Sådärja!
Nu har jag bannlyst mig själv från en diskussionsblogg.
Denna gång förekom jag. Innan jag fick någon varning, eller jag blev upprörd och började diskutera osakligt. Ett snyggt hugg bara.
Matt 18:8-9, typ
Varför gjorde jag nu det?
Jo, därför att det finns en oförsonlig konflikt mellan mig och den psykiatriska vården. Inte på det sättet att jag anser mig ha blivit felbehandlad eller att jag anser dem vara Belzeebubs sändebud på jorden. Och inte heller - tror och hoppas jag - för att jag är en paranoid knäppgök som inte går att ha i möblerade rum.
Utan för att jag upplever att min livsupplevelse inte går att inkorporera med den världsbild som kallas för den evidensbaserade psykiatriska vården.
JAg har varit sjukskriven för psykiatriska diagnoser. Och jag har tillfrisknat helt från dessa, utan några mediciner, utan några stödsamtal, utan några terapeutiska insatser från den offentilga vården. Istället har jag använt mig av klassisk meditation och olika former av alternativterapi.
Dessutom älskar jag min guru. Och jag känner mig inte förtryckt eller lurad av honom.
Det är denna erfarenhet det inte går att dela med sig av till de evidensbaserade vetenskapsskeptikerna. För att rädda sin egen världsbild måste de nagla in mig i knäppgögshörnet, eller avkräva mig bevis på min livsupplevelse som jag inte kan ge dem.
Den enkla och uppenbara lösningen vore ju att sluta kommunicera om det här som ändå inte går att tala om. Men det är ju så svårt, eftersom vetenskap är så roligt och jag själv har en vetenskaplig utbildning som jag är stolt och glad över - och vilket gör mig trött less och förbannad på knäppgökar som har konspirationsteoretiska ideéer runt teorier som jag kan avfärda med hjälp av min egen utbildning och mitt kunnande.
Så egentligen skulle jag väl kunna förstå de evidensbaserade medicinarna som vill avfärda mina historier som självbedrägerier eller ointressanta, eftersom de inte kan upprepas experimentellt eller stödjas med ett statistiskt forskningsunderlag. Egentligen borde jag det. Men ni vet kanske hur det är med den egna livsupplevelsen, det där som ligger en riktigt nära hjärtat. Man vill ha det bekräftat och inte ifrågasatt. Får man inte det kan man lika gärna sluta att kommunicera och istället artigt lyfta på hatten när man råkar stöta på varandra i livsmedelsbutiken eller i stadsbibliotekets läsesalong.
Och så får det bli nu ett tag framöver. Annars kommer jag bara bli dum, provokativ och arg, eller känna mig kränkt och börja föra fram mina synpunkter osakligt.
