Om rädsla och förvirring

Rädslor är våra allra äldsta känslor. Både personligt och utvecklingshistoriskt. VI är sällan rädda för något här och nu, istället bli vi rädda för saker som påminner oss om sådant vi har varit rädda för förut. En situation triggar igång minnet av en situation då vi tidigare varit rädda och så triggar den igång nya rädslor. Om processen accelererar får vi panikångest och fobier.

Att vara rädd är naturligt. VI är rädda hela tiden. Psykologer brukar tala om de tre stora rädslorna - rädslan för smärta, rädslan för döden och rädslan för orgasm. I alla tre fallen handlar det om att förlora något, förlora välbefinnandet, förlora livet och tappa kontrollen. Att förlora en vän kan vara smärtsamt, men om rädslan verkar oproportionerligt stor finns det andra rädslor som är djupare, vilka dras igång av den första.

De flesta rädslor grundläggs redan i tidiga barndomen. Vi brukar kalla dem för trauman. Om de inträffade innan vår intellektuella process hunnit formas blir organismen besatt av en ordlös skräck som den inte kan bearbeta förståndsmässigt och denna kan åter dyka upp i vuxen ålder. En mor som försvinner, ett spädbarn som blir ensamt länge och blir rädd för att dö. Så drabbas den vuxna människa n av en förlust, kroppen minns hur rädd den var förra gången och börjar darra på samma sätt, varpå psyket blir förvirrat, får panik och tappar kontrollen. Hur kunde det lilla skapa något sådant stort? Jo för att det stora låg där som en inkapslad bomb och väntade på att brisera.

Att agera efter sina rädslor kan vara både konstruktivt och destruktivt. Det är bra att inte utsätta sig för onödiga faror. Men det är destruktivt att försöka skapa en så trygg värld att man aldrig behöver möta dem. Man kan bokstavligen kvävas av det - och i en relation kan man framförallt kväva sin partner med onödiga och omöjliga krav på garantier. Det är då inte bara den vuxna mannen/kvinnan som kräver ett visst mått av trygghet för att inte känna sig övergivet, det är också det inre barnet som inte vill känna skräcken över att bli lämnad igen.

Hur skall man arbeta med det här? Big Pharma har säkert tabletter som kan återställa hjärnvågorna till en lugn och fin nivå, men om man vill syssla med självhushållning kan det vara bra att lära sig uppfostra den egna organismen till att inte låta rädslorna ta överhanden. Detta sker i ett antal steg:

1) Acceptera känslorna/rädslorna. Omfamna dem, välkomna dem och försök förstå deras ursprung

2) Observera självet. Försök att mitt i rädslorna hitta den lugna punkt som likt ögat i en orkan inte påverkas av rädslorna. Den finns. Genom att ta fasta på det inom sig som INTE skakar av rädsla hittar man en fast inre utgångspunkt att bearbeta rädslorna från, istället för att göra sig beroende av krav, garantier och tröstande försäkringar utifrån. Detta minskar också förvirringen, vilken ytters beror på att det skal av fabricerad trygghet man omgivit sig av under lång tid rämnar
3) Ta kontrollen över situationen och försök kommunicera rädslorna inte som förebråelser eller oro, utan som deklarationer om vem du är och vad du behöver och vill ha för att kunna känna dig trygg och säker. Var realistisk och mer konstaterande än kravställande. Du vet vad du behöver och det är upp till omgivningen att ge det till dig eller inte. På det sättet får omgivningen ett val och en möjlighet att förhålla sig till din rädsla utifrån sin egen förutsättning.

Och slutligen - bli inte förvånad om alla rädslor slutligen försvinner och istället ersätts av äventyrlighet och vilja till ansvarstagande. Det är så det skall vara. Innerst inne skall vi vara trygga och säkra, men inte därför att omvärlden gett oss några garantier, utan för att vi vet att allt i livet, kärleken och universum är tillfälliga faser som oberoende av vad vi gör inte har kommit för att kommit för att stanna särskilt länge.

Den svenska viltvården

Varg är ett fullkomligt värdelöst djur som inte behövs i den svenska faunan. Detta bevisas av att ekosystemet klarade sig hur bra som helst under de årtionden som vargen var borta, innan stockholmarna bestämde sig för att plantera ut varg över halva landet igen.


























Onödigt djur.



Vargen är inte utrotningshotad på den globala skalan. Därför behöver vi inte ta hand om den, det kan någon annan göra. För att fortast möjligt bli av med vargen är det viktigt att jägarkåren får fria händer att bedriva viltvård. För att ge inspiration till hur en framsynt naturvårdspolitik skall bedrivas kommer här ett exempel på hur vi hittills hanterat ett par andra onödiga djurarter.



Ett djur vi klarat oss bra utan under lång tid är älgen.






I slutet av 1700-talet började vi med hjälp av välplanerad viltvård det viktiga arbetet med att befria Sveriges skogar från älg. Och hör och häpna - ekosystemet klarade sig hur bra som helst utan den. Men i mitten av 1800-talet var det några politiker från Stockholm som bestämde sig för att utplantera eländet där den försvunnit, så nu sitter vi åter där med igen med skador på ungplantor och stöld av vinterfoder.

Nej, utrota fanskapet så att det kan bli lugn och ro i skogen för alla bär- och svampplockare. Det handlar om livskvalitet för oss som bor på landet och som vanligt förstår stadsborna ingenting.

Ett annat djur som verkligen inte har något i vår fauna att göra är det här:



Redan på 1600-talet lyckades våra vänner jägarna viltvårda bort det med stor och osjälvisk möda, men den lyckan blev alltför kortvarig. Deras goda arbete saboterades av skånska godsherrar som tjuvsparade levande exemplar på sina gods utan att hålla någon ordning på dem så nu sitter vi återigen upp över öronen fast i vildsvinsträsket. Behöver jag nämna att ekosystemet mådde alldeles utmärkt under dess frånvaro?

Det finns bara en lösning på problemet - låt blybössan gå varm. Så som vi människor har ställt till det i naturen krävs det att vi rensar undan ordentligt om vi skall få den i balans igen.

Det största hotet mot ordningen i naturen är Stockholmarna. Genom att de förbjuder Landsbygdens Folk från att bedriva viltvård blir skogen full med onödiga djur som inte gör någon nytta.


Se bara på den här besten:




Under slutet av 1700-talet när den lille mannen på landet äntligen fick rätt att bedriva viltvård lyckades han rensa skogarna i hela Sverige utom Skåne från den på ett par decennier. Men förutom Stockholmare så är skåningar det djävligaste som finns, så när någon politiker i Skåne gick och såg Disneyfilmer på matinè med sina ungar fick han för sig att det var gulligt med rådjur och bestämde att de måste planteras ut igen över hela landet.

Så nu måste Landsbygdens jägare bedriva viltvård igen flera månader om året för att få bukt på plågan, men är det någon som tackar dem för det? Knappast. De får bara skäll när deras hundar lyckas få tag i ett odjur och lyckas oskadliggöra det.


http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fdt.se%2Fnyheter%2Fborlange%2F1.4362636-hund-bet-av-frambenen-pa-ett-radjur&h=VAQFDbLcnAQEaS0cur6qUrmXxWxDnFyPDg3XgmiuXDCcd1g


Ibland lyckas dock viltvårdarna med sitt goda arbete:


























Detta ruskiga urdjur kommer Stockholmarna aldrig lyckas plantera ut i Värmland hur mycket de än vill.


Den sista uroxen försvann redan för 8 000 år sedan här hemma i Svedala efter ett mycket lyckat försök att minska inaveln genom viltvård. Men polackerna som är lite bakom flötet hade kvar sina ända in på 1600-talet. Där försökte som vanligt en politiker (vilket i princip är samma sak som Stockholmare) stoppa viltvården, men då ingen kan hindra Landsbygdens Folk från SGT, så försvann den sista oxen år 1627. Ett råmärke i viltvårdens historia.