Vem bryr sig om Ukraina?

 Medan jag ännu tog intryck av det sätt som mina vänner resonerade angående Rysslands SMO i Ukraina, läste jag en artikel av Peter Englund där han likt många andra förklarade konflikten med att Putin var en diktator och Ryssland en autokrati och att det därför skulle ligga i dess väsen att föra krig mot andra. Jag jämförde detta med Mearsheimers internationella konfliktteorier, samt min egen analys av "demokratierna" USA:s, Storbritanniens, Frankrikes och Israels aggressioner mot resten av världen de senate 20 åren, jämfört med Rysslands påfallande passivitet och kom fram till att det ej var diktaturen som orsakade konflikterna, men att det autokratiska inslaget i rysk politik leder till att ledningen där fattar sämre strategiska beslut pga den bristande informationen, samt att de överskattar sina resurser pga att korruption ätit upp militärapparaten inifrån. På det planet kan jag hålla med om att diktatur är ett sämre politiskt system, men inte att det skulle vara ett fredligare, vilket är hörnstenen i det liberalimperialistiska tankebygget. Jag delgav Peter mina synpunkter för att han skulle kunna överväga riskerna med att ha mig i sin vänlista, vilket ledde till att han avföljde mig på våra gemensamma plattformar. Låg det i hans politiska makt att göra så kanske han hade velat tysta mig på andra sätt, likt det riksdagen fattade beslut om under gårdagen, eller om det är idag.

Det är en annan av Mearsheimers teser om varför liberalimperialismen kommer att misslyckas. Politiker ljuger alltid och mest av alla ljuger liberaler involverade i korstågskrig för att sprida demokrati till Långtbortistan. För att mildra kritiken på hemmaplan inför de allt mer autokratiska metoder, vilka med naturvetenskaplig precision för oss mot det tillstånd som Orwell varnade oss för i 1984, där tre block försöker ödelägga varandra på det globala planet , vart och ett av dem med sin befolkning av elektroniskt övervakade och propagandadränkta löneslavar, vilka regelbundet tillåts ta ut sina frustrationer genom att dyrka den egna staten och ösa hat över fienden i tvåminuters hatsessioner mot den lede Emmanuel Goldstein. Skillnaden mellan Orwells litterära fantasi och dagsläget är att hatet utsträcker sig till dygnets alla timmar och att Goldstein heter Vladimir i förnamn och ej Emmanuel, annars ser jag ingen större skillnad mellan dagens läge och det orwellianska.

Vilka kommer att vinna i Ukraina?

Nu har inte Ryssland som motiv att ockupera halva Europa, vilket NATO-anhängarna fasar över när de vill att Sverige skall söka medlemskap. Och även ifall de ville det saknar de resurser till att ens hålla mer än delar av Östra Ukraina, vilket NATO-anhängarna hånfullt ler åt, när de analyserar det militära slagfältet. 

Men om det vore så, skulle då Sverige eller NATO passivt låta Ryssland mumsa åt sig godbit eller godbit ända tills Putin stod framme vid Dovers klippor som en modern Ceasar och beordrade sina män att gå i båtarna.

Självklart inte. En försvarsunion behöver "make a stand".Markera ett "hit men inte längre" och sen slå till mot den avancerade motståndaren med full kraft. Är det då inte det som NATO gör angående Ukraina nu? 

Egentligen inte. Vad NATO gör är att yrvaket säga att man är tagna på sängen av attacken, samtidigt som man försöker fundera ut en strategi som gör att Ukraina själva skall kunna besegra Ryssland utan att man själva behöver lägga sig i striderna med egen trupp. Det är detta som Mearsheimer för åtta år sedan kallade för "The Primrose Path" - Den ljuva vägen mot Undergången. Med uppmuntrande lockrop tubbas Ukraina att försätta sig i en situation där man får sitt land förött med hjälp av fantastiska förluster av eget manskap och västligt krigsmateriel. Orsaken till detta är att några ser nednötningen av Ukrainas försvar som en möjlighet att nöta ner Rysslands dito och på kuppen kunna göra sig propagandavinster och realisera ut föråldrade vapensystem. Ukraina är inte "The last stand". Det är inte ens strategiskt intressant, därav Västs ovilja att satsa för fullt i de pågående striderna.

Nu skall sägas att Ryssland själva hade valet att ta betet eller ej. Att de högg på kroken kommer leda till att de uppnår vissa taktiska mål på slagfältet, men i stort förlorar de övergripande strategiska målen. De har förlorat anseende i Väst, skrämt undan alla eventuella västliga bundsförvanter. De har tvärt emot sina motiv accelererat NATO-utbyggnaden österut. De delar av Ukraina som de ej ockuperar kommer att bli mer nazistiska och Ryssfientliga än någonsin. Och sanktionerna kommer att förvärra den ekonomiska utvecklingen både för dem och Västra Europa.

Så vem vinner då på det här debaclet. Inte vet jag. Men NATO-generalerna och militärindustrin jublar nog, tillsammans med personer som Patrik Oksanen och Lars Wilderäng vilka kan kapa hem marknadsandelar för sina Rysslandskritiska skriverier. Putins popularitetssiffror når skyhöga nivåer, medan förespråkarna för den  Euroasiatiska linjen i Ryssland får vatten på sin kvarn.  USA har försvagat sin egen position i Asien, genom att grotta ner sig i ett provinsiellt krig i Europa, på ett sätt som konsumerar enorma finansiella resurser utan att garantera strategiska framgångar. Samtidigt har de motat Ryssland närmare Kina, vilket de omgivande länderna till Kina oroande observerar som ett förstärkt hot mot dem.

Och jag anar att det även finns de inspiratörer som ligger bakom och gnuggar sina händer i skuggorna.

Tankar om Döden

 

Jag har länge varit besatt av tankar om Döden, vilket torde komma som en total överraskning för alla utom de som känner mig det allra minsta. Framför allt vill jag veta hur den går till. Denna morbida läggning finns dokumenterad sedan 4-års ålder då jag första gången såg Stora Sjöfallet och gråtande bad mina föräldrar att hälsa hem till faster Signe från mina sista dagar. Genom meditationen har mysteriet fått ny fart, då sinnet, fastän det upplever sig odödligt är väl medveten om att allt kroppsligt måste förgås. Så frågan är då, ifall man ej förtärs av dödliga olyckor , utan bara somnar in, hur går det till, får man vara med hela vägen? Upplever man som Sokrates att den ena funktionen efter den andra stannar av, tills dess att man ej kan kommunicera sina upplevelser längre, eller blir det bara svart som när du slår av en strömbrytare och slutligen somnar?

Jag tillhör ej de meditatörer som tror på en fortsättning, eller att sinnet på något mystiskt sätt hoppar vidare till en annan stackars kropp, det vore ett alltför grymt kosmos att leva i, antingen för hopparen eller måltavlan. Jag tror att det är en illusion skapad av rädda människor och att Buddha kom till jorden för att rätta till den, genom att omtala Nirvana som det totala utslocknandet. När det är över är det verkligen över. Farväl och Good Bye. Hälsa faster ifall hon fortfarande är i livet.

Men jag vill väldigt gärna veta mer om hur det går till. Så jag hoppas att jag inte blir sprängd i bitar av en granat, utan att jag får ligga där stilla och ompysslad, med en tilltagande infektion av något slag, omgiven av släktingar och vänner som kommer för att muntra upp mig och säga att det kommer att bli en fin sommar denna gången också och sen tänka, fan heller, den här gången ger jag mig av. Och därefter sakta, likt Sokrates, observera medan jag en efter annan tar farväl av kroppsfunktionerna.

Om Västimperiets och Rysslands intressen i Ukraina

Förhålland analyseras båst på två olika nivåer:

Den moraliskt ideologiska

Den militärstrategiskt realistiska

Den första analysen handlar om vilket politiskt system som är bäst. Här kan man komma till olika slutsatser beroende på utgångspunkt. Utifrån demokratiindex eller andra rättighetsbaserade system kan man dra slutsatsen att VÄst har det bättre samhällsystemet. Utifrån en konservativ eller ryskt nationalistisk utgångspunkt kan man komma fram till att Ryssland försvarar traditionella värderingar, medan Väst befinner sig i ett tillstånd av upplösning. Utifrån en antiimperialistisk synvinkel kan man komma fram till att Väst i och för sig har det bättre samhällsystemet, men saknar rätt att pådyvla Ryssland sina lösningar. Den ryska samhällsuppbyggnaden måste vara det ryska folkets sak och det enda omvärlden kan göra är att ge stöd åt den utveckling man vill se, samt framföra sina synpunkter.

På denna punkt kan man alltså komma till olika slutsatser, eftersom moraliska frågeställningar är mer föreskrivande än beskrivande.

På den andra frågan är det enklare att komma till gemensamma slutsatser. Två generaler kan komma fram till samma slutsatser om det strategiska läget, även om de företräder två olika stridande arméer.

Låt oss därför se om vi kan komma fram till samma strategiska slutsatser om läget i Ukraina.

Vi har tre frågor att besvara.

Vilka intressen och risker har Ryssland?

Vilka intressen och risker har Ukraina?

Vilka intressen och risker har Väst?

Den första frågan är enkel att besvara. Rysslands strategiska intresse är att motverka en NATO-expansion österut. Det finns även ett motiv att inkorporera de områden i Östra Ukraina som är kontrollerade av ryssvänliga styrkor på motsvarande sätt som Krim blev en del av Ryssland 2014. Motivet att ockupera hela Ukraina är svagare, dels pga stridsinsatsen, men också pga omvärldens reaktioner. De militära riskerna för Ryssland av en invasion är försumbara. Man kommer möta lindrigt militärt motstånd, men desto mer reaktioner på det internationella planet avseende ekonomiska blockader etc. Den risk man tar genom att INTE agera är att det kan uppfattas som ett svaghetstecken som kan ge vatten på kvarn åt de som vill se en NATO-expansion österut.

Ukrainas risker är uppenbara. Landet kan bli skövlat och kanske även sluta existera som en självstyrande nation efter en rysk invasiom. Landet har alla intressen av att inte se en konflikt, utan att istället se en situation där landet kan ha goda ekonomiska och diplomatiska relationer både västerut och österut.

Västs intressen är att... ja vad är Västs intresse? Vill Väst flytta fram sina militära positioner till den ryska gränsen? Vad fins det för strategiska fördelar med att låta Ukraina omfattas av en försvarsallians som kommer kräva massiva militära insatser i det fall att konflikten med Ryssland skulle eskalera till öppen strid, en risk som ökar betydligt ifall man flyttar fram sina militära positioner. Vad har man att vinna på en sådan eskalering? Det ligger knappast några militära motiv bakom ett sådant risktagande, särskilt som motparten besitter massförstörelsevapen beredda att användas vid ett pressat läge. Det verkar som om Västs intresse i första hand vore att försöka avvärja en eskalering istället för att framkala den.

Ekonomiska intressen finns inte heller, eftersom Ukraina är en bidragstagare snarare än en handelspartner från Västs horisont. Istället för militära och politiska intressen får vi istället återgå till den första punkten för att finna ett svar på vår fråga. Väst vill sprida sitt samhällsystem österut, för att på så sätt kunna utöka de domäner som tänker och handlar på samma sätt som Västimperiet. Väst vill sprida kapitalism och liberal parlamentarism österut. Sålunda vill man försvara regimer som kan kallas "demokratiska" och försvaga de som kallar för "auktoritära". Hoppet är att en demokratisk utveckling skall ge lerfötter åt "diktatorerna" i Vitryssland och sedan Kreml, så att hela världen till skut blir kapitalistiskt demokratiskt. Det är ett nobelt mål, men hur går det med det egentligen? Riskerna för väst är att som i Afghanistan fastna i mycket kostsamma och utdragna konflikter utan måluppfyllelse. Det är svårt att bomba fram demokrati och det kan hända att en nation som hålls i schack militärt medan demokratiska institutioner är under uppbyggnad på djupet inte anammar den nya läran och slår bakut så snart det militära greppet släpper.

Så frågan för Väst är vilket intresse man har av att stödja en västorienterad demokratisk utveckling i Ukraina och vad det är man hoppas att uppnå med den. Hittills har stödet visat sig bestå av ekonomiska stödpaket och vaga löften om rättigheter till militärt beskydd, med tömda ambassader i praktiken. Det ger inget trovärdigt intryck på det militärstrategiska planet. Frågan är då vilket intresse det Ukrainska folket har av att Väst pressar på för landets militära oberoende och demokratiska rättigheter. Jag får olika signaler om detta. Dels är inte Ukraina särskilt demokratiskt i nuläget, med massarresteringar av oppositionen och populistiskt presidentstyre. Dessutom ger detta styre signaler till Väst om att lugna ner sig och inte eskalera konflikten. Slutligen finns en etniskt politisk skiktning i landet från väst till öst, där olika delar stödjer olika maktblock beroende på var de befinner sig.

Mig synes det därför som det är Väst som står på lerfötter i Ukrainafrågan och inte "Diktatorerna" i Öst.

Vi får väl se vad framtiden i frågan har att utvisa.