Allt är inte ojämställdhet som sticker i ögonen

Här ett intressant exempel på varför jämställdhetsdebatten lätt blir så farlig, förrädisk och felaktig:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article7436086.ab

Debattören Ann-Britt Grünewald tar fasta på två välkända fakta:

1) Mona Sahlin är inte populär inom sitt eget parti

2) Det finns en facklig gubbighet inom socialdemokraterna som gör det svårt för kvinnor i partiet att ta sig fram

Utifrån dessa fakta (jag säger att det senare är ett faktum eftersom jag hört den synpunkten från en ytterst nykter manlig socialdemokrat i kretsen runt Göran Johansson i Göteborg) kokar debattören ihop en uppfattning svåremotsagd av den man som inte vill riskera att bli kallad för patriark. De socialdemokratiska männen är mot Mona Sahlin för att hon är kvinna och framgångsrikt driver jämställdhetsfrågor. Det enda sättet det går att ta sig fram i partiet på är genom att vara en bullbakande supermorsa som inte skrämmer någon med den farliga kvinnofrågan.

Jaha. Ridå igen. Männens fel att det socialdemokratiska jämställhetstvångsvalet av Mona Sahlin inte gick hem. Hade de varit mer jämställda hade de jublat.


Fängelsedirektör Grünewald vill få det att framstå som om männen ratar Sahlin för att hon plockat fram generande fakta om hur dålig jämställdheten är i Sverige. Oviljan mot henne är en manlig försvarsreaktion. Jag har tidigare själv hört detta av en ung kvinnlig styrelseledamot som aldrig orkade läsa igenom möteshandlingarna innan, ville få dem förklarade för sig och när hon fortfarande inte förstod, istället ville börja diskutera jämställdhetsfrågor

Nu finns ju möjligheten att Mona Sahlin - likt Maud Olofsson som inte gjort sig känd som någon jämställdhetsivrare - är impopulär därför att hon upplevs otillräcklig som ledare av andra orsaker. De är båda individer med alldeles egna personliga egenskaper som gör dem mindre lämpliga i ledarrollen. Maud upplevs för dominant och ohörsam, Mona för vek och otydlig. Det understryks av att den andra trovärdiga högt uppsatta manliga socialdemokrat jag känner, tillsammans med den första redan nämnda, båda två nämner Margot Wallström som en partiordförande som de skulle gå ner på sina bara knän för att kyssa fötterna på. De nämner ingenting och bullbakande morsor. De vill ha en kunnig , framåt och kompetent ledartyp oavsett om denne är en man eller en kvinna. Från dem får jag inga signaler om att de är rädda för att Mona Sahlin är duktig på att ta i jämställdhetsfrågan, snarast att de önskar att hon skulle vara duktig i att ta i andra frågor med.

Det kan vara svårare för kvinnor att ta sig fram av egen kraft utan kompensatoriska inkvoteringar, men de som lyckas är ofta kompetenta. De som misslyckas gör det ibland av egna helt relevanta könsoberoende orsaker.

Hur kom ondskan tillbaka in i bilden?

Programledaren för Babel, senaste avsnittet, i diskussion med Ann Heberlain om hennes senaste bok som handlar om ondska säger:

"Jag har fått intrycket av att världen är lite mer ond nu är för några år sedan. När jag var liten hörde jag väldigt sällan om ondska, jag tror inte ens att de i Sovjet var onda vad jag minns. De hade bara fått saker om bakfoten och var lite hotfulla."

Det där är sant.

Djävulen nedmonterades under andra halvan av 1900-talet i försöken att förstå vad som gick fel med nazityskland, men återinfördes av George W Bush, både i den västerländska formen som "Evil terrorists" och den iranska "Sheitan-e-bozorg", Den stora Satan i Väst. Därefter var de psykologiska förklaringsmodellerna ur modet och världen återgick till att försöka bekämpa all större och mindre ondska med våld och kontroll, samt att motivera sin egen med motståndarens påstådda större.

Tänk vad tiden går

Hittar en gammal artikel ur veckotidningen Arbetaren om Gaza skriven av Thomas Eneroth när jag rensar igenom mina brända högar med tidningsurklipp.

Mahmoud Muhammed Al Qaid (bara det) från Gaza blev bara 13 år och 14 dagar gammal. Han skjöts ihjäl med 17 skott från nära håll av israeliska soldater när han var ute med sin bror och fångade fåglar vid gränsen mot Israel. Fåglarna som pojkarna fångade in var familjens enda levebröd efter att fadern invalidiserats av israeliska soldater vid en tidigare räd.

Episoden inträffade den 7:e november 2003. Det var mitt under "kriget mot terrorismens" värsta år. På den tiden kunde man fortfarande titulera sig som "Israelvän" med god renommé, medan försvarare av palestiniernas sak misstänkliggjordes som terroristsympatisörer.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och allt av det har inte flutit åt fel håll.