Svenskarna och vargen

Dagens riksdagsdebatt om varg var intressant. Moderaten påstod att ett förbud mot licensjakt är ett hot mot vargen, medan vänsterpartisten ansåg att slumpmässiga mord på individer aldrig kan befrämja en art - och visade därmed hur långt vänsterpartiet har rört sig från sin tidigare stalinistiska ståndpunkt.

Medan miljöpartiet schavotterade miljöministern med ett inlägg som av en internetdebattör sammanfattades som:

"gå o dö jävla centerpartister, alla vet att ni är oseriösa och saknar existensberättigande. Och så luktar ni konstigt".

Så verkar ändå den skarpaste motsättningen gå mellan Sverigedemokraterna och socialdemokraterna. Då de förra ville tillåta vargen i renbetesland, bedyrade socialdemokraterna att de aldrig skulle medverka till att ge en dödsstöt åt rennäringen och därmed hela samekulturen.

Jag trodde inte att jag skulle säga det, men i den principfrågan är jag närmast Sverigedemokrat.

Att lagstifta bort lagar som inte finns

Arbetarpartiet moderaterna har tagit ytterligare ett steg för att göra Sverige friare från gruppmentalitetens tvång. I en motion till riksdagen föreslår tre moderata riksdagsmän att den s k Jantelagen skall kriminaliseras. Det lagrum de vill utnyttja är diskriminringslagen som skall skrivas om så att "Gnosjöandan", dvs den tålmodiga fliten, undertryckandet av kravställande och tilltron till entreprenörsanda och innovativ företagsamhet sprids på jantelagens bekostnad.

http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&dokid=GY020&sourceid={7698CC7C-7837-4655-85DD-D584BA127984}

Den som läser igenom motionen inser att de tre moderaterna antingen har grovt missuppfattat vad diskriminering är, eller helt enkelt bestämt sig för att kriminalisera "taskiga vibbar" . Diskriminering är inte samma sak som brist på entusiasm. Diskriminering betyder att man behandlar människor olika väl beroende på hudfärg, kön, religion etc. Inte att man behandlar alla lika illa.

Hur det skulle kunna gå om moderaternas motion gick igenom kan vi ta en titt på här:

Monty Python in Happy Valley

Per Gessle-kriteriet

Mitt bidrag till den ekonomiska forskningen är Per Gessle-kriteriet. Det säger att varje ekonomisk teori värt namnet falerar om den inte kan förklara hur man kan bli miljardär på att tralla Sha-la-la genom stan , hela dan. Marxismen missar, för den kan inte förklara vart mervärdet uppkommer, i skivbolagens tryckpressar eller Per Gessles skrivkammare. Den liberala marknadsekonomin missar, för den kan inte förklara hur det kommer sig att inte utbudet stiger upp för att möta efterfrågan vid ett rimligt pris. Piratfilosofin erbjuder däremot en lösning - genom att statsapparaten lagt stora resurser för att med våld ställa masskopieringsindustrin till Shalala-sjungarnas monopolistiska förfogande försvarar de deras enorma övervinster.

På en fri marknad där Sha-la-la var tillgänglig för alla för en rimlig kopieringskostnad skulle givetvis inte Per Gessle vara miljardär. Det skulle han heller inte vara i ett 1870-talssamhälle där han var tvungen att försörja sig genom att tralleralla på logdanser och midsommarfester där folk var villiga att betala för hans trudelutter från hand till öra.

Men i ett massmediasamhälle där en slagdänga först kan spridas genom massutsändningar, därefter masskopieras till försäljning, och därefter fortsatt masskopiering utan vidhäftande försäljningsintäkter kan krimilaniseras där kan Per Gessle bli miljardär på sitt trallande.

ÄR detta rimligt? Tja, allt beror enligt Karl Marx på vem som kontrollerar produktionsmedlen och därmed styr den ideologiska uppbyggnaden - och se där fick den gamle kommunistiske patriarken rätt till slut.

En demokratisk plikt

Mandatperiodens sista julbord gick av stapeln på Lumber & Karle i Kvänum, ett magnifikt herrgårds-liknande konferenshotell som trots sin ålderstigna charm är helt nybyggd av traktens lokala företagare.


Så här i slutet av mandatperioden upptäcker jag att jag trots allt uppnått en viss vana och därmed förfining runt julbordsätandets konst. Svunna är de dagar då då man var tvungen att gå ut i kylan och kräkas i de frusna rabatterna för att få plats med mer, eller då man passade på att förpesta stämningen med insinuanta påhopp gentemot något rivaliserande partis gruppledare som man råkat få som bordsgranne. Nu avnjuts julborden i samstämd, rofylld värdighet, med ett och annat leende mot de mer ystra nykomlingarna i det offentliga ätandets brödraskap








.
Men nu får han väl sluta att raljera tänker ni, kom till saken - vad vräkte du i dig? Och bönhörda skall ni bli. Jag började med en stor kallrättstallrik, vilket faktiskt skulle bli kvällens enda. Påpassligt stod vi först i kön bland hundratalet gäster, så vi slapp smittas ner av de övrigas äckligheter. En mörk vört med smör och ost är alltid en bra start, lagd försynt i ytterkant på tallrikens handsida för att göra plats åt mer. Därefter fylldes som vanligt på med sill - men vilken sill sen. Hemmagjort i ett dussintals smaker och namngivna med lustigheter som "Pappas purjosill", "Lisas lingonsill" och dylikt, senap, ingefära, lök . ja en mängd sorters kryddningar jag inte smakat på tidigare, därtill ett halvdussin sorters gravad och kokt lax - jag blev så tagen av sillen att jag helt missade överliggaren med potatis,rödbetor, inlagd gurka och olika sorters sallader. Nåväl, jag backade till övriga gästers förtret och försåg mig, samtidigt som jag plockade på mig kalkonbröst, Janssons och potatissallad i den framåtsyftande riktningen En kroppkaka fick slinka med, men då den omtalades innehålla fläsk fick den ligga kvar på tallriken.

Fullmatad ångade jag mot vår loge där julölen väntade, samtidigt som jag kastade ett öga på världens minsta kvartett Triple & Touch som uppträdde mellan varven - roligt att återse kompisen Ken där - vad gamla vi har blivit. :)

I varv nummer två gick jag faktiskt direkt på desserten. Som sagt - man skall inte överdriva - man är ju faktiskt inte här bara för att äta , dricka och ha roligt, man skall ju överleva morgondagen med. Så den lilla desserttalriken fick räcka, trots den helt tillräckliga ostbrickan med både whiskeyost, brie, grönmögel och vanlig cheddar. Några kex och vindruvor för stilens skull, och sen den syltöverdragna cheese-kakan, en toscakaka som var fantastiskt god, samt en fruktkompott med både citrus och exotiskt, måttligt tilltaget av alla dessa godsaker så att det ändå var plats i hörnet för rischoklad, knäck, chokladkyssar, mintpastiller och några punchpraliner som dock var vanliga köpes.

Detta nedsköjt med kaffe gjorde mg så mätt och nöjd att jag hoppade över den planerade ris à la maltan och istället krönte kvällen med en miniatyrflaska akvavit för 70 kr. Det är en fin liten gest till skattebetalarna jag har börjat med de senaste åren, för att visa att när de nu gjort så mycket för mig under två veckors julbordfirande skall väl jag inte vara sämre än att också själv unna mig litet

Skål på er i stugor och koja, från Lumber & Karles salonger.

På rätt ställe

Jag googlade för att undersöka den plats där jag 3 000 år in i framtiden har lagt ingången till min underjodriska Brödraskapsbunker. JAg föreställde mig en vitkalkad hangarbyggnad, ensam på en öde slätt. Och där låg den, fast 10 ggr mindre. :)

Dör rök Irland, skrattade Hemulen

För den som ser banksektorn som vilken annan näringsgren som helst, med sina hög och lågkonjunkturer kan det vara nyttigt att ta en titt på den här siffran:


850 miljarder svenska kronor


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8136445.ab

Det här är vad de irländska bankerna har slarvat bort på sistone. Eller som jämförelse, ungefär 50 % av hela den svenska statsbudgeten.

Irland är ett litet land och det här är inga småpengar. Bankrörelsen på Irland har precis som sina kollegor på Island och i Baltikum fört nationen till ruinens brant och en bit därutöver. När detta sker med jämna intervall ungefär vart 20:e år och har gjort sammalunda sedan mitten av 1850-talet, bör man ställa sig frågan vad det är för fel på den näringsgren som mellan kollapserna utropar sig själv som samhällets främsta motor och vinstmaskin, bara för att därefter braka samman igen och raskt ta hela samhällsekonomin med sig.

Sanningen är att bankrörelsen är ett omfattande kedjebrevssystem. Ett pyramidspel som gynnar dem som sitter på kapitalet när den uppåtgående konjunkturcykeln startar igen. Dessa kan håva in jättevinster genom att plocka ut avkastning på bankkapitalet när allt är frid och fröjd och folk åter har börjat hopas på att den stigande räntespiralen skall föra dem till himmelriket. Man glömmer så lätt hur det sved förra gången och när tilltron till de uppåtgående kurrvorna är som störst, då börjar tillslut småfolket stoppa in sina sista sparpengear i bankatier för att få tjäna sig en liten hacka. Det är alarmsignalen för de smarta placerarna att dra sig ur - nu är kedjebrevet på väg att säcka ihop , raskt ut med kapitalet någon annan stans, låt småfolket stå där med sina värdelösa värdepapper och riopa på att statsmakten, dvs deras egen skattekraft skall komma och rädda dem ur knipan.

Vid det laget är de stora pengarna redan någon annanstans och snurrar. Om de hann iväg villsäga. Han de inte det får en och annan räntekapitalist offtas på mammons altare tillsammans med småfolket, men det är smällar man får ta. Några starar måste offra sig för att flocken skall överleva. Och flocken som överlever slrider genast till verket för att övertyga beslutsfattarna om att skjuta till mer grediter och mer garantier för att ge kedjebrevet en chans att snurra på en vända till. Och en till . Och en till. Och en till. I limousiner, kavajer, smala svarta portföljer och luftkonditionerade marmorpalats, som är så viktiga att bevara eftersom de är, vilket ju alla vet, hela samhällsekonomin genialiska vinstmotor

Rök på - för fredens skull.

På det glada 1970-talet när knappt någon annan än haschsugna tyska hippies besökte Afghanistan var det lugn och ro i landet. Jag satt själv på bussen till Kabul när Majrevolutionen 1978 dfrog igång och de amerikanska turisterna ojade sig över att "nu kommer vi förlora paradiset till kommunisterna" Jag såg på dem och Afghanerna och tänkte "Bullshit - det här stolta folket knäcker ingen" Då fanns inga talibaner, och tjejerna bar kortkort och blommor i håret. I takt med att hippisarna försvann och stormaktspolitiken inträdde havererade det sociala klimatet och nu behövs hela världens militärstyrkor och halva dess arsenal av hjälparbetare för att få någon ordning. Därav min slutsats: Åk till Kabul och rök dig en feting så löser allt sig - försök göra något annat och du bara ställer till det.