lördag 8 oktober 2016

Vad är det som är på gång i Syrien


Assad var ingen populär ledare. Nej man kan nog säga att han var en riktig förtryckare av sitt eget folk.
När den "arabiska våren" kom, oavsett om det var en hungerstrejkande skomakare i Tunisien eller politiskt planerade säkerhetsmän som startade den så ledde initialt sett folkliga uppror i Syrien till hårda motattacker från regeringssidan, vilket resulterade till ännu mer oroligheter i en stigande våldsspiral.
Så långt allt väl. Business as usual. Som det har varit i tusentals år där impopulära regimer har försökt hålla tillbaka frihetssträvanden hos sitt eget folk.
Det var därefter det krånglade till sig. NATO hade en fastslagen plan att destabilisera de sju länder i regionen som ej ännu stod under deras kontroll. På den listan stod bl a Libyen och Syrien. Libyen fixades undan snabbt, genom en "humanitär insats" som försatte landet i ett totalt politiskt och militärt kaos, enligt Washingtons önskemål. I Egypten följdes plan B. Dvs den USA-trogne diktatorn Mubarak stöttades till det inte gick att stödja honom längre. Då blev han "dålig" och fick gå , för att ersättas av Muslimska Brödraskapet och Muhammad Mursi som snabbt blev dåliga de med och då fick ju de ersättas av en militärjunta under den USA-kontrollerade Al-Sisi och så var det frid och fröjd i Egypten igen, men Syrien skulle bli en hårdare nöt att knäcka.
Jag minns en panarabisk konferens där Gadaffi fick ett utbrott kring frågan att om inte araberna skulle kunna ena sig skulle de alla bli utmanövrerade av imperialistiska intressen. Saudis kung Faisal skrattade honom rakt upp i ansiktet och det förstår jag eftersom han var i koalition med imperialisterna och även direkt tillsatt av dem en gång i tiden. Men att även Bashar al-Assad flinade förstod jag inte då. Numera tror jag att han flinade åt Gaddafis naivitet, som om "enighet" skulle lösa något. Al Assad förstod istället att en stark militär organisation, ett brett folkligt stöd hos den alawitiska minoriteten, samt ett ryskt ess i bakfickan var vad som behövdes.
Så när USA på sedvandligt klumpedunsmaner försökte destabilisera hans land genom att skicka vapen och pengar åt såväl regemkritiska desertörer som till lokala islamister, vilka snabbt även spillde över de saudiska tokextremister som invaderade Syrien under den luddiga förevändningen att arabiskt vårbefria det syriska folket genom att hugga huvudena av dem stod Assad organisatoriskt och militärt beredd att möta dem med kallt stål.
Det gjorde inte Gadaffi.
Assad satt kvar och delar av hans folk , främst shiia slöt upp bakom honom. Återigen andra, främst sunni formade ett rebellmotstånd , medan resten hamnade som gisslan under tokextremisterna. Och medan USA och EU talade om frihet , demokrati och rättvisa och pumpade på med pengar och vapen för att bryta ner Assads organisation gick ISIS bärsärkargång hos civilbefolkningen i de områden de lyckats erövra. De "moderata rebellerna" är djup älskade av alla utom syrierna själva och splittrade sinsemellan utan något som enar dem än ett ogillande av Assad. De syriska regeringskritiska sunniterna radikaliseras genom motståndet och på front efter front förlorar de moderata inflytande och manskap till islamisterna som betalar de klentrogna bättre och talar med ett fundamentalistiskt tungomål som drar de rättrogna öronen till sig. USA ser problematiken och börjar dra öronen åt sig. De talar inför FN om behovet att skilja de moderata krafter de stödjer från de islamistska de motarbetar, men levererar i sak mycket lite för att uppfylla intentionerna
I det läget går Ryssland in och säger Nog Nu. Det som började som en folklig protest har genom saudisk och amerikansk ekonomisk imperialism förvandlats till ett dårhus. Ryssen röker ut oppositionsstyrkorna med flygvapen, medan syrisk militär återtar deras områden från mark, stödd av rysk militär expertis. På den kurdiska fronten avancerar SDF med stöd av USA mot ISIS, vilket skapar tvehågsenhet på NATO-sidan då Saudi och Qatar stödjer ISIS medan Turkiet motarbetar kurderna. USA:s diplomatiska rävsax blir allt knepigare, med det går illa för Profetens barn mot ryssen hur mycket Allah-o-Akbar de än utropar.
För Obama och hans administration är givetvis detta deppigt, men de kan inte mycket göra , eftersom en fullskalig militär konfrontation mot Ryssland till stöd för Al Qaida inte är vad opinionen på hemmaplan längtar efter strax innan val. Jag tror inte att det skulle är det som skulle gynna Wall Street heller. Samtidigt har folket i Levanten genomskådat USA:s dubbelspel. De förstår vem som finansierar och stödjer vem och de vet att även om Assad var den lilla djävulen så är USA och Saudi de stora. Så emedan USA:s destabilisering av Syrien pågår, sluter folket i regionen tätare upp bakom Assad som det minst onda alternativet, upp till 600 000 syrier har flytt till regeringssidan från islamistkontrollerade områden runt och i Aleppo enligt oberoende observatörer , Inte riktigt vad USA hade tänkt sig när man inledde sin kostsamma destabilisering.
Obama pladdrar på i sitt parallella universum. "Syrias Assad regime got to go. We need someone to talk with" säger han idag enligt Fox News. USA har 60 mer eller mindre allierade stater på sin sida, medan Syrien bara har två, Iran och Ryssland. De är dock starka nog och lämpligt placerade i regionen. Turkiet är på väg att dras ut ur Yes Master, No Master-blocket och föra en självständig linje gentemot USA, vilket knappast gynnar NATO:s planer.
Och på marken lägger islamisterna ner sina vapen i motståndsficka efter motståndsficka, vilket frigör soldater för Assad att fokusera på att återta hela Aleppo.
När det är klart är kriget över.
I november är det val i USA.
När Hillary väl är installerad står givetvis en militär invasion av Syrien högst på agendan. Stefan Löfven får vänta med att komma med blommor. Frågan är bara hur den militära situationen kommer att se ut då, om ett markanfall ens kommer vara möjligt mot en regeringssida som redan kontrollerar merparten av Syriens tätbefolkade områden, med ryskt flygunderstöd och robotluftvärn. USA får nog begränsa sig till att försöka få pli på sin vakthund ISIS, samt argumentera för en kurdisk frizon även om detta kommer att reta "koalitionskollegan" Turkiet till vansinne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar