Det var ej min plan att besöka Afghanistan. Jag leddes
efter gränspassagen till Pakistan från Indien in på den vägen av
ett ihärdigt rykte om att Pakistans president Zia Ul-Haq skulle ha
”nationaliserat flygtrafiken”, vilket skulle ha gjort min
returbiljett med Thai Airlines från Karachi till Amsterdam värdelös.
Jag vet inte vem som kom med ryktet eller varför, jag har i
efterhand ej kunnat finna något regeringsbeslut om blockerad
flygfart från denna tid, men jag blev övertygad nog av ryktena för
att ej försöka bege mig hela vägen från Lahore till Karachi, utan
att istället söka återresa till Sverige landvägen via
Afghanistan, Iran och Sovjet. I efterhand är jag glad över detta
beslut , eftersom det kom att bli den mest spännande och givande
resa jag gjort hittills under mitt långa liv.
Första
anhalten på vägen mot hemmet blev Svenska ambassaden i Islamabad,
en udda stad i och med att den är tämligen nybyggd som en samling
viktkalkade separata stenbyggnader förlagda på en kulle vid sidan
av det uråldriga husgyttret i Rawalpindi. Vem vet, det var kanske på
ambassaden de gav mig ryktet, eller bekräftade det, om att
flygbiljetten blivit värdelös. De gav mig ett annat falskt besked
samtidigt, så varför inte. De berättade att gränsen till
Afghanistan stängts på grund av politiska oroligheter och att jag
därmed skulle vara strandsatt i Pakistan utan möjligheter att ta
mig hem till Sverige. Jag var 19 år gammal, beväpnad enbart med en
gigantisk resväska och ett begränsat antal dollar i amerikanska
traveller's cheques. Jag vet återigen inte av vem jag fick förslaget
om en lösning på problemet, kanske av ambassadören själv, kanske
någon annan: Åk till Peshawar och se om du kan ta en buss därifrån
till Kabul i Afghanistan i vilket fall. Troligtvis är det ingen där
som bryr sig om att gränsen har blivit stängd, när det väl kommer
till kritan.
Med min korta erfarenhet av hur efterlevnaden av
lagar och regler fungerade i Sydasien fann jag förslaget trovärdigt
och begav mig till Peshawar. Tanken på att kontrollera beskedet om
indragna flygbiljetter slog mig ej. Flygtrafiken kändes alltför
västerländskt välfungerande för detta.
Peshawar är likt
Rawalpindi en gammal gyttrig stad av den typ som från Punjab och
Lahore i öst sträcker sig över Pashtunernas områden upp till det
som britterna kallar the North Western frontier, där Khyberpasset
med gränsen upp mot Afghanistan kommer. Av Peshawar minns jag två
saker, dels att jag av erbjöds övernattning gratis av en vänlig
och arbetsam pakistanier som jag träffat genom en slump, som utan
frågor tog mig hem till sig och gav mig en säng i ett rum fullt av
flugor. Han gjorde inget väsen av sig och lät mig sova tills jag
var utvilad. Jag minns inte att vi pratade om något särskilt.
Det
andra är att jag såg människor sitta på taket till en fullpackad
buss som körde över en stackars byracka med ett hjul så kraftigt
att bussen hoppade till. Mirakulöst nog klarade hunden livhanken och
när den ylande sprang sin väg för att gömma sig bakom ett plank
skrattade människorna på busstaket så att deras vita tänder
glödde i kvällsmörkret. Jag blev så chockad av händelsen att jag
senare återvände med ett kebabspett för att se om jag kunde ta
reda på vart hunden hade tagit vägen, om den fortfarande var i
livet, (detta var veckan innan jag blev vegetarian för gott). Jag
fann henne, en mager liten stackare som såg ut som en vinthund ligga
på ungefär det ställe där jag hade sett henne gömma sig, När
hon kände lukten från spettet kom hon fram med viftande svans och
jag gav henne hela. Jag minns inte om hon haltade, men jag minns
hennes viftande svans och den tillit hon utstrålade trots det
rysliga hon just varit med om. Ett sista minne från Peshawar är att
jag dåraktigt nog sålde min kamera där för att dryga ut
reskassan, ett beslut jag snart skulle ångra bittert.
Vägen
från Peshawar till Landi Kotal går genom Khyberpasset. Jag minns
inte så mycket av denna legendariska vägsträckning, genom vilken
så många invasioner från det afghanska höglandet ner till
Indusdalen har kommit, kanske för att den idag är en mindre
dramatisk och mer utbyggd än det som kom efter den, trots stigningen
på 500 m.
Vid den afghanska gränsen efter Landi Kotal rådde stor uppståndelse. Köerna var långa och samtalen högljudda. En vitklädd man med svällande turban stod på ett lastbilsflak och viftade stolt med en gigantisk bergsprängarstereo på axeln. Nu har han shoppat på vägen hem från Mekka tänkte jag, utan att reflektera över att Saudiarabien låg åt den andra riktningen. Gränsen var öppen tvärt emot den officiella deklarationen, precis som ryktet sagt att den skulle vara. Kanske hade det nya kommunistiska ledarskapet öppnat den för att fira att den autokratiske presidenten Daoud hade avlivats, kanske hade den aldrig varit stängd. Bilarna och bussarna sniglade sig vidare upp över en serpentinväg och det var inget problem att komma igenom tullen med det lilla ark från Svenska ambassaden i New Delhi där det med svensk stämpel stod att mitt pass hade förkommit och att jag snarast behövde få lov att ta mig hem till Sverige för att skaffa mig ett nytt.
Inget hade kunnat förbereda mig på vad som därefter skulle komma. Första större stad efter gränsen är Jalalabad. Jag minns den som en enda stor torgmarknad, med försäljning från stånd dignande av frukter, grönsaker, massor av grönsaker, kläder, köksutensilier och andra hushållsprodukter. På Wikipedia fyller jag på mina kunskaper om Jalalabad som kommersiellt centrum för ”the tribes”, folkstammarna kring staden, som i var sin dalgång stoltserar med egna språk och kulturer.
Fram till Jalalabad var
vägsträckningen turistiskt spännande med både stigningar och
sänkor, gröna dalgångar och branta berg. Men efter... i en
skranglig buss med hårda säten och öppna fönster och begränsad
stötdämpning av den skolbusstyp som var så vanlig i 1970-talets
Pakistan banade vi oss upp från Jalalabads grönska tusentalet meter
mot den afghanska högplatån och de scenerier som därpå följde
har etsat sig fast i mitt minne. Jag lider av en mild höjdskräck
och det var med vidgade ögon jag stirrade ut genom det öppna
fönstret ner i en djup ravin mellan branta berg. Åtskilliga hundra
meter under oss kunde jag skönja en vägsträckning vi hade passerat
för vad som kändes som timmar sedan, vi hade bara rört oss uppåt,
inte framåt, längs tunnlar och serpentinkurvor. En medelålders man
vars kostym var lika mörk som håret och mustaschen såg min
förfäran och närmade sig för en
kommentar:
”When they builded this road, it died ten
thousand people, hundreds every day”
ChatGPT hjälper mig
att namnge ravinen till Tang-e
Gharu och
sänker dödstalet med en eller ett par nollor. Det är episk
matematik, inte
bokföring, säger AI:n, betydande ”oräkneliga ,”många nog att
inte gå att hålla reda på”. Mannens kritvita leende uttryckte
stolthet över sin utsaga, inte förfäran, ett uttryck som jag så
många gånger skulle se i afghanernas ansikten. Leendet var inte
cyniskt, utan frimodigt. Jag låter ChatGPT tolka min upplevelse, och
jag kan bara hålla med i analysen:
”Det
var självmedvetenhet
och trots. I
Afghanistan ses berg inte som neutral natur, utan som:
något som måste besegras
något som tar tillbaka om man inte är vaksam
Att bygga en väg genom Tang-e Gharu är, i den föreställningsvärlden, ett krig mot bergen.
Att säga att tusentals dog är ett sätt att säga: “Bergen var starka. Men vi var starkare.”
En
ung afghan banade sig fram genom bussen med ett gevär på ryggen och
samma stolta kritvita leende som den kommenterande mannen i mörk
kostym. En engelsktalande turist klagade över den pågående
revolutionen ”Now we are going to lose Afghanistan to the
communists”. Jag såg honom med avsmak som en amerikansk
hippie. Vad menar du att ”vi” kommer att förlora det?
Afghanistan tillhör varken dig eller mig, utan folket här och den
som skulle försöka sig på att ta det ifrån dem vore komplett
vansinnig. Det sista tänkt medan jag sneglade mot ynglingen med
geväret.
Historien skulle komma att ge mig
rätt i mitt antagande, Sovjetunionen rasade ihop i försöken att
erövra Afghanistan och för USA gick det inte mycket bättre. Med
åren lärde jag mig att Tang-e Gharu har kostat fler liv än de
olycksaliga vägarbetarnas.
Under Första
Anglo-Afghanska kriget hade
britterna ockuperat Kabul. De lärde sig snabbt att medan det var
lätt att inta presidentpalatset och insätta en marionett var det
svårt att hålla landet. Likt senare invaderare har fått erfara
styrs Afghanistan till stor grad av klaner och lokala stridsherrar.
Att sätta en ny härskare på tronen i Kabul imponerade inte många
kvarter bort från presidentpalatset. Efter
ett uppror tvingades de brittiska styrkorna att evakuera Kabul i
januari 1842 och retirera till garnisonen i Jalalabad.
Under de följande dagarna anfölls och förstördes kolonnen nästan
fullständigt av afghanska styrkor längs Kabul–Jalalabad-vägen. I
de smala bergspassen, som i Tang-e Gharu lade sig krypskyttar i
bakhåll medan andra blockerade nedfarten med nedknuffade stenblock.
Av en retirerande styrka på 16500 man överlevde bara en
enda europeisk soldat. Fältläkaren William Brydon, nådde
Jalalabad den 13
januari 1842 med
ett budskap till de övriga styrkorna – återvänd inte till
Afghanistan ifall ni vill behålla livhanken. Man kan tycka
att senare tiders imperialister borde ha kunnat dra nytta av denna
lärdom, men den behövde tydligen upprepas av dem som på senare tid
har funnit sig nödgade att fly från Afghanistan, hals över huvud.
När jag kom fram till Kabul i månadsskiftet mellan april
och maj var Saur-revolutionen just avslutad. Den var en synnerligen
blodig intern uppgörelse inom Afghanistans ledarskikt som var över
på en dag men ändå krävde omkring 2000 dödsoffer. Byggnader i
stadens centrum runt presidentpalatset Arg hade blivit beskjutna och
runt det låg stridsvagnar som jag uppfattade som vrak, även om de
på pressbilder jag sett i efterhand ser ut att vara i fullgott
skick. Folk var lyckliga och dansade fram på gatorna bakom röda
banderoller. Soldaterna gick med blommor i gevären. Luften var sval
och fuktmättad som en vårdag i fjällen, vilket gav mig intrycket
av Kabul med sina dansande människor och bergen runtomkring som en
korsning av Rio de Janeiro och Jokkmokk.
Det jag fick höra
då var att kommunisten Nur Muhammad Taraki hade dödat diktatorn
Daoud och för det var alla jag mötte synnerligen glada. Daoud hade
själv kommit till makten fem år tidigare med hjälp av bland annat
Taraki och hans kollega Amin från var sin fraktion av marxistpartiet
PDPA. Väl vid makten hade Daoud börjat att rensa ut kommunister ur
sin regering och infört en enpartidiktatur, vilket ej heller gjorde
hade gjort landets liberaler eller konservativa särskilt lyckliga.
Daouds maktbas hade eroderat och ett år senare skulle även den
hårdföre marxist-leninisten Taraki vara fängslad och avrättad av
sin tidigare så oskiljaktlige, paradoxalt nog mer försiktigt
reformistiske kollega Amin i en dispyt mellan två fraktioner inom
PDPA, vilken till slut fick Sovjet att invadera för att avsätta
Amin och resten är som vi alla vet historia.
Vid ett skrivbord
under bar himmel fick jag efter avstigningen från bussen mitt
passersättande ark stämplat av en välväxt tjänsteman jag senare
under dagen såg dansa runt på gatan med andra i en marsch framför
någon röd jättebanderoll. Han rekommenderade mig att ta in på
Hotel Kabul, ett passande namn för ett hotell i den staden. Eller
anvisade mig, jag vet inte vilket. Det var där utlänningarna var
samlade, sade han. Situationen var tillräckligt labil för att jag
inte skulle vilja hitta på några egna lösningar, så jag var mest
tacksam över att så snabbt ha kunnat finna ett förslag till logi.
Jag minns hotellet som en samling låga bungalows runt en
större centralbyggnad. Gästerna utgjordes mestadels av långhåriga
hippies något äldre än jag själv, med den sömniga blick som lång
tids haschrökning kan skänka människan. Av en tysk bland dem fick
jag en snabbgenomgång av de senaste dagarnas tumult, med rådet att
hålla mig stilla på hotellet ett tag tills det hela hade lugnat ner
sig. Det var ett klokt råd, men jag hade ett akut ärende – jag
ångrade nu bittert att jag sålt kameran i Peshawar för några ynka
extra rupies. De var redan slut och nu behövde jag lösa in mina
traveller's cheques för att kunna betala för hotellrummet. Mitt
första uppdrag i Kabul fick bli att ta mig till
Bank-e-Millie
Afghan
precis vid Afghanistans Centralbank och presidentpalatset, vilket gav
mig en god överblick av den tämligen måttfulla förstörelsen.
Vi talar inte om läget i Gaza här, mer om de där skrangliga
tanksen, några skadade byggnader och lite debris här och där runt
dem på gatorna.
På väg till banken strosade jag runt ett tag i staden. Jag gick genom något grönt som måste ha varit Zarnegar Park och passerade i närheten en rad juvelerarbutiker som skyltade med fotbollsstora statyetter i Afghanistans nationalädelsten, den blålila lapis lazulin, snidade elefanter och andra gestalter, jag vill inte gissa vilka, ifall jag skulle råka skymfa fel religion. I en av dem satt en flicka som fångade mina blickar, inte bara för att hon var snygg och i min ålder, utan för hennes moderna klädsel som förde tankarna till sexiga latinamerikanskor snarare än nunnor i sjok. Han hade ett långt, brunt hårsvall med permanentade lockar, rödmålade läppar och slumrande ögon, en kort, svart kjol över bara ben, en syn som snart skulle bli omöjlig i landet. Men detta var ännu inte talibanernas Afghanistan, utan kommunisternas, där frihet och jämlikhet för kvinnorna utlovades samtidigt som jordreformer riktade mot utsugarna på landsbygden, reformer som i sin vårdslösa planering snart skulle leda till en sådan turbulens och upprördhet att revolutionen kom av sig för att ersättas av mordiska inre fraktionsstrider och Sovjetisk invasion.
Inne i den luftiga banklokalen överlämnade jag mitt ärende åt en strikt liten man med vårdad, svartglänsande frisyr, klädd i en mörk kavaj så korrekt att den skrek ut sin välskurenhet i bjärt kontrast mot det avsvalnande tumultet utanför. Jag överlämnade mitt ärende till honom och han bad mig artigt att sitta ner i en fåtölj i fonden för att vänta medan han gjorde klart transaktionen. Det tog en lång stund utan att något hände. När jag suttit tillräckligt länge för att hinna sortera upp intrycken från de senaste omtumlande resdagarna gick jag rastlöst fram till hans lucka, jag minns ingen annan kund än jag i banken, för att fråga hur lång tid jag skulle behöva vänta på att få mitt ärende löst. Han gav mig en granskande blick uppifrån och ner, tog därefter upp en stång av kolsvart afghanskt hasch från bröstfickan, bröt av ett stycke som han räckte över till mig med orden:
- You smoke this. Come back when you have finished.
Han hade måttat
min kroppshydda och antagit att en par, tre centimeter av stången
skulle hålla mig sysselsatt ett tag. Överraskad och smått chockad,
inte av gåvan som sådan, utan för att den kom från en så korrekt
tjänsteman på centralbanken drog jag mig tillbaka till mitt
hotellrum i markplanet till en av de små bungalowerna för att där
uppfylla tjänstemannens råd. Jag blandade gåvan med tobak rullade
mig en joint och rökte på.
Om inte rådet från den blonde,
tyske turisten om att ligga lågt ett tag hade låtit vettigt redan
tidigare så gjorde det det definitivt nu. Den effekt som det svarta
afghanet hade på mig tillät inga andra aktiviteter än att lägga
sig ner på madrassen och låta rusets verkningar gälla. Om ni läst
den tecknade serien The Freak Brothers, där de tre amerikanske
hippina Phineas, Fat Freddy och Freewhelin' Franklin röker på med
tomma ögon och ett atombombsmoln ovanför huvudena så kan ni
föreställa er hur jag kände mig då. Det raffinerade haschet
blåste hjärnan tom och skänkte en slags kritvit, medveten närvaro
påminnande om en lucid dröm. Förstärkt av Kabuls klara bergsluft
blev intrycket rent eteriskt och jag förstod vad det var som fick
hippierna från väst att dra sig till staden, även om det var ett
äventyr som man både behövde ha en särskild enträgen önskan för
att vilja genomgå samt en bättre förberedelse än den jag besatt
vid det tillfället.
Jag stannade på rummet ett bra tag. En
magsjuka hade hunnit börja bullra i min mage och jag vände röven i
vädret för att få bättre kontroll över den. Detta, eller kanske
den orangea lunghin, ett slags virat manligt kjolplagg som jag gick
klädd i, lockade en ung afghan att söka sig till mitt rum. Utan
att presentera sig lade han sig på mig för att göra min bak mer
bekant med hans könsorgan. Försök du, så skall du få se, tänkte
jag matt, för det som höll på och bullrade där nere i min mage
förde tankarna till det som dvärgarna funnit i Morias grottor, där
deras girighet drev dem ner mot djupets Balroger. Jag vet inte om
grabben var tankeläsare, men han avbröt sina försök och gick iväg
utan ett ord. Jag minns hela händelsen som pojkaktigt enträgen och
fumlig, men mer varm än våldsam. Den efterlämnade mig ingen
upprördhet eller smärta, mer en resenärens förlägenhet, en
ovetskap om hur denna oväntade situation skulle hanteras.
Efter
ett okänt antal dagar återvände jag till banken där min sedelbunt
låg lika klar som jag blivit med rökningsuppdraget. Jag tackade
tjänstemannen vars intryck av mig jag funderar över än idag. Var
han mest blasé, uttråkad eller irriterad av mötena med de västliga
hippierna, eller var han lika förbryllad av kulturmötet som jag? I
vart fall skiljdes vi artigt från varandra. Jag gick till hotellet
för att betala mina räkningar.
Jag
var bland de första européerna, kanske den absolut första, att
komma till Kabul efter Saur-revolutionen och bland de första att
lämna staden. Kanske blir jag den siste att minnas äventyret med då
jag bara var 19 år fyllda.
Från
Kabul skulle resan nu gå vidare till Herat och Iran längs National
Highway 01, Afghanistan Ring Road, den enda asfalterade leden mellan
landets olika delar. Samma sträcka fast åt andra hållet tog
Alexander den store 2300 år tidigare, då han som erövrare anlade
både Herat och mellanstationen Khandahar på halva resvägen. Namnet
Khandahar förklaras ofta som en fonetisk utveckling av Iskandariya,
den arabiska och persiska formen av Alexanders namn.
https://www.dangerousroads.org/asia/afghanistan/117-highway-1-afghanistan.html
Dessa
Afghanistans tre största städer, centralpunkterna i var sin region,
är mycket olika varandra i karaktär. Kabul är residenset på den
svala bergsplatån, Khandahar det religiösa centret i den brännheta
öknen, medan Herat är det kulturella och ekonomiska nav som gång
efter annan raserats på grund av sitt strategiska läge som
knutpunkt för österns handelsleder.
Första etappen från
Kabul till Khandahar är ungefär 50 mil lång. Den första delen,
från Kabul ner till Ghazni är en av de geologiskt mest spektakulära
du kan finnas. Om det finns någon plats på jorden där
plattektoniken kan bli synlig för det blotta ögat är det här
bland Hindukushs förlöpare. Delar av jordskorpan har våldsamt
tryckts upp som spetsiga berg där de olika geologiska mönstren går
i sned sik-sak-vinkel från färdvägen upp mot bergstopparna. Efter
tiotalet mil av geologisk dramatik blir även den mest vetgirige
resenären övermättad av intryck och då kan den övergång till
flackt och dammigt slättland som kommer efter Ghazni snarast kännas
lugnande.
För min resa blev det lugnet bedrägligt
kort. Strax norr om Khandahar, där bergen och den torra slätten var
på väg över i öken, tog reslugnet slut. Bussen stannade och vi
ombads att kliva ur. Respaus, tänkte jag, men det var ett
motorhaveri. Inget att göra, bara att vänta på att nästa buss
skulle komma för att plocka upp oss.
Där stod jag vid en
vägkant, mitt i halvöknen tillsammans med ett dussintal män, av
den skäggiga, vitklädda sort som lindade sina turbaner lösare än
sikherna i Punjab, de som snart skulle komma att utgöra grunden för
talibanrörelsen, med centrum i Khandahar. Ingen av dem pratade
engelska, det var med handviftningar jag fick mina instruktioner. Med
dem förde de mig fram till en låg byggnad, den enda jag minns från
vägkanten vid slätten, troligen en rastplats för resande där
bussen valt att stanna, för där kunde vi få servering i väntan på
nästa buss. Det var här jag blev vegetarian för livet, första
veckan i maj, 1978. Den fårragu med ris som serverades hade
attraherat hela traktens population av flugor och även om en miljon
av dem inte kan ha fel kände jag tydligt att detta inte var menat
för mig. Det minne jag bar med mig från Maharashtras vegetariska
kök var inte meningen att bryta. Jag skulle bära med mig det hem
och avstå från att solka ner det under resan. Så fårragun fick
vara, inte bara där utan för resten av livet. Jag beslöt mig för
aldrig mer utsätta mig för något liknande och snart nog kom en ny
buss för att hämta oss, så mitt beslut behövde inte så snart
låta sig frestas av hungerns makter.
Från resten av resan
minns jag inte mycket, varken av staden Khandahar mitt på resan
eller de långa milen som återstod fram till Herat. Kanske var jag
mätt på upplevelser, kanske hade natten fallit in. Efter Khandahar
börjar Dasht-e-Margo, dödens öken att breda ut sig, men med
reströttheten och min accelererande magsjuka hade jag annat att
tänka på. En minnesbild återstår av landskapet och jag kan inte
säga om den kommer före eller efter Herat, den kanske till och med
är från Iran. Det är samma flod, Hari Rud som ringlar sig fram
till från den persiska slätten en bit in i Afghanistan. Övergången
från ökenmark till grönska kommer genom små, fräscht ljusgröna
uppodlade dalgångar som flacka sänkor i brunbrända stäppmarker.
Jag minns minnet av en sådan som paradisisk. Som en skör, himmelsk
svepning av grönt mitt i allt det torrt brunbrända och jag förstår
att visionen av paradiset kan komma från dessa marker.
Från
Herat har jag min näst sista bestående minnesbild och jag förvånar
mig över hur mycket information jag har lyckats få ut av denna.
Minnet bet sig fast, kanske för att det innehåller ett socialt
trauma. Jag sitter och äter vid ett restaurangbord och en främmande
man kommer fram och slår mig på handen. Jag förstår inte varför
och blickar förvånat tillbaka mot honom. Hans min är
tillrättavisande, inte aggressiv. Jag har gjort någonting fel. Så
förstår jag. Han pekar på min arm och säger något på dari och
jag nickar och rättar mig. Jag är vänsterhänt. Så klart skall
man inte äta med vänster hand. Det är den man torkar sig i röven
med efter man har skitit, i ett land utan toalettpapper, men med en
vattenkran eller en skål att tvätta sig med vid sidan av hålet i
golvet.
Kanske därför, kanske inte minns jag även rummet
jag satt i så väl. Det var så annorlunda mot det jag mött
tidigare. Det var stort och luftigt, jag letar efter ord och landar
först i monumentalt, men det känns för präktigt. Istället
föreslår ChatGPT efter min beskrivning palatialt, palatsliknande,
och där har vi det. Någonting i Herat känns kungligt och
orientaliskt på samma gång och här faller så många historiska
och arkitektoniska nycklar på sin plats. Här börjar den persiska
byggnadskulturen, med ett orientaliskt formspråk som skiljer sig
från det indiska överbelamrade gyttret. Fläktar i taket, mycket
spatiöst utan att vara för pråligt. Rymliga schäslonger som
sittplatser i en orientalism så stram att man förväntar sig se en
man med röd fez på huvudet komma in genom en dörr, fast den
huvudbonaden säkerligen ej synts i Herat under min levnad. Minnet
av lokalen får mig att tänka på gamla filmer som Casablanca. Men
den staden ligger ju i Marocko? Då upplyser ChatGPT mig om att
Hollywood hämtade inspirationen till sina orientaliska filmer från
Persien istället för den arabiska kulturkretsen. Sant eller inte,
det får pusselbitarna att falla samman så väl att jag köper det.
Jan Myrdal har beskrivit Herat väl i boken om hans och Gun
Kessles resa genom Afghanistan på 1950-talet. Herat var huvudstad
och kulturellt centrum i det sena Timuridimperiet, efter år 1405 då
alla de blodiga erövringarna och massakrerna redan var genomförda
och härskarna för en tid kunde lugna ner sig och fokusera på en
islamsk renässans i väntan på sönderfall och undergång. Här
utvecklades en persisk-mongolisk blandkultur från vilken ett
formspråk spred sig över hela den muslimska världen, med konst,
arkitektur, mosaik, kalligrafiska fresker och reliefer, poesi och
keramik och mycket annat, så rikt beskrivet av både Myrdal och
källor på nätet att jag bara kan uppmuntra er läsare att söka
vidare på det. Jag är glad att jag genom min minnesbild kunde få
en liten doft av detta och att jag därefter har kunnat få den så
rikligt förklarad och bekräftad.
På väg från Herat till
den persiska gränsen får jag min allra sista minnesbild från
Afghanistan. Två män i traditionellt vita dräkter sitter i huk på
marken på var sin sida om en enkel ugn, murad direkt på marken som
en sockertopp. De bakar bröd alldeles för sig själva och jag vet
inte för vilka. Scenen ser medeltida ut, ett 1600-tal som kommer i
bjärt kontrast mot det helt 1900-talsmoderna Iran som möter mig på
andra sidan gränsen. Ett hopp på trehundra år på färre minuter
än så. Men männen i Afghanistan var nöjda, de utstrålade denna
sagolika obrutna självständighetens glädje som blivit mitt
bestående minne av det afghanska folket. I Iran kokade vreden och
missnöjet, trots eller kanske tack vare den högre och modernare
levnadsstandarden. Shahen skulle bort, hatet mot honom var lika
utbrett som hans porträtt och avbilder som satt överallt i landet.
Precis vid gränsen hälsades jag välkommen till Iran av en
gigantisk reklampelare med en bild av den glatt vinkande shahen
spatserande på en jordglob. Jag kopplade hatet mot honom till den
bilden. Fick man aldrig vara ifred för karlen. Sex månader senare
skulle han vara borta och Iran nedslungad i den iranska revolutionens
virvel.
Men det är en historia för nästa kapitel. Här
slutar min berättelse om Afghanistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar