Om privat och offentlig moral, samt välvilja som ett påtryckningsmedel

Jag tror att det är viktigt att skilja på privat och offentlig moral. Det är när du inte gör det som du får en sharialagstiftning. Den privata moralen är just till för att få människor att växa, föra dem närmare varandra. Den offentliga moralen handlar om att skapa ett regelverk för att gripa in i människors liv med olika påtryckningsmedel. Den skall man vara försiktig med.

Bra moral kommer inifrån. Utifrån kommande moral är rättesnören. Sådana rättesnören skall vara klart utformade. Detta är värdegrunden som vi alla delar, detta är lagen vårt handlande vilar på. Emellan detta och den personliga moralen blir det då ett glapp för var och en att utforma sin livsinställning på. Blir den offentliga moralen för omfattande - för petimeterstyrd eller allmänt luddig så tröttnar folk och känner sig kvävda. Det måste finnas ett utrymme där det personliga får ta plats. Det har sagts om Sverige att detta land är så litet att det bara finns plats för en åsikt åt gången och jag kan tycka att det ligger något i det. Därför skall myndigheterna vara tydliga i sin roll som informatörer och tjänsteutövare utifrån normer som är fastställa för dem, inte av dem. Partierna drar upp de stora riktlinjerna i fri ideologisk debatt. Och här skall man kunna säga "Så här tycker vi, detta står vi för". Men när man kommer ner till sakfrågenivån skall myndighetspersonen ta vid. Ge underlag, förklara hur det ligger till, ge motiv för besluten. 

När politiker konfronteras med denna nivå tar de (utifrån rädsla eller insikt om sin bristande sakkunskap) ofta till moraliska övertoner "Hur kan du tycka så här?" "Jag trodde inte jag skulle få höra något liknande i en politisk debatt" "Vad har du för människosyn" "Är du rasist?" . Det ger åhörarna ett intryck av att det finns en färdigbestämd offentlig politisk moral som man "måste" dela, vilket det inte gör. Och de som inte delar den eller inte tycker sig ha fått sina sakfrågor bemötta skräms då i händerna på missnöjespartierna. Och det är synd för Sverige, för ett öppet samtal är det enda vi har att möta framtiden med

Om det revolutionära i bokstaven R

Hörde intressant på radion igår att bokstaven R tydligen har flest allofoner , åtminstone ett tiotal olika uttalssätt från en försiktig, engelsk halvvokal till ett rungande Piaf- R (som faktiskt har en egen fonetisk symbol) Den tydliga tendensen att gå från tungspets- till tungrots-r går även att följa historiskt. Eländet började i Normandie någonstans, spred sig till Paris och vidare över världen på 1700-talet. En bidragande orsak anses ha varit franska revolutionen, då perukfolket talade med tungspets-r, medan folket skorrade. En av de få historiska tillfällen då den proletära sociolekten - av förståeliga skäl - har besegrat den aristokratiska.

Just migrationen är en av anledningarna till att detta går att forska på över huvud taget. Innan fonografen uppfanns hade vi inga andra sätt att bevara språkljud på, annat än den kunskap som fördes vidare i generation efter generation i vissa religioners traditioner av muntligt traderande. Särskilt hinduerna var mästare på detta, eftersom veda fastslog att gudarna inte hörde böner som inte var rätt uttalade. Därför vet vi tämligen exakt hur sanskrit lät för 2000 år sedan, men övriga uttalstraditioner har i stort sett gått förlorade. Ljudvärden skrivs ju inte ned, de ristas inte in i sten och de bevaras inte som sjungande sånger i luften. Istället dör de bort och bara de skrivna bokstäverna blir kvar. Men  just genom att vi rör på oss, genom migrationen så vet vi något om hur språken lät förut. De folk som flyttar iväg från sin kulturkrets tenderar att i högre grad behålla de gamla språkljuden, varför de förändringar som sker hos majoritetsfolken inte går att spåra hos dem.Därför låter islänningar idag mer som vi lät på tusentalet i Sverige än vad vi själva gör idag. Och de akkadiska fransmännen i Louisiana och Quebec som emigrerade till Amerika innan franska revolutionens blodiga dagar - de skorrar inte! Därför vet vi något om hur ursprungsfranskan lät. Se där vilken nytta det finns i att människor tillåts att vandra fritt över planeten.

Mysteriet om varför fransmän har fått var och varannan dialekt från Norditalien till södra Sverige och hela det tyska språket att även börja skorra, det tål att fundera över. Men tills vidare kan vi ju tillskriva det som ytterligare en svallvåg efter den franska revolutionen.

Det spelar vi en låt på.

Alla svenskar är inte svenska

Allt som förekommer i Sverige är inte (etniskt) svenskt. Allt som förekommer i Finland är inte finskt. Det gäller att skilja på etnicitets- och nationalitetsbegreppet. Finländarna har det enklare, de har olika namn på statstillhörigheten och etniciteten. Finländskt = tillhörande staten/landet Finland. Finsk - en del av den finska nationen/finska etniciteten. Finlandssvenskar är Finländare, men inte finnar. Något liknande borde vi ha i Sverige - samerna är svensklänningar men inte svenskar. Då hade aldrig den fåniga diskussionen om vilka etniciteter som får finnas i Sverige inte uppkommit och sverigedemokraterna hade tappat 10 %

Föreställningen att allt som förekommer i Sverige skall vara etniskt svenskt är = Nationalism!. Därför tänker såväl sverigedemokrater som många Politiskt Korrekta nationalistiskt. Sverigedemokraterna exkluderar och vill ta bort det som inte är etniskt svenskt ur landet, medan PK-nissrna inkluderar och vill plocka in allt i landet in i den svenska etniciteten.

Så allt i Sverige är inte svenskt och alla svenskar är inte svenskar. Däremot till hör vi alla svenskligheten, förlåt - mänskligheten var det jag skulle skriva.