Om Putins seger i det ryska valet

 Det ryska valet har gått av stapeln och som väntat vann Putin med höga röstsiffror, anklagad av väst för att ha manipulerat valet med en diktatorisk agenda. Helst av allt borde Navalny ha vunnit tycker man, rasisten som sitter fängslad för storskaliga bedrägerier och har stöd av en knapp procent av den ryska befolkningen, men åtminstone har det goda omdömet att ge sig i lag med västliga säkerhetstjänster för att skapa anklagelser och mordkomplotter med udden riktad mot Kreml.

Den fråga jag ställer mig som boende i ett land där maffia och korruption genomsyrar det offentliga samhället på alla nivåer är hur och var man börjar uppstädningen mot en mer fungerande demokratisk ordning. Vem skall göra det och vem har renare fingrar än den andra? När chefen för handelskammaren i Caitano med specialansvar för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten flagrant ertappades med att ta emot mutor försvarade han sig med sina höga amorteringar på villan som behövde betalas. När någon ny minister tillsätts förutsätter alla att den redan har maffiakontakter eftersom den aldrig skulle ha kommit så högt utan att redan skaffa sig dem.

Så om vi tar ett genomkorrumperat samhälle som Ryssland, hur börjar man uppstädningen? Vilka krafter skall man lita på och vilka skall man motsätta sig. Mitt intryck av Putin är att han är en av de skötsammare och smartare spelarna i det ryska garnityret och att merparten av folket litar på honom utan friserade röstsiffror. Samtidigt är han hatad av Väst för att han håller ihop Ryssland som en stark politisk kraft vilka kan gå emot västliga politiska och ekonomiska intressen. Föregångaren Jeltsin som hyllades av Väst var däremot en suput som både skapade oligarksystemet, förde sitt land till ekonomisk och organisatorisk ruin , samt bombade sitt eget parlament med militära styrkor när saker gick honom emot.

Så frågan är hur man som ledare för den ryska staten skall göra för att både hålla landet starkt och samverkat, motverka korruption och kriminalitet i den egna organisationen, uppvisa en egen, städad profil i utrikespolitiken samtidigt som man håller de egna fingrarna rena utan att skaffa sig alltför många ovänner internationellt och på hemmaplan. Det är inte ett enkelt manövrerande och den som lyckas med det kanske borde få internationellt stöd för en förbättrad dialog istället för att ständigt mötas av sanna eller fabricerade anklagelser om sitt agerande och landets bedrövliga tillstånd.

Mitt intryck är därför att Väst inte är så mycket intresserad av att se någon verklig uppstädning av den ryska korruptionen, som man är att se en ledning som är mer anpasslig för de intressen som väst kan ha i regionen. Sådant kallas egenintresse och är en form av det politiska spelet vilken jag ställer mig tämligen kallsinnig inför.

Vad menar vi med Science Fiction

Vad är egentligen Sci Fi? Behöver Sci Fi utspela sig i framtiden, innehålla okänd teknik eller hur skall avgränsningen mot andra genrer göras?

I antologin Möjliga Världar av Godhe och Ramsten. sammanställs de olika definitionerna av vad som kan sägas vara Science Fiction i tre olika huvudkategorier, vilka med mina egna ord och förslagsställarnas namn inom parentes kort kan sammanfattas som

Paratextuella (Genette) - Allt som kallas för Sci Fi är Sci Fi

Novologiska (Suvin m fl) - Något (nytt) i romanens beskrivning av verkligheten avviker från vår egen.

Megatextuella (Broderick) - Det finns en bakomliggande miljö som tillsammans med läsekretsen har överenskommits som Science Fiction.

Till stöd för den första definitionen ligger att Sci Fi (jag förkortar det så) ursprungligen var en marknadsföringsterm framtagen av redaktören Hugo Gernsback på 1920-talet. Sci Fi var det som han publicerade som Sci Fi i sina magasin, punkt slut. En historia om Grott-Leffe som lever sitt glada stenåldersliv skulle enligt denna definition kunna vara en Sci Fi historia.

Den andra definitionen kan sägas se genren ur författarens synvinkel. Sci Fi författare vill i sina alster presentera något nytt, ett Novum vilket särskiljer miljöbeskrivningen från det ordinärt kända. Enligt detta exempel behöver någonting i exemplet med Grott-Leffe skilja sig från ordinärt kända nutida eller historiska miljöer. Kanske Grott-Leffe hittar en trasig men välbevarad Nokia mobiltelefon, vilket får oss förstå att civilisationen har förfallit och att vi lever långt in i framtiden

Till stöd för den tredje definitionen ligger att kunden alltid har rätt. Det är det som läsaren uppfattar som Sci Fi som avgör frågan. Runt genren har en megatext byggts upp, vilken läsekretsen känner igen som ett Sci Fi-tema. Megatexten kan bestå av flera etablerade Nova, tex har Isaacs Asimovs Nova om hyperrymden och de tre robotlagarna kommit att bli en del av megatexten för kommande alster inom genren.

Behöver då Sci Fi romanen innehålla en framtidsskildring eller någon form av teknologiska nymodigheter? Inte med nödvändighet. Istället kan novumet vara en alternativ tidslinje, en radikala , sociala omvävningar eller något annat som får den beskrivna miljön att avvika från vår egen välkända. I Aldoux Huxleys Du Nya Sköna Värld, Orwells 1984, Levins En vacker Dag, Boyes Kallocain är det inte de eventuella teknologiska nymodigheterna (främst lugnande medicinska preparat) som är romenens novum, utan det diktatoriska samhället. Sci Fi är lika mycket en samhällskritisk lek med sociala strukturer som ett experimenterande med teknologiska möjligheter

Själv intresserar jag mig mest för Sci Fins avgränsningar mot annan genrelitteratur, driven av den eviga diskussionen om Star Wars skall anses vara Sc Fi eller Fantasy. Utifrån definitionen av Sci Fi-litteraturens megatext skulle man kunna säga att Sci Fi är realistiska historier i fantastiska miljöer. Miljön skall vara annorlunda än vår, men det äventyrliga momentet skall följa de regler som vi känner till från vår värld. Maktspelet får ej innehålla för många magiska komponenter som författaren gör om under resans gång. Om så sker glider litteraturen över till att vara Fantasy.

Med ordinära historier menar jag att berättelserna följer för läsarna kända regler. Fantastiska historier kännetecknas av att författaren kan göra om reglerna för berättelsen under resans gång. Det ökända exemplet här är grekernas Deus et Machina, en Gud kommer ner från himlen och gör om handlingen när intrigen blir för konstig. Eller så vaknar huvudpersonen upp och säger "allt var bara en dröm".

En ordinär berättelse är mer som ett schackparti. Läsaren skall kunna hänga med i handlingen och räkna ut vad som skall hända med hjälp av de ledtrådar den får. Därför skall en bra deckare ha en ordinär handling. Berättelsens begränsningar ges av ledtrådarna. I en fantasyberättelse däremot kan vad som helst hända. I vilket kapitel och situation som helst kan en ny magisk varelse eller kraft uppstå som vänder upp och ner på allting. Den röda tråden ligger inte i läsarens förståelse av berättelsens inre logik, utan i sagans moraliska konsekvens, där hjälten får sin lön och busen sitt straff (ifall vi inte talar om R R Martin som vänder upp och ner på det förhållandet).

Den första att formulera tanken om att genrelitteratur skall styras av sina begränsningar var Edgar Allan Poe som avgränsade sin Gotiska Skräck från de religiöst uppbyggliga moralkakorna genom att säga att skräckförfattaren ej hade någon skyldighet att utgöra ett moraliskt föredöme, men ett ansvar gentemot läsaren att vara berättelsens stämning trogen.

Genrebeteckningarna är främst användbara för att ge beskrivningar av vad för slags litteratur vi talar om. Gränserna dem emellan är glidande och ej exkluderande. Coreys Leviatan Wakens är tex perfekt Sci Fi, men också innehållande en spännande deckarhistoria. Alienfilmerna är Horror i Sci Fi miljö. Lucifer på Netflix en fantastisk Magic Reality-serie utan Sci Fi-inslag, medan superhjältefilmerna ligger och glider dem mellan.

Om myndighetskontroll och vaccinationskampanjer i pandemins skugga.

 Den här videon är intressant, eftersom den redogör för myndigheternas egen syn på det som systemkritikerna kallar för konspirationer och försök till att skapa global kontroll över individen.

It is all out in the open - och det är då det börjar bli spännande.

Det vi har här är alltså en situation där myndigheterna tycker att de har funnit ett bra redskap för att stoppa globala hälsoproblem - vaccinerna. Så långt allt väl. Det som nu händer är att de vill implementera detta redskap på alla nivåer i samhället så att folkhälsan kan bli ännu bättre- Så långt allt väl med, vem vill inte förbättra världen?

Men så mitt in i videon händer något. Tonläget förändras från att vara en upplysningsfilm om sjukdomsbekämpning, till att bli en redogörelse för en Master Plan i Dr Evils anda. (Jag är säker på att producenten av videon inte ser det så själv för då hade den aldrig blivit gjord.) Berättarrösten börjar nu tala om hur politiker på alla nivåer i samhället skall övertygas om vaccinernas väl och om hur den enskilde medborgaren inte bara skall erbjudas vaccinering utan förmås att själv kräva det för sin egen hälsas skull. WHO dirigerar en plan för hur massorna skall förmås att skandera "GE OSS VACCINER, GE OSS VACCINER" med tvivel stämplat som kättersk ansvarslöshet . Budskapet skall skräddarsys till att nå alla samhällets grupper medan vaccinvägrarna och eftersläntrarna skall övervakas elektroniskt så att samhället kan hålla kontroll på var de befinners sig.

Det här är alltså WHO:s syn på saken. Och den sammanfaller otroligt väl med det som jag har sett vara antivaccarnas.

Ur pedagogisk synvinkel kan jag här se att man har missat på tredje steget i informationsstrappan:

1) För ur budskapet

2) Se till att budskapet blir emottaget

3) Se till att budskapet blir accepterat

4) Se till att budskapet blir genomfört

Folk har verkligen tagit emot budskapet. Check. Men har de accepterat det? Istället för att som myndigheterna önskade få folk att kräva vaccinering för sitt eget skydd, har de fått många att reagera emot det påförda trycket uppifrån om att vaccinera sig. De har slagit bakut och börjat misstro myndigheterna om att vilja manipulera dem med dolda syften.

Beror då detta på att de är paranoida, okunniga och oförmögna att förstå sitt eget bästa? Vem vet. Man skall inte tro människor om gott. Men det kan ju finnas en annan orsak med, den att vi har en läkemedelsindustri som vill manifestera sin närvaro som något absolut nödvändigt och tjäna pengar på att folk genom politikernas påverkan börjar kräva att få ta emot deras mediciner, som en slags ny religion där pillren och sprutorna skall ersätta oblaterna och nattvardsvinet som en välsignelse för ett gott och evigt liv, naturligtvis på medicinskt evidensbaserad grund istället för gamla testamenten. Man skall inte tro vinstdriven företagsamhet om gott heller.

Så vilket är problemet som skall bekämpas, folkets paranoida okunnighet, läkemedelsbolagens obotliga girighet eller politikernas självpåtagna kontrollusta? Själv bekämpar jag alltihopa genom att skriva Sci Fi om liknande saker och spendera resten av tiden på badstranden i solens hälsogivande strålar, långt från alla vacciner och smittsamma människohorder, men med någonting gott och kylande att förtära i näven. WHO:s vaccinationsprogram

Om Arbetet på den Fjärde Vägen

Och då har det blivit dags att i korthet redogöra för Gurdjieffs filosofi. 

Människan är en psykologisk och biologisk maskin. I sitt normaltillstånd sover hon, men det går att göra henne medveten. Kampen mot den psykologiska sömnen kallas Arbetet eller Den Fjärde vägen. Detta för att de tre tidgare vägarna arbetade enbart på ett av de ursprungliga sinnestillstånden

Hatha Yoga arbetade på Man no 1 som styrs av sin fysik

Bhakti Yoga arbetade på Man no 2 som styrs av sina emotioner

Raja Yoga arbetade på Man no 3 som styrs av sitt intellekt

Den fjärde vägen arbetar på dem alla samtidigt för att skapa Man no 4 som har uppnått balans i de tre nämnda områdena och vidare att skapa Man no 5 med en permanent jaguppfattning och Man no 6 och Man no 7 med kristalliserade högre emotionella och intellektuella centra, kända som Samvetet och Medvetandet.

Till sitt förfogande har Arbetet tre influenser. C-inflytandet som kommer från den mekaniska världen, vilken syftar till att ackumulera makt, resurser och välstånd. B-inflytande som talar om och introducerar A-inflytandet i den mekaniska världen och A-inflytandet som är medvetandet om vakenheten självt.

Arbetet är inte hemligt, men det uppfattas som hemligt eftersom människorna inte åtrår det. De åtrår det inte därför att alla inte kan vara vargar, en del behöver vara får med. Därför kan människorna delas in i tre grupper.

Människor utan magnetiskt centrum. Dessa nöjer sig med det mekaniska livet och eftertraktar inte det som Arbetet har att erbjuda dem.

Människor med ett trasigt magnetiskt centrum. De söker efter Arbetet , men letar efter det på fel ställen med en trasig kompass. De hamnade klassiskt i spirituella grupper, hos UFO-loger, astrologer och nu senast bland konspirationsteoretikerna. De tror att kraften finns utanför dem själva och att den behöver bekämpas

Människor med ett helt magnetiskt centrum. De söker med ljus och lykta efter arbetet och vet att kraften finns inom dem själva och att den behöver förädlas. 

Intresserade kan kommentera nedan.

Den ende framgångsrike rebellen är slackern

 Inom populärkulturen är det ett populärt tema att profitera på den lilla människans önskan att frigöra sig och köra sitt eget race mot auktoriteterna - och därtill lyckas med tilltaget mot alla odds. I filmen Miss Congeniality är det FBI - agenten som går vid sidan om regelboken och låter sina impulser ta över som går segrande ur spelet. I andra filmer den udda forskaren som kämpar med sin konstiga uppfinning eller udda teori mot alla odds. I den tredje rebellen som vinner alla kvinnors hjärtan.

I verkligheten är det ju inte så. Den impulsive tjänstemannen dukar under av anmärkningar om tjänstefel. Den udda forskaren hamnar på dårhus och den värdelösa uppfinningen blir skrot, medan rebellen hamnar framför TV-soffan i förorten med en folköl i handen och socialgruppen Peaked At High School skrivet med neonbokstäver i pannan.

Jag fick fantastiska insikter om skillnaden mellan presentation och bakomliggande verklighet när jag arbetade som statist. Det kan ju se mysigt ut med den rebelliske huvudpersonen som gör som den vill mot alla auktoriteter, men jag lovar er, det finns inte en mer auktoritär miljö än en filminspelning. Allt är regisserat, djävlar i mig rubbet. Alla vet vad de skall säga , hur de skall röra sig. Inget är improviserat och manus följs till punkt och pricka under demonregissörens anvisningar och de som inte blivit tilltalade om vad de skall göra står still och håller käften i total tystnad, ifall de inte tröstar sig med de sista dropparna ur den framställda kaffetermosen.

Det auktoritära styret är regeln och framgångsreceptet, det juvenila upproret en dröm att profitera på, medan tillvaron är styrd i minsta detalj, oavsett om vi förstår de krafter som är i omlopp eller inte.

Av alla rebelltyperna finns det bara en jag funnit vara framgångsrik - slackern. Håll dig undan. Ta inte strid för något. Glid emellan maskorna och ligg lågt. Ingen orkar jaga den som varken utgör ett hot eller kan inbringa något värde