Visst har Ryssland en poäng.

 Jag minns att jag tog ställning för Rysslands position i Ukraina redan i maj 2014. Maidankuppen i Kiev var en odemokratisk statskupp, med CIA som drivande i bakgrunden, massakern av ryssvänliga fackföreningsaktiva i Odessa var skrämmande otäck, annekteringen av Krim följdriktig, upproret i Donbas spännande och Azov allmänt vidriga.

Politiker som ignorerat folkrätten angående Palestina gapade förtvivlat över att Ryssland snarast försynt rättade gränsdragningen till Ukraina, ungefär som mannen som hämtar hem den bundna jycken från den neurotiska exhustruns garage efter en trasslig skilsmässa. Borgare som ställt sig bakom USA:s omotiverade invasionskrig på främmande kontinenter under decennier kissade på sig i historielös förfäran över att Ryssland markerade sin närvaro och krävde både lugn och ro och ett inflytande över gränsområden de förlorat under den turbulenta delningen av Sovjetunionen.

Dödsstöten kom dock då Stefan Löfven i TV utlovade ett miljardstöd till Ukraina för hjälp med ”demokratisering” av landet. Jag kände en instinktiv motvilja av att någon med mina skattemedel tog ställning i en internationell konflikt där jag ännu ej fått säga mitt. På det planet skulle det bara bli värre, tills att den botten nu är nådd där jag ej längre delar eller identifierar mig med ”mitt lands” påstådda utrikespolitiska intressen. Må bästa maktblock vinna, and it certainly isn’t the one som lägger beslag på mina skattepengar. Nu är det inte långt kvar till konkursen för Ukraina. USA:s ”vänskap” och miljardstöd från sossarna får man se upp med.

Efter många år upptäckte jag att det fanns fler än högerextrema nationalister som tyckte som mig. En akademisk skola kallad offensiv realism, startad av professor John Mearsheimer uttryckte det jag tänkte och kände betydligt mer elegant, med djupgående analyser och historiska referenser. Efter det kunde jag återgå till att göra det jag är bäst på, att med proseccoglaset i hand, från min lilla terass beskåda världens elände och med ett arrogant leende vänta på att se de värsta profetiorna besanna sig.

 Innehållet i Tidens Tre Riktningar spinner från förtäckt självbiografi, till klassiskt äventyrsberättande, till djupare religiösa och medvetandefilosofiska spekulationer. Jag fick tillfället att återkomma till de senare häromdagen i en diskussionstråd där en Facebookvän ställde frågan ifall vi kan veta om maskiner är medvetna eller ej, utan att först definiera vad medvetandet är, vilket filosofen David Chalmers genom det hårda problemet (The Hard Problem of Consciousness för googlarna) har visat sig vara nog så bekymmersamt.

I bokens kapitel Avhandling går jag igenom några av de olika medvetandefilosofiska teorierna i en fejkad uppsats av huvudpersonen, som börjar bra med klassisk fysik och filosofi och slutar värre med påhittade teser, lämpade att skapa den speciella flerdimensionella miljö som bokens science fictionäventyr utspelar sig i. Det är upp till läsaren att finna gränsen mellan det verkliga och det påhittade, då verkligheten som vi känner den kan vara nog så utflippad på egen hand.

Mer brännande än frågan om vad medvetande är, och hur det uppstår, är frågan om vi har en fri vilja. Den har både moralfilosofiska och kvantfysiska implikationer. I en deterministisk värld, såsom de klassiska fysikerna tänkte sig den på slutet av 1800-talet, finns det ingen fri vilja, eftersom alla skeenden är fysiskt förutbestämda, så även moralfilosofins bud om godhet och onska, en tanke som kanske ledde Calvin fram till tanken att det redan var förutbästämt vilka som skulle komma till helvetet och vilka som skulle komma till himlen, oavsett deras strävan i det jordiska livet.

Kvantfysiken gjorde upp med determinismen i en smärtsam process där bl. a. Albert Einstein satsade sina kort på fel häst, genom att formulera EPR-paradoxen och förvänta sig att kvantfysiken skulle falla genom denna. Istället föll den lokalitet eller kausalitet som alla sunda människor grundar sin världsbild på. Världen är verkligen både underlig och obestämd, men är det så att Gud spelar tärning, och att vi i efterhand genom våra medvetanden efterrationaliserar utfallet som ett "fritt val", eller kan vi på något sätt manipulera materien med våra medvetanden så att någonting sker som ej bara är resultatet av naturlagarna om materiens och rörelseenergins tröghet, utan resultatet av en vilja, vilken vi suveränt forfogar över, oberoende av hur man psykologiskt väljer att definiera frihetsbegreppet. Denna vilja måste i så fall verka på dimensioner innanför Heisenbergs oräkerhetsrelation och med fenomen som bygger på en kollaps av Schrödiners sannolikhetsfunktion, de enda fenomen som tillsammans med kaosmatematiken gör kosmos luddigt i kanterna och ej deterministiskt förutbestämt.

Den som vill läsa mer om hur jag fantiserar kring detta är välkommen att besöka min hemsida, och gärna att köpa boken.

Det farliga antisemitkortet

 SD har high times just nu, genom att kalla sossarna för antisemiter. Det tillmälet får alla som stödjer Palestinas sak, förr eller senare  - och det måste ju var människa med heder i kroppen göra. 

Tekniken att anklaga socialdemokrater för antisemitism har högern lärt sig från Storbritannien, där radikale Jeremy Corbyn rensades bort från ledningen med hjälp av antisemitkortet. Sossar är känsliga mot dessa attacker, eftersom de saknar klar linje i Israelfrågan och mest försöker samla väljargrupper genom att stödja och fördöma lite hursomhelst. Extra karmiskt blir det eftersom s-ledningen så många gånger själva samtidigt har spelat ut nazistkortet åt höger OCH antisemitkortet åt vänster, till de invandrare och socialister som varit mer radikala i Palestinafrågan  än de själva. 

Vart skall de nu ta vägen? Till den objektiva analysens land, på ett studiebesök, eller tänker de fortsätta att grotta ner sig i lergropen bland pajkastarna?

Jag vill efter en googling vara den första att erkänna att sossarna varit utsatta för hårt tryck högerifrån avseende att fördöma både fysiska attacker mot judar i Sverige och palestinavänner i sina egna led. Med en klar linje i denna fråga blir det enklare att skydda sig mot högerns attacker, faller man för att dra antisemitkortet, eller att ge efter för det rasar man själv raskt ner i dyngan

Om Krims historia

 

Hur går det då med min sammanställning av halvön Krims historia?

För det första finner jag många paralleller mellan Krim och Napoli. I båda fallen är det grekerna som har bäst historisk rätt att kalla sig för regionernas herrar. men det gäller bara kustlinjen, eftersom grekerna var ett sjöfarande folk. I inlandet var det andra stammar som styrde. Krims historia bör därför delas upp i två delar, en som gäller kustlandet i syd och en som gäller inlandet i norr.

Vid den södra kusten är grekerna dominerande från den skrivna historiens början fram till 1475 då de sista resterna av Byzantinska riket och dess rumpstater faller till det Ottomanska dito.

Södra Krim var alltså grekiskt i runt 2000 år under olika statsbildningar, medan den norra delen har sett en rad olika erövrare från den smala landbryggan mot de disputerade rysk-ukrainska svarta jordarna.

De kolonier som bildades av sjöfarande greker under det femte århundradet före Kristus förenade sig gradvis till det Bosporiska kungariket. De utökade gradvis sin andel av Krim från 389 f kr i krig mot Skyterna i norr, fram till 63 f kr då de själva blir en vasallstat till Romarriket. Precis som i fallet Napoli är romarikets överhöghet mer en administrativ sak, då grekiska fortsätter att vara förvaltningsspråk och basen för den nationella identiteten.

År 341 delas Romarriket och Bosporiska kungariket blir då en del av det lika grekiska Byzantinska riket, en position som området håller fram till 1214 då avknoppade grekiska rumpstater tar över Bysans dominans.

Under tiden har området i norr fått se invasioner av Östgötar på 200-talet, hunner i början av 400-talet, bulgarer från slutet av 400-talet fram till 800-talet då de mytiskt skandinaviskt-slaviska ruserna härjade runt mellan 830 och 889 . Därefter bortjagas de av petjen-g-rna vars namn jag ej törs skriva ut pga Facebooks modereringsregler. Riuserna stannar kvar en kort tid strax öster om Kerchsundet i nuvarande Krasnodar Kraj där de utövar ett visst inflytande över Krims östligaste spets i staden Tmurarakan, vilken enligt enelska Wikipedia bebos av en salig blandning av " Greeks, Armenians, Rus', Jews, Ossetians, Lezgins, Georgians, and Circassians. "

Efter Petjen-g-rna erövras området av de turkiska stammarna Kipchaker och Cumaner, men nu har vi kommit såpass långt fram i tiden att det är dags att vända tillbaka blicken till Krims sydligaste kustlinje igen. Den hålls mellan 1214 och 1461 av ett par grekiska småriken med varierande status. Trebizond längst i söder fungerar som en vasall till Georgien, medan Principaliteten Theodoro går som mittenstråket i en trikolor mellan Trebizond och mongolerna i den Gyllende Horden som de också är vasaller under tills dess att Krimtatarerna tar över mongolernas områden.

När Trebizond faller till Osmanska riket 1461 blir hela Krim för första gången enat, eftersom Krimtatarerna i norr antar en vasallstatus under Ottomanerna. Därmed är även grekernas politiska saga i området all, även om deras språkliga fana hålls hög som minoritetsspråk på visssa ställen än idag.

Under tiden har ett par andra europeiska sjöfararmakter gjort sina inspel i de sydligaste området. Köpmän från Venedig och Genoa har grundat kortvariga kolonier på södra Krim, men då deras inflytande kommer att bli mest uttalat till öster om Azovsjön lämnar vi dem därhän för resten av denna korta utredning. En annan intressant grupp med ett marginellt inflytande är de judiska Karaiterna som börjar manifestera sin närvaro på Krim under 1200-talet och 700 år senare även skall bli dess herrar under ett par stormiga månader under det ryska inbördeskriget.

Med undantag för en kort stormning av ukrainska kossacker 1553-54 från Zaporozhian Sich ser den Ottomanska perioden lugn ut och de och tatarerna fortsätter att härska över Krim fram till 1774 då Katarina den stora erövrar halvön och år 1783 annekterar den som en provins i det Ryska Imperiet. Med det nöjer sig ej britter och fransmän som under Krimkriget 1853-56 försöker röva halvön till väst. Kriget går sådär för båda parter. Dödssiffrorna är för den tiden enorma, påminnande om dagens rapporter från kriget i Ukraina. Berömt är den brittiska lätta brigadens stormning av Balaklava som gick så illa att den sägs ha inspirerat Tolkien att skriva det sorgliga stycket om Faramir från Gondors hopplösa anfall mot orcherna i Osgiliath i den sista boken i ring-trilogin, Sagan om Konungens återkomst.

(Staden Balaklava grundades för övrigt av grekerna under namnet Symbolon. Sevastopol som idag är bas för ryska Svartahavsflottan grundades också av grekerna, under namnet Chersonesos, ett namn som efter den bysantinska provinsen Cherson kom att beteckna en stad norr om Krim anlagd vid Dneprs mynning norr om Krim av Katarina den stora, där strider mellan ryssar och Ukrainare ännu rasar.)

Krimkriget slutade med rysk förlust, men då båda parter var slutkörda av kriget glömdes de diplomatiska eftergifterna i fredsfördraget bort och några markavträdelser instiftades aldrig. Krim förblev därför ryskt fram till ryska inbördeskriget, då en spännande period vidtog, vilken jag nedan regodör för med en lista.

December 1917 - Januari 1918. Krimtatarerna tar över och utropar den Krimska folkrepubliken.

Mars - April 1918 Ryska bolsjeviker utropar Tauridiska SSR.

Maj-Juni 1918 Ukrainska Folkrepubliken, svagt socialistiska tar över

Juni-november 1918 En tyskstödd tsaristisk tatar vid namn Maciej Sulkiewicz utropar Krims första regionala regering

November 1918-April 1919 Upp ur historiens töcken dyker de Karaitiska judarna och utropar Krims andra regionala regering.

April - Juni 1919 tycker de ryska bolsjevikerna att det får vara slut på dumheterna och utropar Krimska SSR under Moskvas ledning

Februari - April 1920 tycker ryska tsarister att det får vara ett slut på de ryska boljevikerna och utropar Södra Rysslands regering under general Denikin

April 2020 - November 2020 Lika tsaristiska general Wrangel upplöser av någon anledning Denikins projekt och bildar Regeringen för Södra Ryssland

November 2020 tar de ryska bolsjevikerna slutlig kontroll över området och i oktober 2021 bildas Krimska SSR som en autonom republik inom Ryska SSR inom USSR Unionen av sovjetiska Sovjetrepubliker

Men detta är bara början. i oktober 1941 ockuperas Krim av tyska nazister, som börjar utrensningar av bland annat Krims judar. Efter att Stalins trupper återtagit halvön i juli 1942 rensar de ut Krimtatarena som de påstår ha stött tyskarna. Merparten av dem avrättas eller transporteras österut. Med det stillar sig historien i ett decennium tills den ukrainsk-ryske (ryss född på gränsen till Ukraina, med ukrainsk hustru, för en tid ledare för Ukrainska SSR) Sovjetpresidenten Chrustjev, efter vad en del påstår var ett fylleslag i Kiev, beslutar att Krimska SSR skall överföras till Ukrainska SSR 1954 för att officiellt fira 300-årsjubileet av Pereislav-överenskommelsen då de ukrainska Hekamat-kossackerna svor ryske tsaren trohet, något som i sin tur startade det för Ryssland lyckosamma Polsk-Ryska kriget 1654.

Som en autonom republik under Ukrainska SSR förblev Krim tills Sovjetunionen upplöste sig 1991 och Ukrainska SSR bildade eget bo vid sidan av Ryssland. När Krim skakades av en pro-ukrainsk och anti-rysk nationalistisk statskupp med inblandning från USA 2014 tog proryska krafter på Krim över och bildade en kortlivad Autonom repuiblik vars första och enda beslut var att begära inträde som en del i den Ryska Federationen. Så skedde och om nästa kapitel i Krims historia strider nu världssamfundet.