helvete med västerlandet och dess postkoloniala doktriner. Se åter världen som den är, ett evigt pågående ränksmideri av de mäktiga mot de maktlösa för att tillförskansa sig ytterligare inflytande, ett rövarkrig från de besuttna mot de utfattiga, för att ständigt beröva dem deras mödosamt ihopsamlade resurser och ett informationskrig från de lögnaktiga mot de kunniga och sanningsenliga för att fördunkla och misstänkliggöra deras sammansatta insikter.