Högern gnölar om att vänstern inte stödjer protesterna i Iran med tillräcklig styrka. Här kommer min sammanfattning.
Ilskan mot regimen är förståelig. Särskilt det mossiga budet om att anbefalla kvinnor särskild klädsel för tankarna tillbaka till sekler värda att glömma. Samtidigt bör man komma ihåg att regimförändringar meddelst framprovocerade folkopinioner är ett favorittrick från två av de politska agenter vars ledare mest högljutt hyllar de folkliga revolterna - Mossad och CIA.
Vi har sett det förr - färgrevolutioner för att störta ner politiska fiender till USA och Israel i kaos. Inte för att det inte behövs förändring, utan för att resultatet inte kommer att gagna folket ifall de är framtagna av externa krafter.
Nu tror jag inte att det behövs mycket till för att tända en gnista i Iran, missnöjet med regimen är kompakt, stödet till en förändring från exiliranierna jorden runt är kompakt, men en förändring till vad?
Upproret saknar både organisation och politiskt ledarskap. Den son till shahen som uppbackad av Israel och Västmakterna vill återta tronen som kronprins sägs ha ett brett stöd som övergångsfigur, men en övergång till vad? Han har inget organiserat stöd i landet, han har inte besökt det på decennier, upproret har hittills beskrivits som oorganiserat, spontant och utan ledarskap med en plan om hur ett maktskifte skulle genomföras. Hans sympati kommer från dem som vill tillbaka till tiden förre mullorna, men jag som var i Tehreran då minns hur avskydd hans far shahen var bland folket där då. Många sade öppet att de ville döda honom och några månader senare tvingades han att fly landet. Den gången togs energin i det folkliga upproret över av de religiösa krafterna, av en ayatolla som flögs till Iran genom fransk försorg. Om Israel eller USA flyger in en ny Pahlavi Reza till Teheran efter en tänkt lyckosam revolt är det på nytt en externt finansierad makthavare som skall sättas till att ta skutan över Iran, denna gång för att navigera landet till en support för en representativ demokrati av västvänlig modell, vars nyvalde ledare kommer att vara tvungen att navigera mellan de utländska krafterna och folkets önskemål för att få behålla sin post och kanske livhanken med.
Samtidigt rapporterar oberoende nyhetskällor om att den iranska maktapparaten är förhållande intakt trots striderna. 500 döda bland demonstranterna har skakat landet men maktapparaten inte mycket mer än så. Kanske blir det ett Tjeckoslovakien 1968 istället för ett Maidan 2014, så vad exakt finns det i nuläget att jubla över? Ännu återstår att vänta och se.
