Om Wittgenstein och den naturvetenskapliga skepticismen

Wittgensteins tänkande kan indelas i två perioder, den första logiskt matematiska då han skrev Tractatus och den andra sociala då han främst kom att inrikta sig på begreppet "språkspel". Wittgenstein gav då upp sin ursprungliga tanke att språkets funktion i huvudsak var att formulera och överföra information om världen. Istället menade han att språket fyllde en social funktion för att binda samman grupper av människor i "kulturgemenskaper" via speciella sätt att använda orden på, vilka han kallade för språkspel.

De "naturvetenskapliga skeptikerna" bygger upp sin kulturgemenskap på en gemensam tilltro till logiken, rationaliteten och den hermeneutisk deduktiva experimentmetoden. Med denna inriktning tror de sig stå över den subjektivism som socialiseras in i alla kulturgemenskapers interna liv. Främst märks detta för en utomstående i det sätt på vilket deras språkspel fungerar. Skeptiker använder några gemenskapsskapande signalord på ett annat sätt än sin omvärld. Ett av dem är "förvirrad" som med den allmänna betydelsen avser en person som inte kan sätta samman sina tankar på ett begripligt sätt eller, likt mig, messar till min väninna att jag inte kan hitta min mobiltelefon eller springer omkring och letar efter bilnycklarna med nycklarna i handen o s v.

För en skeptiker betyder "förvirrad" däremot en person som på ett sammanhängande och begripligt sätt framlägger teorier vilka kan kritiseras, antingen för att de är för visionära eller inte håller för en vetenskaplig granskning. Skeptiker sammanblandar därmed "förvirrad" med "inkorrekt" eller "vidlyftig" , ungefär som religiösa sammanblandar "otrogen" med "oetisk" och dessutom i samma syfte - för att stärka sammanhållningen i den egna kulturgemenskapen.

Andra signalord som ofta förekommer bland skeptikerna är t ex "charlatan" istället för "oskolad" eller "kvacksalvare" istället för "icke-medicinare". I början studsar man lätt till inför dessa subjektiva förstärkningar och finner dem orättfärdiga, därefter kommer man ihåg sin Wittgenstein och påminns om att man kanske har att göra med en kulturgemenskap som man själv inte har valt att tillhöra.